Traktat om toleransen

Dagligen påminns jag på ett lite indirekt sätt om Voltaire. I hallen i vår bostad hänger nämligen en stor oljemålning som föreställer en stiligt 1700-talsklädd man, min hustrus farfars farfars far, Adolph Murray, med tiden professor i medicin i Uppsala. Han var en av de svenskar som fick träffa den franske filosofen Voltaire. Detta skedde under en nästan fem år lång resa på kontinenten – en typisk Grand Tour, en studie- och bildningsresa, där den unge medicine doktorn skulle förkovra sig och få ett europeiskt kontaktnät. Med rekommendationsbrev från bland andra Carl von Linné underlättades besök hos samtidens celebriteter, däribland kejsarinnan Maria Theresia av Österrike, läkaren Albrecht von Haller och många andra. Adolph Murray tillbringade ett år under resan hos sina båda bröder som vistades i Göttingen – de två snart professorer där – och mötte alltså även Voltaire, den 28 juli 1774.

Voltaire var vid denna tid en europeisk megakändis, över hela Europa hade tidningarna sedan decennier berättat om honom. Ibland framställdes han som en fara för stat och religion, ibland som ett hopp inför framtiden. Mot slutet av hans liv, Voltaire avled 1778, tecknades ofta en mer accepterande bild av honom. Trots allt hade han en gudstro, och att vara anhängare av en begränsad tolerans hotade (nog) inte rikets grundvalar.

Adolph Murray delade upplysningens lite naivt glorifierande bild av Voltaire: ”Det är Voltaires enda glädje att göra godt och hjälpa uslingen.” Voltaires ögon, som var omvittnat skarpa, beskriver han med en eldmetafor: Det finns ”ett slags eld uti desamma, så starka at man altid ser hwad själ bor uti honom.” Det tycks inte ha förbryllat Murray att besöket i Ferney (där Voltaire bodde mot slutet av sitt liv) avslutades i det privata kapellet. ”På altaret är en status af St Andree och Christi kors”, över porten står ”med guld bokstäfwer Deo Erexit Voltaire 1761”.

Denna typ av korta rapporter skapade säkert en viss osäkerhet om vilka de innersta drivkrafterna var för denne upplysningsman hos den europeiska publiken. Voltaire bidrog själv kraftigt till mytbildningen. Det tycktes ändå av rapporterna uppenbart att Voltaire hade en gudstro (deism) men var kritisk mot den organiserade religionen, i synnerhet den katolska (trots sin utbildning hos jesuiterna, trots sin jesuitiska huspräst, père Adam, som han uppskattade mycket och trots brevväxlingen med påvar). Voltaire tycktes betvivla Guds försyn, i vart fall naivt tolkad. Voltaire uppskattade monarkin, var skeptisk mot republiker, var rädd för både pöbel och drönande adel, trots eget adelskap, och var först och främst känd för sin kamp för toleransen, ett ämne som Murray inte alls tar upp i sin reseberättelse. I dödsrunan i Dagligt Allehanda den 23 juni 1778 lyfts däremot toleransen fram, Europa har Voltaire att tacka ”för den med både förnuft och religion så överensstämmande tolerancen, till vars införande han bland alla dödliga det mästa bidragit …”

Voltaires toleranspropaganda började som bekant på allvar efter den unge protestanten Marc-Antoine Calas död. Var det mord eller självmord? Ryktet sade att pojken ville bli katolik, vilket den stränge fadern motsatte sig. Fadern åtalas, döms och avrättas efter en rättegång i Toulouse vintern 1761–1762. Fortfarande debatteras bland jurister och andra om det var ett justitiemord eller ej. Vi kommer nog aldrig att få full klarhet. Allt sammantaget ledde till Voltaires stridsskrift Traktat om toleransen (1763), i vilken bigott religion och förutfattade meningar – så menade Voltaire – ledde till den oskyldige faderns dödsdom. Boken är ett av dessa få arbeten som bevarat sin aktualitet ännu i dag, drygt 250 år senare. Även i vår tid – mer än på länge – måste vi åter tydligt påminna om värdet av religionsfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet, tolerans och fredlig samexistens.

På 1700-talet varnade många för toleransen – skulle den inte leda till att ländernas befolkning splittrades i subkulturer, så att en fredlig samexistens hotades. Var inte de förskräckande spåren efter trettioåriga kriget värda att ta på allvar? I dag hör vi samma röster på nytt. Klarar vi av mångfald? Vågar vi fullt ut bejaka toleransen? Och hur bygger vi ett pluralistiskt samhälle som inte är slappt relativistiskt eller fanatiskt fundamentalistiskt? Hur bygger vi den goda mångfalden? Voltaire kan fortfarande ge impulser till fortsatt reflexion.

I den nya svenska utgåvan svarar Jan Stolpe för den goda översättningen av texten och därtill ett klargörande förord som hjälper läsaren att sätta sig in i den historiska kontexten.

Magnus Nyman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Newmaninstitutet och katolsk präst.