Trons tillämpning i en pluralistisk tid

Vi lever i en pluralistisk tid. Och sådant är vårt samhälle, såsom varande ett tidens barn. Sådan bör också i viss mån vår kristna tro vara. För att kunna möta tidens krav på ställningstaganden i de mest skiftande lägen kan vi inte längre hänvisa till några på förhand uppgjorda recept som bara är att plocka fram. Dagens människor ställs ständigt inför avgöranden och ansvaret måste vila på den enskilde. Det gäller för den troende att meditera över och fördjupa sin tro och dra konsekvenserna för sitt handlande direkt ur denna.

En ny situation

Att det inte är tillfyllest med ett yttre iakttagande av religiösa påbud känns besvärande för många kristna. Tidigare var det lätt att den kristna identiteten främst förknippades med grupptillhörighet. Mässan på söndag, studiegrupper i församlingshemmet, avsaknaden av kött på bordet varje fredag. Men det har blivit svårare att krypa in under ett skal och en gång för alla uppleva sin plats socialt och religiöst. Därtill kommer att Kyrkans egen kontur är mindre skarp, dess inre sammansättning som tidigare var dess styrka i kraftmätningen med världen spelar en underordnad roll i Hennes handlande. Så har Hon själv tagit första steget just för att möta pluralismen. Och varje enskild medlem bör göra sammalunda. Inte låta sig institutionaliseras utan leva i en absolut disponsibilitet.

Länge solidariserade sig Kyrkan med det etablerade. Hon värnade om ordning och disciplin. De sista 50 årens scenförändring med socialistiska stater och hela tredje världen som medagerande har tvingat Kyrkan att kasta loss från tidigare positioner. Den gamla ordningen som grundval för privilegier och oacceptabla orättvisor är något Hon inte kan ge sitt stöd åt.

Många kristna som saknar en fördjupad insikt i Kyrkans historia har svårt att förstå de rättvisesynpunkter och apostoliska bevekelsegrunder som leder Henne till att anpassa sig till politiska förändringar i tiden. Man tycker sig inte längre urskilja dragen hos någon man länge trott sig vara bekant med. Men nya tider, nytt ansikte. Dock hela tiden inom den levande trostraditionen som i grunden är densamma. Den bara berikar sina uttrycksmöjligheter.

Har samhället beträffande skolan, familjen, yrkeslivets sammansättning, krigsmakten, statsapparaten, de internationella organisationerna påverkats av förändringarna i världen av idag så är det inte ägnat att förvåna att Kyrkan inte bara kan stå och se på. Hon engageras genom att Hon utgör en integrerad del av vår värld, Hon är ingenting historiskt periferiskt. Det har blivit nödvändigt att ompröva traditionella referenssystem och utarbeta nya. Detta avgörande skede upplevs emellertid på högst skilda sätt av de kristna beroende på vad man är mest känslig för, vad det är man vill prioritera etc. Frågor inställer sig av typen: Är Kyrkan en världslig eller andlig makt, ett serviceorgan, vilka är de yttre kännetecknen för en kristen (måste man vidmakthålla åtminstone ett minimum av gemensamma kulthandlingar?), ekumenikens plats, vilken doktrinär fasthet måste finnas utan att friheten i det egna sökandet skall bli lidande, är Kyrkans roll i världen att evangelisera, peka på orättvisor, komma med en ny syn på det sociala, följa sin linje eller gå samman med andra rörelser utan att specifikt hävda sitt synsätt. Debatten är i full gång.

Denna rad av frågeställningar inger lätt en känsla av villrådighet när det gäller att klart ange vad en kristen är. Själva tron befinner sig på ett annat plan, den är något specifikt som alltid emanerar från ett accepterande av uppenbarelsen och frälsningen genom Kristus.

Hur skall tron manifesteras på det sociala planet?

Vad debatten gäller är hur denna tro skall manifesteras på det sociala planet för att få en djup och sann dimension. Många känner vanmakt inför detta krav att behöva omsätta tron i handling i en värld som blivit så svår att få ett grepp om. Men i stället för att hemfalla åt ett allmänt vankelmod måste den troendes hållning bli att fråga sig vilka de initiativ är som denna värld i förändring kräver just av tron. I en artikel med titeln Kristna i en pluralistisk värld tar jesuitfadern Joseph Joblin upp denna problematik. Han understryker för det första att vad som krävs av dagens människor är onekligen handling. I Gaudium et Spes fästs den kristnes uppmärksamhet vid uttolkandet av tidens tecken i ett teologiskt perspektiv. Svårigheten visar sig emellertid i en riktig uttolkning av denna verklighet. De kristna själva kommer många gånger fram till helt olika attityder till världen av idag och den personliga insats som bäst står i samklang med det kristna budskapet. Förr hade man gemensamma referenspunkter, nu tycks dessa med ens omkullkastade. Och i sökandet efter nya hållpunkter för vår tros handlande i det praktiska livet inställer sig skilda lösningar som inte alltid överensstämmer med varann. Den brytning man tycker sig spåra i den katolska enheten beror på dessa skilda uttolkningar av verkligheten.

