Toleransen jubilerar

1981 var ett minnesår i toleransens historia. Två hundra år tidigare utfärdade kejsar Josef II av Österrike det bekanta toleranspatentet, som medgav lutheraner, kalvinister och ortodoxa fri gudstjänstutövning med vissa inskränkningar i kyrkornas utrustning och placering. Detta jubileum har uppmärksammats med bl.a. en internationell konferens i Wien. Samma år kom i Sverige Gustav III:s toleransedikt, men ingen har veterligen uppmärksammat detta minne. Det må också erkännas att det knappast hade samma räckvidd som det förstnämnda. I Sverige gällde rätten till religionsutövning uteslutande utländska medborgare, huvudsakligen katoliker. Det kompletterades året därpå med ett liknande medgivande för utländska judar.

Här är inte platsen att skissera den religiösa toleransens historia. Låt det endast vara sagt att det inte var den förtalade medeltiden som ivrigast förföljde oliktänkande. I Sverige finns endast ett någorlunda säkert fall av en avrättad medeltida kättare, medan däremot 1600-talet förde åtskilliga katoliker och häxor till stupstocken eller bålet. Likadant förhöll det sig i stort ute i Europa. Den religiösa toleransen var som minst, när i konfessionskrigens tid de förstärkta centraliserade statsmakterna i sin tjänst tog kyrkorna, reformerade eller katolska. Denna princip kom att betecknas cuius regio eius religio, ”den som regerar, hans religion skall gälla”, medborgarskap och bekännelse blev identiska.

Men också under denna tid fanns nyanser. Sverige var uppenbarligen bland de allra mest konforma samhällena. Från 1617 var i princip annan tro än den lutherska högmålsbrott i landet. Det kan anmärkas att t.ex. det övervägande katolska Polen var betydligt mer tolerant. Svenskar som i den dynastiska striden tagit Sigismunds parti kunde i Polen behålla inte endast sin samhällsställning, utan också en ev. luthersk tro (se Signum 1981:6 s 188). De länder som hade karaktären av mångnationella imperier var naturligt nog mera benägna att tolerera andra religioner inom sina gränser.

Ett område, där sedan 1500-talet tre konfessioner varit tolererade var Transsylvanien, detta beroende på att det varit under turkiskt välde, och därför de kristna behandlats som i andra delar av detta imperium. Men i Frankrike utdrevs 1675 hugenotterna och ett regelrätt krig bedrevs länge mot resterna i Sydfrankrike. I Förenade Kungariket var katolikerna behandlade som potentiella landsförrädare och andra klassens medborgare, även på Irland, där de var i stor majoritet. Den värsta fördrivningen av annorlunda troende under 1700-talet gällde protestanterna i Salzburg på 1730-talet.

Under senare delen av 1700-talet övergick i flera länder konflikterna till att gälla kungamaktens och påvens rivalitet om kontrollen över kyrkan i de katolska länderna, med början i Portugal vid seklets mitt under markis de Pombal. Denna kungarnas kamp mot påvemakten ledde bl.a. till upphävandet av jesuitorden, vilken för många var redskapet och symbolen för påvedömets övernationella karaktär.

Också det österrikiska toleranspatentet kan delvis ses som ett led i ”josefinismens” statskyrklighet och prioritering av statsnyttan som inte längre kunde identifieras med idealet ”enhet i religionen”. Men även under denna svaghetstid för påvedömet skedde, delvis föranlett av toleranspatentet, det berömda besök som Pius VI 1782 avlade i Wien för underhandlingar med kejsaren. Dessa var fruktlösa, men den spontana folkliga uppslutningen när påven visade sig offentligt pekade framåt mot en senare tid.

Med franska revolutionen, Napoleontiden och restaurationen förvandlades Europas karta och den katolska kyrkans internationella ställning. Polen hade upphört att vara en självständig stat, Frankrike var försvagat, Spaniens maktställning definitivt bruten, och miljontals katoliker i Tyskland och Belgien hade kommit under protestantiskt styre. Någon återgång till cuius regio eius religio var inte längre möjlig.

De konfessionella motsättningarna förflyttades till ett kulturpolitiskt plan, och inga katolska furstar skyddade mera det katolska folkets intressen. Endast massornas sociala, kulturella och politiska mobilisering i en allt mer utmattad trohet mot Rom kunde leda till Belgiens frihet, de irländska katolikernas emancipation och försvaret i kulturkamperna i Preussen och Schweiz.

Undantagen från denna utveckling i det efterrevolutionära Europa var bl.a. Skandinavien, där toleransen och religionsfriheten fortskred ojämförligt långsammare än t.o.m. i England. Man kan möjligen säga att Sverige med religionsfrihetslagen 1873 nått i närheten av den punkt dit det apostoliska och katolska kejserliga majestätet fört det habsburgska imperiet ca hundra år tidigare.

Men också i Norden gick utvecklingen stundom snabbare. Finland hade som en del av det mångnationella och mångkonfessionella ryska imperiet en helt annan religiös tolerans än Sverige vid samma tid. Därom vittnar inte endast de stora ortodoxa garnisonskyrkorna, utan kanske mest vältaligt de många konfessionellt skilda begravningsplatserna utanför Bomarsund på Åland, där arbetare och soldater vid fästningen ligger begravna.

I dag finns inga inskränkningar i toleransen av enskildas religionstillhörighet. Även förhållandet till de ”statsfientliga” sekter som sedan reformationen varit särskilt svårt drabbade av intoleransen har funnit en modus vivendi med statens krav. Däremot kan vi i dagens Sverige konstatera några andra irrationella utvecklingstendenser. Friheten inom folkkyrkan synes åter vara på väg att reduceras till förhållandena för drygt hundra år sedan. Det är inte svårt att se likheterna i den debatt som nu förs om den högkyrkliga synoden, och den som mötte P P Waldenström under 1870-talet, när ”fria lutheraner” och nattvardsföreningar utstöttes ur kyrkan. I denna fråga är eljest de flesta överens om att Svenska kyrkans dåvarande ledning förfor oskickligt.

Likaså ligger Sverige i botten vad gäller juridisk och ekonomisk likabehandling av skilda samfund. Finland och Norge har trots bestående statskyrkosystem funnit betydligt rättfärdigare lösningar än Sverige, vars främsta konkurrent om bottenplatsen i detta hänseende i Europa är Grekland. Österrike med sin tvåhundraåriga toleranstradition har genom skilda politiska öden bevarat ett system av exemplarisk generositet och rättstrygghet för minoritetskyrkor. Detta land, betydligt fattigare än vårt, har likaledes råd med en ojämförligt generösare flyktingpolitik än den svenska. Det är möjligt att samhälle och samfund i Sverige inte har någon anledning att minnas 1781 års toleransedikt, men det kanske kunde påminna om hur sent vårt land var ute och hur mycket som finns att hämta in vad gäller tolerans och likabehandling av minoritetskyrkor.