Trädgårdar – platser för det mänskliga

Trädgårdar är väldigt populära. Många människor kallar en trädgård för sin egen. De tillbringar mycket tid i den och tycks inte sky vare sig utgifter eller möda för att utforma sina trädgårdar. De odlar grönsaker, sköter om fruktträd och planterar blommor. De njuter, ensamma eller tillsammans med sin familj och vänner, efter avslutat arbete med lätthet all sin lediga tid i trädgården. Deras trädgård hör till deras hus och omsluter inte endast detta utan skänker det ett uttryck, vänligt fyllt med överraskande spel av färg och form. Inbjudande eller snarare avgränsande, klart och tydligt strukturerat och fridfullt. Många andra söker sin lycka i en koloniträdgård en bit från den egna våningen. På endast några få kvadratmeter odlar de potatis, ärtor eller jordgubbar och söker vila från vardagen eller roar sig med kvällssamtal med grannarna. Ytterligare andra utformar sin balkong eller till och med sin våning som en trädgård. Bredvid alla möjliga örter står krukor med blommor eller rent av grönsaksplantor. Och inte så få människor söker vila i städernas stora parker och offentliga trädgårdar, som likt en stor lunga inte bara frambringar frisk luft utan också samlar människor, som sportar eller spelar, samtalar, har picknick eller är helt uppslukade av att läsa en tidning eller en roman.

När man säger att människor söker någonting i naturen, så avser man inte främst den vilda, av människan orörda, naturen utan snarare en trädgård eller något som påminner om en trädgård: ett överblickbart stycke natur som människor har bearbetat och satt sin prägel på. Att ha en trädgård är därför något djupt mänskligt. Det finns visserligen även i dag fortfarande människor som lever som nomader utan fasta hus och trädgårdar. Men så fort människan blev bofast, lade hon – med orden från Första Moseboken – jorden under sig och anlade trädgårdar för att kunna leva av dem. Fortfarande fyller många trädgårdar denna funktion. Det finns örtagårdar, frukt- och grönsaksträdgårdar, och i mången trädgård bor även ett och annat djur. Men trädgårdsmästaren inskränker sig inte endast till att förse människan med nödvändiga livsmedel. Den som sköter en trädgård förknippar det ofta mödosamma trädgårdsarbetets nytta med det angenäma och det sköna.

I många, om än inte alla, trädgårdar finns det element som inte är nödvändiga, utan som tilltalar människan och gläder henne: några dekorativa häckar, buskar eller träd här, en liten damm här, en brunn eller en figur där, en hög med stenar eller blommor någon annanstans. Och just det nödvändiga – ett litet fält, en grönsaksrabatt, en avgränsande stenmur eller en grind – är oftast anlagda med blick för det som är mer än just bara nödvändigt. Att en vacker trädgård inte bara är välskött, utan i sin disposition ändamålsenlig och upplyftande för själen, är en stolthet för varje trädgårdsmästare, som gärna leder besökaren genom sin trädgård och talar om den som om vore den ett barn, som växer och frodas och ibland även inte gör det som man hade förväntat sig. Därför är trädgårdsmästarens förhållande till sin trädgård aldrig neutralt eller enbart funktionellt. Många trädgårdsmästare är i bästa mening amatörer. De älskar det som de sysslar med. Till och med den som inte måste leva av frukterna från sin trädgård eller skulle kunna köpa frukt och grönsaker till ett lägre pris på marknadsplatsen gläder sig åt en god skörd. Från den egna trädgården smakar det, som man säger, ju alltid bäst.

En trädgård är därför inte bara en plats för möda och arbete utan i lika hög grad en plats för glädje och njutning. Den kan visa sig vara en hemort, som ett stycke vederkvickande natur, som människorna arrangerar åt sig för att hemma – tillsammans med människor som älskar dem och är deras förtrogna – känna sig lyckliga. Visst finns det standardiserade, ansiktslösa trädgårdar, trädgårdar som anlagts framför husen utan omsorg eller påkostade trädgårdsanläggningar utan egen kreativitet. Men det finns också trädgårdar där en människa visar sig på ett särskilt sätt – på samma sätt som utformningen och inredningen inomhus inte bara till det yttre visar ett bebott hus utan ett eget hem – som någon som likt en kunglig trädgårdsmästare eller slottsträdgårdsmästare ska visa sig särskilt mäktig och inflytelserik, eller som någon för vilken det är viktigt att kärleksfullt vårda ett litet stycke natur, hur litet det än är, och vistas där.

