Trossamfund eller samhällsinstitution? Svenska kyr

När regeringen Palme våren 1973 – mitt under pågående remissbehandling – stoppade Myrdalsberedningens betänkande Samhälle och trossamfund i byrålådan betecknade detta ett snöpligt avbrott i debatten om relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Från kyrkans sida insåg man faran av att frågan i sin helhet skulle för en längre tid läggas åt sidan. Redan samma år bildades en kyrklig arbetsgrupp. Även på statligt håll visades så småningom intresse för att bryta dödläget. Den 18 februari 1975 inleddes överläggningar i stat-kyrkafrågan mellan föredragande statsrådet i kyrkoärenden, kommunminister Hans Gustafsson, biträdd av en grupp tjänstemän i regeringskansliet, å ena sidan, samt ärkebiskopen och den ovan nämnda kyrkliga arbetsgruppen, å den andra. Genom beslut den 18 april 1975 bemyndigades kyrkominister Gustafsson att tillkalla högst tio personer att ingå i kyrkoministerns stat-kyrka-grupp, för överläggningar med företrädare för Svenska kyrkan om det framtida förhållandet stat-kyrka. Från kyrkans sida konstituerades ärkebiskopens stat-kyrka-arbetsgrupp med företrädare för olika kyrkliga institutioner. Det förtjänar nämnas att kyrkoministern i den trepartiregering, som tillträdde 1976, statsrådet Antonsson (c), såg positivt på en fortsättning av de samtal som inletts ett år tidigare och i ett särskilt uttalande framhöll att deltagarna i de båda arbetsgrupperna kunde karakteriseras som representativa företrädare för var och en sin storhet, staten och Svenska kyrkan.

Ändrade relationer

De kyrkliga företrädarna i stat-kyrkaöverläggningarna arbetade separat ut ett principförslag för Svenska kyrkans framtida organisation, vilket blev klart i oktober 1977. Resultatet av de båda arbetsgruppernas gemensamma arbete, Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan, dagtecknades den 16 januari 1978 och överlämnades då till kyrkominister Johannes Antonsson. Det sistnämnda betänkandet innehöll en helhetslösning av de framtida relationerna stat-kyrka, präglad av ett upphörande av Svenska kyrkans offentligrättsliga ställning. Samtidigt motiverade staten den särskilda hänsyn som från det offentligas sida måste tas till de speciella förhållanden, som kunde härledas ur det tusenåriga sambandet mellan kyrkan och folket, ur det faktum att över 95 % av svenska folket var medlemmar av kyrkan och av att kyrkan har en rikstäckande verksamhet. De statliga principuttalandena med insikt om det speciella statliga ansvaret för Svenska kyrkans fortsatta kontinuerliga arbete kombinerades med långtgående löften om direkt ekonomiskt stöd och teknisk hjälp vid uppbörden av den kyrkoavgift, som i stället för kyrkoskatten skulle utgöra den ekonomiska grunden för den kyrkliga verksamheten.

Enhälligt betänkande

Betänkandet var enhälligt. En av de kyrkliga deltagarna avgav ett särskilt yttrande, biskop Arne Palmqvist i Västerås. Att döma av Palmqvists agerande före, under och efter kyrkomötet 1979 framstår hans formella anslutning till betänkandet som minst sagt gåtfullt. Han blev – och är alltjämt – en av de främsta förespråkarna för statskyrkotanken.

När folkpartiregeringen tillträdde i oktober 1978 hade den omfattande remissomgången kring stat-kyrkabetänkandena avslutats och sammanställningen av remisserna låg färdig. Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförbund hade berett samtliga 3 140 kyrkokommuner tillfälle att avge yttrande. 88 % eller 2762 svarade. 54 % av dessa kyrkokommuner med 44 % av befolkningen var negativa till den föreslagna helhetslösningen. Pastoratsförbundet var en av de 67 remissinstanser, som tagit ställning till helhetslösningen. Med utgångspunkt i sitt stora material i underremisserna ställde sig förbundet negativt till den principiella helhetslösningen och blev därigenom en av de 17 remissinstanser som intog en negativ hållning. 50 remissinstanser, däribland 14 av 19 länsstyrelser, 10 av 13 domkapitel och 10 av 13 centrala kyrkliga styrelser var positiva.

1979 års kyrkomöte

Alla var inställda på att stat-kyrkafrågan jämte frågan om de kvinnliga prästernas arbetssituation skulle bli huvudfrågan vid 1979 års kyrkomöte. Trepartiregeringens kyrkominister förklarade under förberedelserna för kyrkomötet att regeringen utan att ge tillkänna någon egen uppfattning ämnade förelägga kyrkomötet betänkandena från stat-kyrkaöverläggningarna. Detta kan i efterhand betraktas som ett tecken på att det inom centerpartiet – möjligen också inom moderata samlingspartiet – höll på att växa fram en ökande tveksamhet inför huvudförslagets principer. Höstens och vinterns förberedelser för valen till kyrkomötet präglades på många håll av allt hårdare och onyanserade ställningstaganden i stat-kyrkafrågan. Kandidatnomineringarna såväl till elektorsvalen som till de slutliga valen präglades ofta av starkt partipolitiska markeringar. Sådana stämningar följde sedan med in i själva kyrkomötet och fick sina konkreta uttryck i partigruppsmöten, särskilt på center- och socialdemokratiskt håll. Att man gick till arbetet i kyrkomötet med bundna mandat i huvudfrågan kom omedelbart vid kyrkomötets början till uttryck i den till betänkandets förslag negativa motion, som undertecknats av en majoritet av kyrkomötesdelegaterna! Motionen var undertecknad med 54 namn – jämför röstsiffrorna vid voteringen! Efter sådana preludier blev naturligtvis utskottsarbetet i huvudfrågan mera en spegelfäktning än försök att finna gemensamma lösningar.

