Trädgårdar för länge sedan och långt borta

En dag i början av 1200-talet vaknade Pèire d’Aubenas upp från en livsförvandlande dröm. Han hade tillbringat de senaste månaderna med att våndas över sin livsinriktning, hur han som medicine student med en lovande framtid borde förhålla sig till den djupa religiösa hängivenhet han kände, vilken väg han skulle välja.

Han lockades av en väletablerad och allmänt respekterad rörelse som levde i enkelhet och uppmuntrade sina medlemmar att föra ett medmänskligt och gudfruktigt liv utifrån evangeliets föreskrifter. Samtidigt drogs han till ett helt nytt och ganska chockerande experiment med att tigga och predika under det att man menade sig vara ett slags korherrar i gemenskap. Detta visade sig locka de klyftigaste och frommaste studenterna att ansluta sig, vilket väckte lika mycket misstänksamhet som gillande bland de inflytelserika. Det var svårt för Pèire att under studietiden i Montpellier bestämma sig för vad han skulle satsa på, men så kom drömmen och avgjorde frågan.

Han drömde att han gick längs en väg. Till vänster fanns en djup skog som var höljd i mörker, där medlemmarna i den första gruppen dystra vandrade för sig själva. Dessa medresenärer var valdensarna (eller ”Lyons fattiga män”, som de kallades), ett brödraskap av lekmannapredikanter som hade följt Pierre Valdes i hans andliga kallelse att tala till andra hantverkare och bönder. De levde sina liv i sträng fattigdom och stöttade varandra, och deras förhållande till den institutionella kyrkan kännetecknades av en djup hängivenhet för dess traditionella källor till helighet, liksom en upprörd kritik mot dess oundvikliga korruption. Den institutionella kyrkan å sin sida sände ut dubbla budskap, då den principiellt fördömde dem som kätterska men godkände och till och med uppmuntrande vissa grupper, vars gränser gentemot ”kättarna” var synnerligen otydliga. På den andra sidan av vägen löpte en mur, och i den fanns en grind som han kikade in igenom. Där låg den andra vägen framför honom, den nybildade orden av ”predikanter” – dominikanerna, som de senare skulle kallas – församlade i en ring, i stor glädje över firandet av eukaristin. En av dem höjde hostian (vilket var ett av deras nymodiga religiösa tilltag, den ”show” som ursprungligen hade väckt Pèires avsmak), men när Pèire försökte komma in genom grinden ställde sig en ängel i vägen.

Han vaknade storgråtande men med en ny beslutsamhet. Han sökte upp tiggarbröderna (eller mendikanter, som tiggarordnarna kom att kallas) och avlade sina löften. I Pèires dröm skymtar vi en av de grundläggande egenskaperna hos den medeltida trädgården: dess förenande av det avlägsna förflutna i Eden med en eskatologisk framtid, allt överbryggat av de heligas nuvarande refrigerium (eller ”stilla vila”). En av de platser som tycktes möjliggöra ett sådant återvändande till Eden och ge en försmak av himlen var klostren med sin fasta rytm av bön och sakrament. De nya predikanterna erbjöd detta i en avskalad, grundläggande form, dock inte belastade av några verkliga monastiska besittningar i form av trädgårdar, fruktträdgårdar och skogar. Icke desto mindre var trädgården den miljö där man i sin föreställningsvärld firade eukaristin. Pèires ångest hade uppehållit sig vid den fundamentala skillnaden mellan de konkurrerande sätten att leva som lockade honom. Dominikanerna hade med sina vigda präster tillgång till sakramenten fritt från ovärdiga prelater. De gav ett svar på de frågor som valdensarnas högst traditionella former av katolsk tillbedjan hade satt i fokus.

Den medicine studentens drömträdgård representerar i mångt och mycket den medeltida idén om trädgården: den var ett locus amoenus, en halvmytisk och angenäm plats, vilken framkallade många sorters lycka. Den var den symboliska platsen för frälsningen, och när det gällde uppfyllandet av andra sorters önskningar var detta den plats där ”rosen” kunde upptäckas och upplevas – i den mest populära erotiska dikten vid denna tid och kanske någonsin, Roman de la Rose.

Avkoppling, konversation och kreativitet

Låt oss lämna det osäkra och snabbt föränderliga landskapet i början av 1200-talet och vända blicken mot de sista årtiondena av 1500-talet, för att beskåda ett landskap som även det var osäkert, snabbt föränderligt och, i och med den alltmer uppfinningsrika användningen av krut, våldsamt på ett sätt som man tidigare inte kunnat föreställa sig. Justus Lipsius (”en av de mest lärda männen nu levande”, enligt Montaigne), blickade 1584 tillbaka på en akademisk karriär som överbryggat konfessionella uppdelningar då någon anställning erbjudits eller då misstankar mot hans övertygelser hade uteslutit honom från ett sammanhang. Han publicerade en nyskapande text med titeln De constantia (”Om varaktigheten”) utan någon märkbar ironi. Justus Lipsius fann sitt formgivande ögonblick inte i en drömvärld utan i en verklig, fysisk trädgård, där han förde en lång dialog med en äldre vän och mentor, Karel Delanghe.