Två ytterlighetsriktningar kan härvid utskiljas: en leder till att man utpekar vissa händelser som normgivande för sättet att leva och handla. Man förklarar inte tidigare kristna beteenden genom de religiösa motiv man i allmänhet ansett som avgörande faktorer utan i stället genom det ideologiska klimat och de politiska strukturer som var förhärskande vid respektive tillfälle. Enheten är inte längre säger man vidare en Guds gåva. Den står som ett löfte som en gång skall kröna människans ansträngningar vid historiens slutskede, när man lett historien fram till den grad av rättvisa, fred och enhet som Gud väntar av henne för att kunna ge henne frälsningens gåva. Följderna av ett dylikt synsätt blir många. Kyrkans hierarkiska struktur ses inte längre som ett tecken på enhet och som en garanti för sanningen. Den hierarkiska strukturen, befattningarna inom Kyrkan liksom den religiösa lydnaden förlorar sin djupare innebörd och reduceras till något administrativt. Auktoritetsfrågan får en annan mening.

Den andra ytterligheten som Joblin tar upp ser i händelseutvecklingen något formbart som måste underställas Evangeliet. Förändringar i tiden får därvid inte påverka den kristna grundsynen på sanning och efterrättelse. Kan vissa eftergifter bli nödvändiga får dock på intet sätt det man fått i arv påverkas. Av rädsla för att angripa det essentiella vägrar man att skilja mellan det eviga och det föränderliga. I detta kan ligga något värdefullt, man vägrar att ge efter för modenycker. Men man riskerar därvid att hemfalla åt ett nostalgiskt tillbakablickande och stänga sig för den moderna tidens speciella krav.’ Här understryks nödvändigheten av inre förändring, något som det andra lägret inte alls räknar med. Men man tar å andra sidan ingen ställning till kraven på en nyorientering, man bortser helt från det legitima i vissa strukturförändringar som botemedel för den brist på balans som råder nationer emellan och inom var och en av dessa.

Svårigheten ligger i att finna en handlingslinje som befinner sig mellan dessa bägge ytterligheter, som varken hemfaller åt en enbart social analys av verkligheten utan hänsyn till det speciellt kristna eller åt en övertro på den religiösa terapien för att få bukt med tidens onda. Säkert kommer en kompromiss till stånd en gång i framtiden, men det gäller att ge dagens kristna en norm att handla efter. Och då kan man säga när man analyserar tidens tecken, för att ha någon chans att se hur Gud handlar i en konkret situation måste man vara ärlig gentemot denna situation, observera den med lojalitet, hela tiden vara medveten om vårt förnufts begränsningar. Man får heller inte glömma att det rör sig om tecken, det är inte fråga om själva verkligheten (Guds agerande närvaro i historien). Att urskilja varåt Guds mening lutar hör inte till det lättaste, det kräver att man är samstämmig med Guds värld för att så kunna urskilja spåren av denna högre verklighet i mänsklighetens historia. Därvid fordras en ökad träning i det inre seendet. I stället har man i många fall urvattnat just det inslaget i vårt trosliv.

Att liv i social gemenskap innebär utveckling, rörelse, förändring vet vi. Liksom alla andra former av liv genomgår samhällskroppen förändringar. Historien uppvisar en rad civilisationer under vilka mänskligheten gått framåt, ibland gått bakåt. Konciliet pekar på Kyrkan som expert på allt som rör människans livsvillkor. Som sådan bör Hon göra allt för att bistå mänskligheten på dess väg mot ett sant förverkligande av sig själv. När de kristna kommit överens om hur man skall handla kan man på nytt nå enhet och visa sitt rätta jag.

Den aktuella problematiken

Därvid är ett villkor oeftergivligt, menar Joblin. De tio år som gått sedan konciliet har inneburit en tid av fri diskussion där man många gånger besvärats av andra kristnas inställning som man antingen ansett alltför radikal eller alltför traditionell.