Folkpartiet i regering

Men nu har skildringen gått händelserna något i förväg. Folkpartiregeringen efterträdde den 18 oktober 1978 den borgerliga trepartiregeringen. I mitt första offentliga framträdande som kommunminister, den 20 oktober inför Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbunds representantskap, markerade jag ”kyrkomötets nyckelroll för behandlingen av stat-kyrkafrågan.” Jag underströk vidare i motsats till min företrädare, att ”det inte räcker med att regeringen bara överlämnar utredningsmaterialet i stat-kyrkafrågan till kyrkomötet och för egen del låter frågan vila till dess kyrkomötets beslut föreligger. Regeringen bör också vara beredd att åtminstone i huvuddragen tillkännage sin principiella inställning före kyrkomötet.”

Vid samma tillfälle gjorde jag på regeringens vägnar följande deklaration:

”Språkbruket ’att skilja kyrkan från staten’ eller ’skilsmässa’ leder tankar och ord in på banor där man frestas till förenklade lösningar. Ingen kan springa ifrån sin historia. Det svenska samhället och den svenska kyrkan har under hundratals år levt sitt liv tätt integrerade med varandra, ofta har de inte ens framstått som två storheter, utan som en enda. Att komma fram till nya och fungerande relationer för framtiden mellan dessa båda storheter klarar man inte genom aldrig så käcka och snabba hugg med särskiljande verktyg. Skilsmässa betyder alltför ofta att två parter efter krisartade uppgörelser vänder varandra ryggen och går skilda vägar. Jag tror inte att majoriteten av det svenska folket och medlemmarna i svenska kyrkan vill betrakta framtiden i det perspektivet. Det är därför nödvändigt att försöka nå fram till en samförståndslösning.”

Efter två långa dagar och med sammanlagt 127 inlägg i debatten avgjordes kyrkomötets ställningstagande i stat-kyrkafrågan. Med 54 röster mot 42 tog kyrkomötet avstånd från förslagets principiella helhetslösning. Det var på ett undantag när samma 54 ledamöter som undertecknat statskyrkomotionen vid mötets början! En av motionärerna blev sjuk, men suppleanten gick på samma linje. I samma beslut fick kyrkomötets utredningsnämnd uppdraget att utarbeta och till nästföljande kyrkomöte framlägga förslag till demokratisering av kyrkan på stifts- och riksplanet, bl.a. förslag beträffande kyrkomötets sammansättning, kompetens och arbetsformer samt om central kyrkostyrelse.

Räddhågans kyrkomöte

För den som på nära håll följde opinionsbildningen före, under och även efter kyrkomötet är det vissa drag som framstår som de huvudsakliga i motiveringarna bakom kyrkomötets negativa hållning till förslaget från stat-kyrkaöverläggningarna, till vilket regeringen i sin skrivelse till kyrkomötet givit sin anslutning. Utifrån dessa iakttagelser ter det sig tyvärr nödvändigt att karakterisera 1979 års kyrkomöte som rädslornas och förödmjukelsens kyrkomöte.

Räddhågan tog sig framför allt fyra uttryck: rädsla för medlemsras, för kyrkans ekonomi, för de kvinnliga prästernas arbetssituation samt inte minst rädslan för att kyrkans karaktär av öppen folkkyrka skulle gå förlorad i och med de nya relationerna till staten.

Medlemsras – ekonomi

Befarat medlemsras och likaledes befarad dålig ekonomi är givetvis två förhållanden, som hör ihop. Statskyrkoanhängarna försvarade därför ett bibehållande av nuvarande regler för medlemskap i Svenska kyrkan. Enligt dessa blir ett barn automatiskt medlem av kyrkan om båda eller en av föräldrarna tillhör kyrkan såvida inte anmälan gjorts inom sex veckor att barnet inte skall tillhöra kyrkan. Bestämmelsen står i klar strid med nuvarande regeringsform av 1974, 2 kap 2 § och om denna motsättning påminde ärkebiskopen redan i inledningsanförandet i stat-kyrkadebatten i kyrkomötet. Stat-kyrkagruppen föreslog i denna fråga att dop eller anmälan skulle erfordras för medlemskap, dvs. någon form av viljeyttring. Vilken form – ja, det fick bli en inomkyrklig fråga att avgöras av kyrkan ensam sedan hon kommit i ett nytt förhållande till staten. Automatiken i medlemskapet står i uppenbar strid med religionsfriheten sådan den är definierad i regeringsformen. Att den dessutom ställer Svenska kyrkan i internationell särklass i den evangelisk-lutherska kyrkofamiljen när det gäller förhållandet mellan dop och medlemskap gör inte saken bättre. Alla andra lutherska kyrkor räknar nämligen med att dopet är avgörande för medlemskapet, ej föräldrarnas kyrkotillhörighet. I den riktningen uttalade sig också kyrkomötet med särskilt eftertryck så sent som 1968. Den teologiska motiveringen för detta senare betraktelsesätt hävdades då med kraft i tal och skrift av nuvarande biskopen i Västerås, Arne Palmqvist. Han hade till 1979 radikalt bytt uppfattning: i sin statskyrkoiver var han nu beredd att kasta tankarna på dopets betydelse för medlemskapet överbord. Religionsfrihetsaspekten kommer alltid på undantag när statskyrkovännerna argumenterar.