I trädgården utspelar sig människans liv. Som livsutrymme erbjuder den skydd och trygghet och är en plats för förtroenden och möten. Den bör inte bli för stor. En äkta trädgård, ja även en park, behöver ett mänskligt mått. Man uppehåller sig i den för att leva och gestaltar den så att man kan trivas i den. Därför kan trädgården bli till en symbol för det lyckade sättet att vara människa.

Trädgården är inte bara en plats att leva på utan även en plats för mänsklig självupplevelse och självkännedom. I trädgården blir människan nämligen medveten om sin egen naturlighet. Människan delar livet med den enklaste planta eller minsta djur. Till och med inför en liten blomma kan det bli tydligt för henne vad det innebär att leva. Blomman visar inte bara att det finns liv utan att det även finns ett gott liv, och att det som ännu lever strävar att leva gott. Den visar också att detta inte går att uppnå i ensamhet. På samma sätt som blomman har behov av en god placering, en näringsrik jord, luft och solljus och av att växa ännu bättre genom mänsklig omsorg, är också människan som ett levande väsen beroende av allt detta som hon lever av. Om hon varaktigt saknar detta kommer hon, likt blomman som saknar det nödvändigaste vissnar, förlorar sina blad och dör, att förlora sin livskraft och dö. Redan i trädgården kan därför enheten i allt levande bli tydlig för männi­skan – och samtidigt också den olikhet som skiljer henne som människa från alla växter och djur. Ty på grund av hennes förnuft och frihet kan hon inte bara förhålla sig till sin egen natur utan även kultivera den. Men också den icke-mänskliga naturen kan gestaltas, inhägnas och kultiveras av henne. Hon upplever sig då till att börja med – i ett ursprungligt mänskligt förhållande till naturen – inte som härskare över trädgården utan som någon som blivit anförtrodd att sköta och vårda den. Endast i så måtto är den ”underställd” människan. Trädgårdsmästaren är medveten om att han eller hon lever i, med och av sin trädgård och att hans eller hennes förhållande till allt som lever i trädgården bör kännetecknas av ansvar.

Människan kan också på ett annat sätt lära sig något om sig själv av en trädgård. På samma sätt som årstiderna förändrar en trädgård – med vårvintern då trädgården behöver särskild omvårdnad, samtidigt som den är full av energi och öppenhet mot framtiden, med sommaren då den står i full blom, med hösten då skörden bärgas, och trädgården utsätts för sin egen melankoli och genom de allt kortare dagarna förbereds för den mörka och kalla årstiden: vintern, då trädgården tycks vila – kan det mänskliga livsloppet uppfattas. Trädgården blir då till en bild för det mänskliga livets gång – från ungdomens vår till ålderns höst och vinter. Karl Krolow skildrar i sin dikt ”Vårvinter” en naturupplevelse om våren. Denna blir till en bild av det begynnande fria sättet att vara människa:

Frühjahr

Es gibt noch kein Gras

zu besingen.

Landschaft, adjektivlos,

in der man

einen Fuß vor den anderen setzt.

Nur in der Hand gesammelt:

Blau

Weidenhaar einiger Mädchen.

Die Helligkeit ist frei

von Schatten.

Unruhige Freiheit

der Perspektive:

Frühjahr.1

Vårvinter

Det finns ännu inget gräs

att besjunga.

Landskapet, utan adjektiv,

i vilket man

sätter en fot framför den andra.

Endast i handen samlas:

Blått

Några flickors pilträdshår.

Dagsljuset är fritt

från skuggor.

Perspektivets

oroliga frihet:

Vårvinter.

Trädgården under vårvintern påminner om påskens dimension i livet, att det nya livet växer fram ur döden, dagsljuset ur skuggorna, fasthet ur formlöshet och frihetens orolighet ur vilan, och också genom att det som verkade vara kaotiskt och tomt snart kommer att vara fullproppat med liv och livsvilja. Så blir trädgården under vintern till en bild av avskedets, döendets och dödens oundviklighet. Det som fortfarande lever – det visar oss trädgården – kommer att dö och förmultna. Och på samma sätt som trädgården återuppstår, när också många människor hoppet om att vinterns kyla och avsaknad av liv inte ska få sista ordet.