Trädgården blev därmed ett ledmotiv i den dominerande filosofiska skolan under den tidigmoderna epoken, alltså nystoicismen, vars dragningskraft verkade oavsett konfessionell tillhörighet, eftersom den gjorde nystoikern oberoende av konfessionella indelningar. Delanghes trädgårdar var inte (som skulle vara fallet i dag) lugna oaser mitt i stadens buller, utan förlagda till landsbygden, utanför staden, och endast tillgängliga under en eller ett par dagar i taget (en stoisk sommarstuga, kanske man kan säga, men med en tillmötesgående och nära nog osynlig personal). Detta var platsen som med sin noggranna ordning reglerade minsta epikureiska glädje över dofter eller färger, och där sinnet kunde förnyas. Men sinnet blev inte bara förnyat; trädgården var inte solipsismen omvandlad till blommor. Den grönskande miljön utgjorde en ram inom vilken vänskapen kunde blomstra och undervisning erbjudas; lugnet som uppstod i denna omgivning frammanade avkoppling, konversation och därmed kreativitet. Snarare än att paradiset återspeglas i trädgården, är det utifrån trädgården som sinnet kan stiga mot sin egen himmel. Trädgården tillåter sinnet att fly, medan trädgårdens motsats, alltså byggnader och städer, endast erbjuder bundenhet och fängelse. Men inte ens i trädgården råder en enkel kontemplationens njutning, en eufori över salighetens förstlingsfrukter. Den mentala upphöjelsen och fridfulla miljön ska användas för litterär komposition, poesi och musik, filosofi och studier. Uppskattningen av en sådan kreativ effekt (som vi kan beskriva som en ”Edens arbetsetik”) fanns först och främst inom det sällskap som samlades i trädgården; därifrån flödade den ut, genom tryckpressen, till läsare som var fångade i stadens fängelse.

Den kontrapunkt som erbjöds i det sena 1500-talets eländighet var delvis en stoisk stiff upper lip, en vägran att ge efter för emotioner, eftersom deras kraft helt enkelt skulle ha varit överväldigande. Men denna stabilitet, denna beständighet, kom inte enbart genom viljans ansträngning. Ett rätt engagemang i världen förutsatte att man hade tillgång till precis rätt sorts trädgård att dra sig tillbaka till, något som uppmuntrade till handling förenad med glädje. Delanghe avslutade sin långa peon om sitt ”gröna litterära sällskap” med en sammanfattning: ”Trädgårdens sanna bruk och syfte: fritid, tillbakadragande, meditation, läsning, skrivande – och allt detta genom rekreation och lek.”

Självklart var de nystoiker som följde detta råd, samtidigt som de inte sällan anlade sina egna trädgårdar, medvetna om det bibliska ekot. Men de var religiösa män i en tid av religiösa stridigheter, och de skapade ett utrymme som i huvudsak var icke-konfessionellt. Delanghes trädgårdar upprätthölls med hjälp av vad han tjänade som präst i Wien. De behövde inte vara produktiva jordbruk, och därigenom kunde de i stället sporra till en betydelsefull kulturell avkastning. Det sena 1500-talet var i högsta grad en tid för mentala föreställningar, då man samlade bilder att begrunda i sitt sinne, och spridandet av denna idealträdgård skapade snart den mentala föreställningen om trädgården. De vars tankar var fångade i byggnaders och städers fängelser kunde fly till en inre hortus, skapa sin egen mentala trädgård, stärka sig genom att dra sig tillbaka och meditera. En sådan vana hade många fördelar, inte minst den låga kostnaden för underhåll bland dem som saknade kyrkliga förmåner eller vänner som ägde en bit jord.

Den medeltida och den tidigmoderna betydelsen

De två idéerna om trädgården, som vi kan kalla ”medeltida” respektive ”tidigmodern”, fokuserar olika aspekter av naturen och människans roll i naturen. I båda fallen tyglas naturen och humaniseras. I det ena fallet finns ett löfte om förlossning, en potentiellt helig plats, som erbjuder en sakramental närvaro – inte en verklig trädgård för nöje eller arbete, utan snarare ett hopp om att naturen i längden ska kunna passa för människor. Detta är ett löfte om något mer. Den andra idén har sin plats i en verklig trädgård, men syftet med den trädgården är funktionellt; att njuta av naturen utgör endast en bakgrund och är inte den primära målsättningen. Syftet är i grund och botten kulturellt och relationsmässigt; det är ett löfte om vänskap och kreativitet. Och det gav en form av försvar, en förstärkning mot alla otäcka saker som hade pågått, pågick och kunde pågå utanför trädgårdens murar. Sammanfattningsvis finns det här två delar i trädgårdsbegreppets historia som bör understrykas. Att trädgården pekar mot något annat; ”trädgården” representerar människan i naturen, människan som förvandlas då hon omvandlar naturen, för samhällelig nytta och inte bara produktion, vinst och ägande. Och att trädgårdar – även min nogsamt vanskötta ekologiska jordbit – i grunden är en sinnesstämning.

Översättning: Aili Lundmark

Anthony Lappin är medeltidshistoriker och senior lecturer i spanska vid Uppsala universitet.