Frihet och risktagande

Det är tänkbart, ja, rent av troligt att medlemssiffrorna i det långa loppet skulle påverkas negativt av att kyrkans medlemskapsregler fick underordnas regeringsformens religionsfrihetskrav. Detta skulle naturligtvis också återspeglas i flödet av inkomster från kyrkoavgiften – det nya namnet på avgiften från medlemmarna, eftersom den grundlagsfästa beskattningsrätten skulle tas bort. Men är inte det den risk en fri kyrka måste ta? Nog var det stimulerande för oss som också fortfarande arbetar för en fri, evangelisk öppen folkkyrka, att närmare granska vilka kyrkliga remissinstanser, som helhjärtat stödde stat-kyrkagruppens förslag också i detta avseende: glesbygdsstiftet framför andra – Luleå – som skulle kunnat ha anledning att oroa sig för ekonomin och dessutom missionsstyrelsen, centralrådet, diakoninämnden och svenska kyrkan i utlandet, dvs. de kyrkliga arbetsorgan, som helt och hållet är beroende av frivilliga gåvor och ideellt arbete för att det hela skall fungera.

Vad gäller omsorgen om den öppna folkkyrkosynen och de kvinnliga prästernas arbetssituation är statskyrkovännernas ställningstagande i någon mån förståeligt. Det finns i kvinnoprästmotståndarnas argumentation drag av en snäv och elitistisk kyrkosyn, starkt motstånd mot att acceptera kvinnans behörighet till prästämbetet och för luthersk ämbetssyn helt främmande drag. På vissa håll i vårt land har denna framför allt bland prästerskapet förefintliga opinion skaffat sig ett så starkt grepp om det kyrkliga livet att man ser förbindelsen med staten som en yttersta garanti för att det greppet inte skall nå ännu längre. Man har förvisso inga höga tankar om friskheten i den kyrkliga demokratin eller om lekmännens möjligheter att rida spärr mot högkyrkliga förmyndartendenser.

Antingen man ser på frågan om medlemsras och ekonomi, på de kvinnliga prästernas situation, på öppenheten i folkkyrkan eller på demokratins möjligheter inom kyrkan – ja, så blir helhetsintrycket av statskyrkoanhängarnas argumentation för status quo i förhållande till staten för kyrkan mycket förödmjukande. Dubbelt förödmjukande därför att det genomgående är vänner till den svenska kyrkan som här far så vilse.

Återvändsgränd?

Efter 1979 års kyrkomöte var risken överhängande att såväl utvecklingen inom kyrkan liksom stat-kyrkafrågan som sådan skulle hamna i en återvändsgränd. Folkpartiregeringen ansåg det emellertid nödvändigt med tanke på omsorgen om såväl kyrkan som religionsfriheten i vår demokrati att handla så, att stat-kyrkafrågan inte lämnades därhän utan hölls levande. Den strategi, som stat-kyrkagruppen enhälligt föreslagit för en lösning av stat-kyrkafrågan och som fp-regeringen anslutit sig till innebar att ett principbeslut först måste fattas. Först därefter var tiden för stegvisa delreformer inne, reformer som successivt under förslagsvis en treårig övergångstid skulle ha fört kyrkan fram till det läge, där hon i frivillig samverkan med staten skulle ha kunnat ta sitt öde i egna händer och leva vidare som en fri, öppen folkkyrka.

Den 21 februari 1979 tog kyrkomötet sitt ödesdigra beslut och sa nej till det generösa förslaget från staten – en generositet som man troligen aldrig mera kan räkna med. (Nyligen kommenterade ärkebiskop Sundby detta beslut med att påminna om att kyrkan nu börjar skörda av de bittra frukterna därav.) Under de följande fyra veckorna hade fp-regeringen överläggningar med socialdemokraterna, centerpartiet och moderata samlingspartiet kring kyrkomötesbesluten i stat-kyrkafrågan och om samvetsklausulen. Ur regeringskommunikén av den 22 mars 1979 kan följande citeras:

”Kyrkomötet visade att det föreligger en djup splittring inom Svenska kyrkan i båda frågorna. En majoritet uttalade sig för reformer inom bibehållet statskyrkosystem, medan en betydande minoritet reserverade sig till förmån för ändrade relationer mellan stat och kyrka. Partiöverläggningarna har visat att en majoritet i riksdagen stöder minoritetslinjerna i kyrkomötet i båda frågorna. I stat-kyrkafrågan finns det dock inga möjligheter att nå en stor enighet som hela tiden varit regeringens önskan. Det får vidare konstateras att det inte går att vinna majoritet i riksdagen för sådana reformer inom statskyrkosystemets ram, som kyrkomötets majoritet uttalat sig för.