Ibland dyker trädgården upp som symbol för en bestämd levnadsålder. Hermann Hesse har beskrivit ungdomen som en trädgård:

Jugendgarten

Meine Jugend war ein Gartenland.

Silberbrunnen sprangen in den Matten.

Alter Bäume märchenblaue Schatten

kühlten meiner frechen Träume Brand.

Dürstend geh ich nun auf heißen Wegen

und verschloßen liegt mein Jugendland.

Rosen nicken übern Mauerrand

spöttisch meiner Wanderschaft entgegen.

Und indes mir fern und ferner singt

meines kühlen Gartens Wipfelrauschen,

muß ich inniger und tiefer lauschen,

wie es schöner noch als damals klingt
.2

Ungdomens trädgård

Min ungdom var en trädgårds land.

Markens sköna silverbrunnar rann.

Gamla trädens blåa sagoskugga fann

svalka för min fräcka, drömska brand.

Törstig går jag vägar som tycks glöda.

Inlåst är min ungdoms land.

Rosen slumrar där på murens rand,

hånfullt inställd till min vandrings möda.

Och medan sången alltmer fjärran klingar

från min svala trädgårds höga träd

djupt och innerligt jag hör en späd

ton som nu en större skönhet bringar
.

Att bli vuxen, att mogna och åldras innebär att lämna trädgårdens idylliska rum och bege sig ut på en resa som ofta är svår och fylld av försakelser. Trädgårdens rum är därför ambivalent. Det erbjuder skydd mot farorna som hotar utanför dess murar. Men samtidigt tillåter detta rum inte någon att göra några erfarenheter, som endast är möjliga utanför dess gränser. Det hör till livet att lämna ungdomens trädgård och att påminna sig – ibland fylld av sentimentalitet, ibland fylld av självmedveten stolthet – vad man har uppnått och lyckats att ta reda på.

Trädgården som platsen för mötet med Gud

Den som under sommaren sitter i en trädgård och njuter av den – av lugnet och av friden, som den skänker – kan erinra sig Edens lustgård, fullhetens trädgård, i vilken människan levde i harmoni med Gud. En trädgård kan därför bli – i egenskap av en plats för hårt arbete till en plats för längtan – till en bild för en ursprunglig lycka eller för löftet om en kommande befrielse från all möda. Det är därför inte konstigt att trädgården är en viktig symbol inom många religioner – som minnets men även hoppets plats, som en väg till Gud, men också som bilden för livet i Guds närhet. Just på grund av denna dimension är trädgårdar på ett särskilt sätt platser för meditation.

Vandringen i trädgården är också alltid en vandring till sig själv – och bortom sig själv. Detta visar inte minst de konstfullt anlagda orientaliska trädgårdarna som representerar hela kosmos, och klosterträdgårdarna, som förenar arbete och kontemplation, men även labyrinterna. Ty dessa är inte enbart avsedda att roa utan kan på ett djupare plan uppfattas som en symbol för det mänskliga livet. Den som går igenom en labyrint kan hamna i en meditation över sin egen livsväg – som ofta leder in i det okända och ibland även vilse – som utgångspunkt för ett möjligt mål, som i många labyrinter inte bara ger en överblick över vandringen i trädgården utan också ger en öppen utsikt mot en omgivande park.

För kristna är trädgårdar i ett djupare avseende platser för bön och besinning. Ty trädgården påminner inte endast om Guds ursprungliga skapelseakt och hans uppdrag till alla människor: ”Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden’” (1 Mos 1:28). Trädgårdar har en särskild plats i den kristna tanketraditionen. Ty under natten före sitt utlämnande och sin död bad Jesus i en trädgård och överlämnade sig åt hans vilja. I trädgården sade Jesus: ”’Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.’ En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom (ny) kraft. I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken” (Luk 22:42–44). Faderns vilja förde Jesus till en annan trädgård, nämligen den i närheten av korsfästelsen, där han blev begravd (se Joh 19:41 ff.). Varje trädgård kan också påminna om dessa mörka timmar och om Kristi offer – och just därför också uppfattas som en symbol för frälsningen. Liksom syndafallet ägde rum i en trädgård, så ägde även människans frälsning – Jesu överlåtelse till Faderns vilja – rum i en trädgård.