Nu bör bägge grupper överge dessa låsta positioner och därmed följande självtillräcklighet. Annars kan aldrig någon dialog komma till stånd. Sanningen är till för alla och skall vara resultatet av en gemensam ansträngning varvid tidigare erfarenheter måste tillvaratas. Den sanning man söker har en speciell karaktär även om de praktiska slutsatser den leder till tar med i beräkningen en analys av händelserna i tiden. Visionen alla är kallade att nå fram till är av religiös art, d.v.s. något man mottar i sitt hjärta, vilket alltid medför risken att man uttrycker sig famlande eller helt tar fel när det kommer därhän att man skall ta itu med konkreta förhållanden, menar Joseph Joblin. Det gäller att söka finna sanningen inte så att säga i dess begreppsliga uttrycksform utan i dess praktiska tillämpning. Däri ligger den aktuella problematiken. Och det är lätt att inse varför det blivit så om man ser på de senaste 50 årens utveckling vad beträffar förhållandet mellan å ena sidan de beteenderegler samhället uppställt och värderingsgrunderna å den andra. Det liberala industrisamhället utmärktes av stabilitet och ordning. Den filosofi och moral som gav sitt stöd åt ett dylikt synsätt ansågs som de enda tänkbara. Uppfostran bestod i att man klart inpräntade hos barnet det välgrundade i denna syn och därigenom band man den blivande samhällsindividen vid en viss sanning som inte var intellektuell utan praktisk. Så fick man människorna att agera i överensstämmelse med sociala konventioner.

I dagens läge vägrar människan att identifiera det nedärvda handlingsprogrammet med de krav på sanning och rättvisa den sociala samlevnaden ställer. Såväl Johannes XXIII som Paulus VI efterlyser i encyklika efter encyklika nya lösningar för mänsklig samlevnad. Dessa behöver inte gjutas i gamla former, härvid skall människans hela fantasi tas i anspråk. Det gäller alltså att definiera hur den kristne kan handla i en föränderlig tid. Man befinner sig inför en mångfald vägar, katolicismen måste vara öppen för alla. Samtidigt är det av vikt att enas om några punkter som en metodisk orientering för det gemensamma sökandet. Följandet 4 utgör själva avslutningen på Joseph Joblins analys:

1. Kristus är den Ende. Han är Frälsare och Herre över livet. Därmed har man klart utsagt att man är beredd att räkna med en annan ordning och en annan logik än världens. Kristus är den som bringar liv åt den som ställer sig under hans ledning. Det levande förbundet med Honom finns i sakramenten.

Varje tid ställer sina speciella krav på de kristna. För att möta dessa måste man gå till den historiske Kristus som alltjämt lever och verkar i de troendes krets.

2. Enheten föds ur en sann och uppriktig bekännelse till Kristus. Allt som söndrar står i strid med Anden. Det rör sig inte om att fatta majoritetsbeslut, nej man måste lyssna till motparten och nå fram till ömsesidig förståelse. Kyrkan måste se till att frid råder inom Hennes egna väggar. Där bör finnas enhet i det yttre vittnesbördet och i den verklighet som levs i Henne. Om de kristna inte framstår som bärare av ett och samma budskap fördunklas detta budskaps kraft. Det yttre och inre uppträdandet hos katolikerna får inte gå i sär.

3. Ur en sann bekännelse till Kristus föds friheten. Tron skall pröva halten i de mänskliga institutionerna och se till att dessa värnar om möjligheten till ett liv i frihet för varje enskild. En följd härav blir Kyrkans plikt att engagera sig på det sociala planet. Ett rättvisekrav har under de sista 100 åren upprepats med jämna mellanrami från Kyrkans folk. Härvid är ett genuint västerländskt betraktelsesätt inte längre allena saliggörande.

4. Akta och falsk enhet måste kunna åtskiljas. Eftersom Kyrkan fått sig anförtrott att meddela människorna att den enda verkliga friheten finns hos Jesus Kristus och att alla kan börja söka sanningen, är de kristnas främsta uppgift att vilja känna sig tillhöra denna Kyrka som är en garant för förändringarna och hjälpa Henne att svara mot sin uppgift.

I ett större sammanhang innebär den kristnes specifika kallelse att söka ge en klar kontur åt och i konkreta fall översätta Kristi krav på vårt mänskliga handlande av idag.

Sammandrag: J. Ekman