I detta läge har regeringen beslutat att inte nu framlägga förslag för riksdagen vare sig i stat-kyrkafrågan eller i frågan om samvetsklausulen. Båda frågorna skall i stället handläggas vidare i syfte att vinna den bredare enighet, som regeringen anser önskvärd.

Handläggningen skall enligt regeringens beslut ske på ett sådant sätt att ny riksdags- och kyrkomötesbehandling av båda frågorna skall vara möjlig år 1981. Med hänsyn till den tid som måste reserveras för remissbehandling och propositionsskrivning innebär detta att ett drygt år står till förfogande för kompletterande överväganden och bearbetning av problemen.”

Val av strategi

Vilken strategi skulle nu väljas? I min kommentar till regeringskommunikén påminde jag om vad jag uttalat redan den 20 oktober 1978 inför pastoratsförbundets representantskap, ”nämligen att kyrkomötet har en nyckelroll i frågans vidare behandling” vilket innebar att regeringen skulle ta ställning till en ev. proposition i stat-kyrkafrågan efter det att kyrkomötet sagt sitt. I fortsättningen uttalade jag följande:

”Regeringen har haft den fasta föresatsen att förhindra att stat-kyrkafrågan kommer i ett nytt dödläge, liknande det som uppstod 1973, detta oavsett hur frågan skulle komma att behandlas av kyrkomötet. Med dagens beslut behåller regeringen initiativet. Och främst av allt: Frågan hålls levande och kan föras närmare sin lösning.”

Vad låg då i det som här kallas ”dagens beslut”? Jo, i den förut citerade regeringskommunikén konstaterade regeringen

”att det främst är delfrågorna om folkbokföringen och begravningsverksamheten som behöver bearbetas ytterligare. De har i hög grad komplicerat handläggningen av huvudfrågan.

Med anledning av kyrkomötets önskan om utredning av vissa inomkyrkliga frågor konstaterar regeringen att det i första hand är frågorna om kyrkomötets befogenheter och sammansättning och om det kyrkliga valsystemet som kan påkalla ytterligare bearbetning. Vid partiöverläggningarna har konstaterats att sådana reformer inom bevarat statskyrkosystem, som kyrkomötet uttalat sig för, inte är en framkomlig väg. Regeringen vill dock inte motsätta sig kyrkomötets önskan om utredning. I syfte att finna en väg framåt har regeringen därför beslutat att först låta kyrkomötets utredningsnämnd arbeta under det närmaste halvåret. Därefter skall utredningsarbetet övertas av en i vanlig ordning tillsatt statlig kommitté som alltså även den får ett halvår till förfogande. I denna kommitté bör de politiska partierna delta. En utgångspunkt bör vara att man upphäver de övergångsbestämmelser till 1974 års regeringsform som avser svenska kyrkan och som grundlagfäster statskyrkosystemet. I frågan om samvetsklausulen skall nya överläggningar upptas med de politiska partierna och med företrädare för de olika meningsriktningarna inom Svenska kyrkan. De lämpligaste arbetsformerna bör även i denna fråga övervägas närmare i kontakt med partierna och kyrkan. Regeringen uttrycker en förhoppning om att utvecklingen inom Svenska kyrkan skall innebära att jämställdhetsprincipen slår helt igenom och att det skapas ett bättre samarbetsklimat som undanröjer risken för motsättningar mellan staten och kyrkan liksom risken för kyrkosplittring.”

Delutredningar

Slutresultatet av övervägandena inom fp-regeringen blev att fyra delutredningar tillsattes i och för komplettering av det rikhaltiga material, som redan fanns. Tre av dessa utredningar – om de kvinnliga prästerna, om begravningsverksamheten och om folkbokföringen – skulle gripa sig an med frågor, som var och en på ett grovt missvisande sätt utnyttjats av statskyrkoanhängarna och därigenom snedvridit den offentliga debatten om relationerna stat-kyrka. Den fjärde, kyrkomöteskommittén, hade att utgå från att svenska kyrkan genom 1979 års beslut valt att t.v. vara en offentligrättslig institution. Konsekvenserna av detta måste då bli att kyrkan i sina grundläggande föreskrifter men även i viktiga egna angelägenheter skulle även i fortsättningen bli reglerad genom statlig lagstiftning och övrig statlig normgivning. Kyrkomötets vetorätt i kyrkolagfrågor strider mot principerna av vår nya konstitution av 1974. Den känner inte någon annan lagstiftande församling än riksdagen – och riksdagen allena. Jag framhöll också i regeringens direktiv till kyrkomöteskommittén det otillfredsställande i att ”man lång tid efter grundlagreformen har övergångsbestämmelser, som ifråga om lagstiftningsmakten innebär att de nya principerna inte slår igenom fullt ut.”