I en annan av sina många trädgårdsdikter har Hermann Hesse i starka bilder kopplat Getsemane och Golgata till varje mänsklig trädgård – i övergången från vinter till vår, i den samtidiga doften av död och fest:

Karfreitag

Verhangener Tag, im Wald noch Schnee,

im kahlen Holz die Amsel singt:

Des Frühlings Atem ängstlich schwingt,

von Lust geschwellt, beschwert von Weh.

So schweigsam steht und klein im Gras

das Krokusvolk, das Veilchennest,

es duftet scheu und weiß nicht was,

es duftet Tod und duftet Fest.

Baumknospen stehn von Tränen blind,

Der Hängt so bang und nah,

und alle Gärten, Hügel sind

Gethsemane und Golgatha
.

Långfredag

En molntung dag med snö i skogen,

en koltrast sjunger i ett naket träd:

och gör i vårens anda ängslig räd

med lust och sorg så väl förtrogen.

Förteget, litet, ibland gräsets blad,

står krokusfolket med viol härnäst,

det doftar skyggt och vet ej vad,

det doftar död och doftar fest.

Nu tårar trädens blinda knoppar tär

och himlen nära kan ej ångest rata

ty alla trädgårdar och kullar är

Getsemane och Golgata
.

Men trädgården kan också vara platsen för Gudskunskapen. Goethe – själv trädgårdsmästare – anspelar på denna tradition, när han låter Gretchen ställa den berömda ”Gretchenfrågan” i en trädgård: ”Nu undrar jag hur du har det med religionen? Du är en varm och god man, det är bara det att jag inte tror att du har så mycket av den” (Faust I, V. 3415 ff.). I trädgården möts den unga flickans fromhet och den äldre vetenskapsmannens rationalitet. Denna särskilda plats tycks erbjuda en andlig samling och koncentration, som gör den till en plats för beslut. Den som behöver samla sig kan visserligen gå ut i den fria, vilda naturen. Men detta kan vara förknippat med faror och störningar på grund av det obekanta. Trädgården är den natur som är känd och som inbjuder människan – genom sin skönhet, genom stillheten eller det uppfriskande, som den erbjuder de människor som kommit dit för att samla sig. Därför placerar även Augustinus sin omvändelse i en trädgård (se Bekännelser VIII, 8:8) och syftar då inte bara på trädgårdens universella mänskliga betydelse som ett rum för transcendens utan på trädgårdens specifikt bibliska dimension som en plats för den ursprungliga närheten till Gud, syndafallet och frälsningen. Trädgården som soteriologisk plats återfinns i varje Mariaframställning där Maria, med anspelning på Höga Visan 4:12 sitter i skydd av en hortus conclusus, som en hänvisning till att hon befinner sig i en tillsluten trädgård som är fri från synd, öppen och beredd för det heligas växt och frälsarens födelse.

Trädgården som platsen för försoning och skola för mänskligheten

I trädgården förhåller sig människan till naturen, utformar denna, lever av den och lyder den. I en trädgård får man inte bete sig som en jägare eller en samlare. Man får inte bara ta det man hittar, även om man behöver det. Man måste planera och arbeta, så att trädgården bär frukt. Varje trädgård är beroende av trädgårdsmästarens förutseende. Denne måste vid varje tillfälle veta när det är dags. Han eller hon bekymrar sig om ett litet stycke natur. Detta är ett mänskligt förhållande till naturen. Här sätts inte bara det radikalt åtskilda eller motsatta i ett förhållande till varandra. I trädgården kan människan i sitt inre uppnå sin egen naturlighet. Och omvänt kan naturen genom att den utformas och vårdas, anta ett mänskligt ansikte. Människa och natur försonas i trädgården med varandra, så många trädgårdsmästare skulle kunna vara en symbol för försoningen. I dessa sammanfogas det nödvändiga med friheten, ordningen med kaos, allvaret med leken, människans hand med naturkrafterna och konsten med det naturliga.