Utredningen om folkbokföringen är inte ännu avlämnad, men den står inför sin omedelbara fullbordan. De tre övriga är klara och den aktuella debatten rör sig framför allt kring kyrkomöteskommitténs förslag. Det har varit remissbehandlat och har beretts i kommundepartementet i och för en proposition, som eftersom den berör grundlagsändringar, måste anmälas till riksdagen senast tio månader före nästa val, dvs. senast den 19 november i år.

Som bekant lyckades det inte för regeringen att hålla denna tidtabell. Stat-kyrkafrågan är en av de frågor, där det verkligen råder djupgående ideologiska skiljelinjer mellan de båda regeringspartierna, centern och folkpartiet. När företrädare för dessa partier skall resonera sig samman i en fråga, som har klara beröringspunkter med stat-kyrkakomplexet så krävs det utom god vilja också god tid. Det sistnämnda stod inte till förfogande i det pressade tidsschema, som departementet tvingats lägga upp. Vad blir då nästa steg?

Regeringsinitiativ

Center-fp-regeringen har uppenbarligen ambitionen att behålla initiativet. Det ordinarie tåget till riksdagens konstitutionsutskott, avsett för grundlagsförändringar, har gått. Men regeringsformen anvisar möjligheten till extratåg (8 kap 15 §) genom att KU med 5/6 majoritet kan medge undantag från tiomånadersregeln. Denna möjlighet ämnar regeringen utnyttja. Det framgick av det frågesvar, som kyrkominister Karl Boo nyligen lämnade i riksdagen.

Vad är det kontroversiella och svåra i kyrkomöteskommitténs förslag? Liksom i den proposition, som visserligen inte blivit offentliggjord men som långa stycken ansluter sig till betänkandet från kommittén?

Riksdagen allena

Från kyrkligt håll liksom från vissa liberala tidningar har kommittén kritiserats därför att den trogen sina direktiv, givna av fp-regeringen, föreslagit att kyrkolag i fortsättningen skall stiftas på samma sätt som all annan lag, nämligen genom riksdagen allena. Detta är en omyndigförklaring av Svenska kyrkan, säger Göteborgs domkapitel och även om ordvalet inte på alla håll är lika onyanserat så är kritiken mot denna huvudprincip för kyrkolagstiftningen stark från många kyrkliga remissinstanser. Kyrkan verkar sent uppvaknad inför sitt eget beslut i kyrkomötet 1979. Hon ville ju vara en samhällsinstitution, ha offentligrättslig ställning, eller – för att citera biskop Nivenius i kyrkomötesdebatten – ”ha både kommunal och statlig myndighetsställning”. Denna offentligrättsliga institution får naturligtvis då också acceptera att de lagar, som reglerar dess förhållanden kommer till världen på samma sätt som alla andra myndigheters lagar. Visst kan man instämma med att det här är fråga om en omyndigförklaring av Svenska kyrkan. Men det var hon själv som stod för den omyndigförklaringen redan 1979 – kritiken skall inte riktas till dem som i likhet med fp-regeringen och kyrkomöteskommittén tog 1979 års beslut på allvar och även drog konsekvensen därav.

Om man nu bara betraktar själva lagstiftningstekniken så låter det naturligtvis sig sägas att kyrkan i detta avseende blivit mera bunden vid staten än i det läge, där kyrkomötet hade vetorätt i fråga om kyrkolagstiftning. Men detta är ju inte hela bilden. Kyrkomöteskommittén har avlövat begreppet kyrkolag och fört en rad föreskrifter av större eller mindre tyngd bort från regeringens och/eller riksdagens domvärjo genom att föreslå att riksdagen till kyrkomötet delegerar många av sina befogenheter vad gäller den kyrkliga normgivningen. På det sättet menar kyrkomöteskommittén att man inte förändrat den känsliga balansen i de nuvarande relationerna mellan stat och kyrka och inte heller att man genom sina förslag i dessa eller andra avseenden ”föregripit de principiella och slutliga ställningstagandena i stat-kyrkafrågan” vilket regeringsdirektiven från 1979 varnade för.

Statschefens tro

Både en del kyrkliga och juridiska tunga remissinstanser anser emellertid att kommitténs förslag om statschefens tro rubbar balansen mellan stat och kyrka och därigenom bryter mot utredningsdirektiven att man ej skulle föregripa det slutliga ställningstagandet i stat-kyrkafrågan. Gällande grundlag, bl.a. övergångsbestämmelserna till regeringsformen, punkt 9, stadgar att ”Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.” Kommittén ansåg liksom fp-regeringen att denna bestämmelse borde utmönstras ur våra grundlagar.

Paragraferna om statschefens och hans/hennes familjs tro är inte bara en symbolfråga och inte bara ett nog så allvarligt ingrepp i enskilda människors religionsfrihet. Förhåller det sig verkligen så att man på sina håll – såsom framkommit t.ex. i remissyttrandet från Göteborgs domkapitel – lever kvar i den uppfattningen att bestämmelsen redovisar ”vilken lära som är statsreligion” – ja, då finns all anledning att i religionsfrihetens namn ta allvarligt på denna relikt i lagstiftningen från ett helt annat tidevarv än vårt. Och detta ännu mycket mera som det vill synas som om man från visst kyrkligt håll anser att bestämmelsen ifråga också fastlägger vad som är Svenska kyrkans lära. Observera att paragaferna ifråga finns i grundlag – inte i kyrkolag, och alltså inte under några omständigheter kan bli föremål för annan lagstiftning än genom riksdagen ensam. I fråga om grundlag har ändå kyrkomötet aldrig haft någon vetorätt. Inte skall väl den grundläggande bestämmelsen om vad som är Svenska kyrkans lära fastläggas genom beslut av riksdagen allena?

Den ursprungliga versionen av kyrkomötespropositionen – som alltså inte kunde accepteras av folkpartiet – ville ha kvar bestämmelsen om statschefens tro. Motivet var remissinstansernas inställning och naturligtvis hade här riksmarskalksämbetets remissyttrande spelat en viss roll. Det må dock vara tillåtet att uttrycka ett stilla tvivel inför riksmarskalkens argumentering när det sägs att ”uppgiften att framträda som nationens symbol skulle komma att avsevärt försvåras om statschefen inte själv är medlem av det trossamfund som den helt övervägande delen av det svenska folket tillhör, nämligen den svenska kyrkan. Många skulle finna det stötande om rikets högste företrädare tillhörde en religiös minoritet eller inget trossamfund alls. – – – Dop, bröllop och begravningar i den kungliga familjen röner stort intresse hos allmänheten. Riksmarskalksämbetet har svårt att tro att svenska folket skulle ha förståelse för att dessa akter genomfördes utan den svenska kyrkans medverkan.” Tvärtemot en del andra remissinstanser anser emellertid riksmarskalksämbetet liksom kyrkomöteskommittén att en förändring av bestämmelserna om statschefens tro inte skulle utgöra ett ställningstagande i stat-kyrkafrågan.

Den viktigaste skillnaden mellan kommitténs förslag och propositionsförslaget är emellertid frågan om kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag – i den mån inte en hel del av de nuvarande kyrkolagarna helt hänvisats till beslut i kyrkomötet genom delegation från riksdagen.

Kyrkomötet och lagstiftningen

Starka kyrkliga önskemål om att kyrkomötets samtycke även i fortsättningen skulle erfordras för stiftande av kyrkolag ligger bakom det förhållandet att kommundepartementet i förslaget till proposition har tänkt sig att kyrkomötets samtycke skall erfordras dels vid föreskrifter om medlemskap i Svenska kyrkan, dels vid föreskrifter om ändring av ändamålet med den kyrkliga egendomen. Detta blir utan tvekan den viktigaste diskussionspunkten vid de fyrpartiöverläggningar i frågan, som regeringen aviserat. Härtill kommer granskningen av den kanske viktigaste lagen i sammanhanget, nämligen Lagen om Svenska kyrkan. Denna lag skall innehålla grundläggande föreskrifter om Svenska kyrkan som trossamfund och om kyrkomötet som en församling av valda ombud för Svenska kyrkan. Likaså ingår här grundläggande föreskrifter om prästerliga tjänster i Svenska kyrkan och om stiftsmyndigheter. Lagen om Svenska kyrkan stiftas på samma sätt som huvudbestämmelserna i riksdagsordningen, dvs. den får ett starkt konstitutionellt skydd genom att det antingen fordras 2/3 majoritet då riksdagen beslutar i frågan eller genom att enkel majoritet också är möjlig, men då skall besluten fattas likalydande av två riksdagar med mellanliggande allmänna val.

Från folkpartiets sida har vi ställt oss positiva till tanken på att stifta Lagen om Svenska kyrkan liksom till förslaget att kyrkomötet med stöd av föreskrifter i lagen om Svenska kyrkan genom kyrklig kungörelse får meddela föreskrifter i fråga om kyrkans lära, kyrkans böcker, sakrament, gudstjänst och övriga handlingar, upptagande av kollekter, central verksamhet för evangelisation, mission och övrigt utlandsarbete, kyrkomötets arbetssätt samt verksamheten hos organ, som tillsätts av kyrkomötet, t.ex. central kyrkostyrelse, som blir kyrkomötets verkställande organ. Den ursprungliga propositionstexten talar mycket uppskattande om det konstitutionella skydd som lagen om Svenska kyrkan är tänkt att få – ett skydd som även ur kyrklig synpunkt måste anses betryggande mot tillfälliga och kuppartade majoritetsbeslut. Från liberala utgångspunkter anser vi inom folkpartiet att regeringsformens principer för lagstiftning bör slå igenom helt och fullt även när det gäller de två undantag från denna rena lagstiftningsteknik med riksdagen allena som agerande, vilka undantag propositionen har stannat för: reglerna för medlemskap och för den kyrkliga egendomen. Vi menar att samma skydd som Lagen om Svenska kyrkan är avsedd att få – den utan tvekan viktigaste lagen för kyrkan – borde vara tillräckligt också för dessa båda punkter, där vi har svårt att inse det berättigade i att ha kvar bestämmelsen om kyrkomötets samtycke.