Människan sätter därför inte sin helt avgörande prägel på naturen i trädgården utan agerar och lever med den, lyder den och orienterar sig efter den. En god trädgård är därför ett försök att imitera naturen så mycket att trädgårdsmästarens avsikt med den ibland blir osynlig och försvinner bakom dennes egna handlingar. I synnerhet kinesiska och japanska trädgårdar utgör försök att imitera naturen. Därigenom skapas en bild av naturen i miniatyr – det stora i det lilla. I europeiska sammanhang lever denna tanke vidare i de engelska trädgårdarna och parkerna. I dessa rör det sig om en nästintill mästerlig imitation av naturen – i motsats till renässansens trädgårdar och i synnerhet barockens, i vilka naturen på ett genomgripande sätt strukturerades utifrån geometriska principer. Medan barockträdgårdarna ofta andas en rationalistiskt tillspetsad upplysning, och naturen framställs som ett objekt som ska gestaltas av människan, är de engelska trädgårdarna inte mindre formgivna utan på ett annat sätt: som platser där människan kommer det naturliga så nära som möjligt.

I denna imitation blir det tydligt att naturen aldrig helt underordnar sig människans syften och intressen. Den är inte något objekt utan snarare förutsättningen och ramen för mänsklig frihet. Det är därför som det framstår som plågsamt och nedbrytande när naturen i det industriella jordbruket reduceras till att fylla vissa funktioner. Visserligen kan människan objektifiera naturen och härska över den. Naturen framstår då för henne som ett förråd med tillgångar, som hon som herre och mästare kan ta för sig av. Här visar sig dock en ofta bortglömd dialektik: om naturen reduceras i enlighet med människans mått, så försvinner inte bara det vilda och okultiverade i naturen. Det återspeglas också i människans handlande, som också blir vilt och okultiverat och till sist riktas mot henne själv. Ty någon gång kommer den i industrialismens blindhet fångna människan också att försöka utnyttja andra människor och sig själv, på samma sätt som de reducerar den natur som omger henne till sin egen fördel. Jordbruket är därför endast verkligt mänskligt, det vill säga bra för människan och naturen, som hon är en del av, när det bedrivs i analogi med ett trädgårdsarbete, som utspelar sig i, och inte över, naturen, och där människor i ett omsorgsfullt förhållande till naturen upplever och erkänner gränser.

Följaktligen kan trädgårdar också vara platser för övningen i att vara en lycklig människa. Om barn får växa upp i en trädgård, växer de in i ett mänskligt förhållande till det naturliga. De får erfarenhet av att ta ansvar för andra varelser, kan ge sin fantasi, äventyrslust och kreativitet fritt utlopp i skydd av trädgården, och upplever då också årstidernas växlingar och lär sig betydelsen av klok försiktighet, den nödvändiga återhållsamheten och respekten för den som själv växer och som alltid också kan visa sig sin styrka och som kräver omsorg och respekt. Ty hur mycket naturen än kan kultiveras och tas i besittning av människan, och hennes förnuftiga och fria handlande, så visar den att det är just i trädgården, mer än någon annanstans, som människans mänsklighet kan bildas och försvaras. Sålunda är trädgården framför allt en skola i mänsklighet, en heterotopi, som Michel Foucault har betonat,3 ett underbart, magiskt och hemlighetsfullt annorlunda rum, i motsats till de alltför vardagliga platserna, ett rum där möjligheterna till ett lyckligt mänskligt liv öppnar sig.

Översättning och tolkning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Communio juli–augusti 2017.

Noter

1.Karl Krolow, Frühjahr i Karl Krolow, Gedichte, Auswahl och Nachwort von Gabriele Wohmann, Frankfurt/M. 1980, 7.

2.Hermann Hesse, Jugendgarten i Hermann Hesse, Die Gedichte 1892–1962, neu eingerichtet und um Gedichte aus dem Nachlass
erweitert von Volker Michels, Frankfurt/M. 1992.

3.Se Michel Foucault, Le corps utopique. Texte imprimé suivi de Les hétérotopies Michel Foucault, preface de Daniel Defert, Éditions Lignes, Fécamp, 2009.

Holger Zaborowski är professor i filosofihistoria och filosofisk etik vid Philosophisch-Theologischen Hochschule Vallendar och sedan 2017 dess rektor.