Vår utgångspunkt i de kommande diskussionerna blir därför: Lägg in föreskrifterna om medlemskap i Svenska kyrkan i Lagen om Svenska kyrkan och ge föreskrifterna om den kyrkliga egendomen samma starka skydd! Därigenom kan religionsfrihetslagen samtidigt befrias från det främmande element, som de infogade medlemskapsreglerna för Svenska kyrkan egentligen utgör. Ett självklart och oeftergivligt krav – vilket bör framgå av motiven till den föreslagna nya lagstiftningen – är att markera att det under lång tid varit en fast princip att riksdag och regering inte självständigt fattar beslut i angelägenheter av utpräglat kyrkligt intresse. Denna princip bör givetvis upprätthållas även i fortsättningen.

Religionsfriheten

När kyrkomöteskommittén tillsattes och fick sina direktiv skedde i visst avseende en växling av strategi i arbetet på att åstadkomma ändrade relationer i det framtida samspelet stat-kyrka. Fp-regeringen tog besluten sommaren 1979 i den bestämda ambitionen att föra stat-kyrkafrågan närmare en lösning enligt religionsfrihetens principer. Vägledande för folkpartiets agerande inför 1979 års kyrkomöte, efter det att kyrkomötet fattat sitt beslut liksom i bedömningen av både kyrkomöteskommitténs förslag och nu senast förslaget till proposition om den kyrkliga lagstiftningen har hela tiden varit de programmatiska uttalanden, som ingår i partiprogrammet och förtydligats genom landsmötesbeslut:

”De nuvarande banden mellan staten och Svenska kyrkan måste upplösas. Reformarbetet bör återupptas. Enligt partiprogrammet bör folkpartiet verka för kyrkans frihet, jämställdhet mellan trossamfunden i förhållande till staten och den enskildes rätt att själv avgöra medlemskap och ekonomiskt engagemang i trossamfund. Svenska kyrkan garanteras goda möjligheter att också i fortsättningen verka som öppen folkkyrka och att bedriva sitt arbete över hela landet.”

Detta är ett program som visar förtroende för Svenska kyrkan att som fri kyrka leva vidare som öppen, evangelisk-luthersk folkkyrka. Vi i folkpartiet, som har Svenska kyrkan som vårt andliga hem, är glada över att vårt parti tror på en svensk kyrka, som vågar vara kyrka, tar sitt öde i egna händer och slår vakt om demokratin och lekmannainflytandet i kyrkan. Vi är också övertygade om att ett förverkligande av kyrkomöteskommitténs förslag rymmer fröet till en utveckling hän mot en sådan kyrka.

I takt med samhällsutvecklingen i övrigt blir det för varje dag alltmer ohållbart att inte resolut ta itu med religionsfrihetsproblemet i vårt land, framför allt den del som hänger ihop med att vi har en statskyrka. En på sitt sätt beklämmande erfarenhet gör den som i profana politiska sammanhang, t.ex. i riksdagen, tar upp angelägna frågor om kyrkan till debatt. Man märker då – inom alla partier – en ökande olust att ta itu med dessa frågor. De känns mer och mer främmande att hanteras i parlamentet, och där hör de ju inte heller hemma i första hand. Obenägenheten, ja, olusten att ta i kyrkliga frågor med vanliga politiska grepp är en på sitt sätt naturlig varningssignal för dem inom kyrkan som tvekar att på ett radikalt sätt göra upp med de oklara förhållandena mellan staten och kyrkan.

Borde vi inte inse vad klockan är slagen när vi nås av meddelanden om att statskyrkosystemets dagar är räknade i två sådana stater som Spanien och Italien? Spanien håller på att bygga upp en modern demokrati. Italien kämpar utifrån delvis andra förutsättningar med samma uppgift. För båda dessa stater liksom för de romersk-katolska kyrkorna i båda länderna står nu klart att det hittillsvarande statskyrkosystemet i längden är oförenligt med den demokratiska statens grundläggande värderingar.

Svenska kyrkan – ett trossamfund?

Ett av de allvarligaste och djupast syftande remissyttrandena på stat-kyrkagruppens förslag 1978 kom från Katolska biskopsämbetet i Sverige:

”De som nu motsätter sig reformförslaget är enligt biskopsämbetet nödgade att förneka själva grunden för reformarbetet, tolkningen av religionsfriheten och synen på svenska kyrkan som ett trossamfund. Skulle regering och riksdag uppfatta denna inställning som Svenska kyrkans ’självförståelse’, har enligt biskopsämbetets mening ett stort steg tillbaka tagits på religionsfrihetens område och grunden för det ekumeniska samarbetet i Sverige undanryckts. Andra trossamfund måste givetvis ompröva sina relationer till Svenska kyrkan om denna inte längre kan ses som ett trossamfund bland flera, framhåller biskopsämbetet.”

Samhällsinstitution eller trossamfund? Så allvarlig kan frågan ställas till en kyrka, som har svårt att finna sin identitet. Trossamfund eller offentlig institution? Så frågade redan 1973 den socialdemokratiske riksdagsmannen Hilding Johansson, starkt kyrkligt engagerad och en av dem, som deltog i utredningsarbetet kring vår nya författning. Han ställde frågan i en fortfarande högaktuell artikel i Vår Lösen nr 1/1973. Hans sammanfattning må återges här:

”Det är svårt för Svenska kyrkan att vara på en gång ett trossamfund och en offentligrättslig institution. Man har att välja mellan dessa båda alternativ. Under en övergångsperiod tvingas den förena båda dessa funktioner. På längre sikt förefaller det vara omöjligt. Både stat och kyrka måste träffa ett val.”

Vad Svenska kyrkan liksom hela stat-kyrkafrågan i dag mest av allt behöver är ett uppbrott från status quo. Det värsta som kan hända i relationen stat-kyrka är att ingenting händer.

Vad vill egentligen kyrkan själv? Ingen tvekan kan råda därom att en mindre deciderad grupp, som 1979 dock gick emot stat-kyrkagruppens förslag, i dag är på väg i den andra riktningen. Man inser – och erkänner ibland öppet – att kyrkomötes-nejet för nära tre år sedan innebar att en möjlighet gick förlorad, som kanske aldrig kommer åter. I varje fall inte med så generösa villkor från statens sida. Får kyrkan ett demokratiserat kyrkomöte enligt kyrkomöteskommitténs modell och därtill en central kyrkostyrelse samt befogenhet att själv ansvara för de internt kyrkliga frågorna så kan förhoppningsvis därur växa ett självmedvetande, som är nödvändigt för den fortsatta dialogen med staten. Ett växande självmedvetande hos kyrkan måste också i längden leda till insikt om behovet att definitivt välja: Trossamfund eller offentlig institution, kyrka eller myndighet? Den demokratiska statens sätt att lagstifta genom riksdagen allena måste likaledes i det långa loppet ge en klarsyn, som leder till uppbrott ur de nuvarande relationerna.

Vad vill riksdagen – den andra parten i sammanhanget? Vpk och Folkpartiet har programmatiskt tagit klar ställning för en från staten fri kyrka – om än på mycket skilda villkor från statens sida. Socialdemokraterna har i Bergslagen och i Skåne relativt starka ”motståndsnästen” där man slår vakt kring statskyrkan. Därtill torde det finnas ett mindre antal statskyrkoanhängare, som motiverar sin syn enligt LO Kellgrens och Olhedes modell: staten kan inte släppa kyrkan fri – hennes makt och inflytande är alltför stort för det och odemokratiska krafter får lätt övertaget. I stat-kyrkafrågan torde Broderskapsrörelsen ha ganska stort inflytande inom partiet. Rörelsens kyrkopolitiska program är sedan länge klart för en fri och öppen folkkyrka. På den ståndpunkten torde den övervägande majoriteten inom partiet och framför allt inom riksdagsgruppen befinna sig. Olof Palme har ett starkt intresse för de kyrkliga frågorna. Hilding Johansson och Hans Gustafsson är de tongivande kyrkopolitikerna inom SAP. Moderaterna rymmer liksom centerpartiet förespråkare för andra relationer stat-kyrka än de nuvarande. Moderaternas representant i Myrdalsberedningen, Per Blomqvist i Lund, prost och landstingspolitiker, gick klart mot statskyrkotanken. Den officiella partilinjen företrädes av Ingegerd Troedsson och Gösta Bohman. Den senare uttalade vid överläggningarna med fp-regeringen efter kyrkomötet 1979 att ”moderaterna är lyhörda för vad kyrkan själv vill och vad kyrkomötet uttalar.” Den dag Svenska kyrkan vågar ta steget kan man säkert räkna med moderaternas medverkan. Det samma torde kunna sägas om centern, även om det verkar som det här sida vid sida med mycket övertygade anhängare av tanken på en fri kyrka finns en mer hårt statskyrkokonserverande falang än inom något annat parti. Här har kommunkyrkan sina starkaste fästen – politiskt sett. Stiftsmedvetandet är inte starkt, rikskyrkotanken svag. Detta gäller även Svenska kyrkan i stort. Den torde f.ö. vara det mest kongregationalistiska trossamfundet i vårt land!

För dagen bör nog det politiska klimatet med tanke på en radikal kyrkoreform realistiskt bedömas som svalt. De internationella ekonomiska krisernas återverkningar på vårt land upptar politikernas snart sagt hela bildfält. Akuta frågor om budget, samhällsekonomi och sysselsättning pockar på att bli prioriterade. Vi som tror på ändrade och fria relationer stat-kyrka strävar att hålla frågan levande. De flesta av oss menar att ett genomförande av kyrkomöteskommitténs förslag både är till kyrkans bästa och dessutom tjänar målet: en fri kyrka.

Vi upprepar därför enträget vår fråga:

När skall den svenska staten och Svenska kyrkan våga ta sig själva och religionsfriheten så på allvar, att de löser upp de nuvarande banden sig emellan och ersätter dem med andra relationer, värdiga en modern, pluralistisk demokrati och en öppen, evangelisk-luthersk folkkyrka?