Ungdomsarbete och ungdomsopinion i Svenska kyrkan

Allmänna Svenska Prästföreningen bildade 1904 en särskild ungdomsvårdsstyrelse. Därmed hade kyrkan fått ett organ för ungdomsarbete. Ungdomsvårdsstyrelsen uppmanade prästerskapet till intensifierade insatser framför allt i redan brukade arbetsformer men framförde också försiktigt tanken på ”organiserade ungdomsföreningar”. Utvecklingen gick sedan snabbt. Redan i november 1905 bildade ett antal ungdomskretsar, som blev den gängse beteckningen, Norra Ångermanlands Kyrkliga Ungdomsförbund och det första stiftsförbundet bildades 1908 i Lund. När Uppsala Kristliga Studentförbund arrangerade sina korståg från och med sommaren 1909 skedde detta tillsammans med den kyrkliga ungdomsrörelsen, som således kom att bli en del av den breda strömfåra i det unga seklets kyrkoliv som fick namnet ungkyrkorörelsen. Många stiftsungdomsförbund bildades efter hand och 1943 slöt sig dessa samman till Riksförbundet Kyrklig Ungdom. (Om ungdomsarbetets historia se Sture Fjellander, Korset och ringen, RKU 1972.)

I ljuset av dagens folkrörelsedebatt förefaller det viktigt att se ungdomsarbetet och över huvud ungkyrkorörelsens olika förgreningar som en inomkyrklig motsvarighet till den frikyrkliga folkrörelsen. Den kyrkliga ungdomsrörelsen har alltsedan starten haft alla för en folkrörelse signifikativa drag.

Motivering

”Kristen fostran” har varit den sammanfattande motiveringen till den speciella arbetsformen ungdomsarbete. Under 60-talet genomfördes en omfattande utredning om kyrkans undervisande verksamhet (Karl-Erik Brattgård, Kyrkans dopundervisning, Verbum 1970). Utredningen resulterade bl a i nya kursplaner för kyrkans dopundervisning. För ungdomsarbetets del kom tillämpningen att bli mindre lycklig, bl a därigenom att ”fostran” kom att tolkas alltför förmyndarmässigt. I stället för att vara objekt för fostran ville man vara ett självständigt subjekt med ansvar, rättigheter och skyldigheter. Dagens diskussion inom Kyrkans Ungdom angående arbetets mål och medel utgår därför hellre ifrån ”medvetandegöra” än ”fostra”. På samma sätt som en tonårig familjemedlem med särskilda intressen och problem, generationsrelationer, ansvar, medbestämmande, etc, vill Kyrkans Ungdom vara en accepterad, växande medlem i församlingen med rättigheter och skyldigheter. Detta synsätt leder till en kritisk inställning mot kristen-fostran-programmet, därför att dop- och konfirmationssiffror ingalunda motsvaras av deltagarantalet i kyrkans barn- och ungdomsarbete. Men det innebär också ett aktivt evangelisationsarbete i olika ungdomsmiljöer.

Verksamhet och organisation

Med knappt 150 000 medlemmar från 7 år och uppåt är Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU) landets största ungdomsorganisation. Ungefär hälften av medlemmarna är under 12 år varför ungdomsarbetet i egentlig mening kan sägas omfatta cirka 75 000 ungdomar. I åldrarna före konfirmationen bedrivs ett kursplanebundet juniorarbete med ett tema för varje termin. Tonårsarbetet sker dels i intressegrupper – musik, hembesök, dramatik, foto etc – och dels i allmänna grupper med mycket skiftande program. Det övergripande ämnet är i år ”Jesus för världen” – kring frågorna om attityder till globala och näraliggande problem -, förra året var ett bibelår med temat ”Gud har Ordet”.

Håkan E. Wilhelmsson är präst i Svenska kyrkan och förbundssekreterare för Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU).

Organisatoriskt är RKU uppbyggt som en demokratisk ungdomsorganisation med lokalavdelningar, distriktsorganisationer på stiftsplanet och riksförbund. Riksplanet svarar för främst tre funktioner:

1) kontakt med andra kyrkliga organ och institutioner, samhälleliga myndigheter, andra ungdomsorganisationer, ekumeniska och internationella organ, 2) produktion och distribution av material för barn- och ungdomsarbetet samt 3) utbildning av församlingsassistenter (postgymnasial tvåårig utbildning vid RKU:s ledarinstitut), kortare kurser för kyrkoarbetare och andra, utarbetande av utbildningsmaterial. RKU utger ledartidskriften Kyrkans Ungdom och tillsammans med Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Ungdom tonårstidningen CRUX.

Formell status

Från sin helt frivilliga tillblivelse har ungdomsarbetet med tiden blivit alltmer etablerat. En följd av detta blev att såväl ungdomsarbete som annat s k frivilligt kyrkligt arbete skrevs in i Lagen om församlingsstyrelse (LFS) som ett åliggande för församlingarna. LFS, som har status av kommunallag, präglas i ungdomspolitiskt avseende av samhällets värderingar vid tiden för lagens tillkomst omkring 1960. Utvecklingen fortsatte att gå hand i hand med den borgerliga kommunen. Sektorn barn- och ungdomsarbete växte, många heltidsanställdes för att sköta församlingarnas omsorg om dessa åldrar, ungdomsgårdar byggdes och förvaltningarna växte. Med den tillämpning LFS fick kyrkokommunaliserades ungdomsarbetet. Under 1970-talet har samhällets ungdomspolitik förändrats. Denna nyorientering, vars motiv och syften inte skall diskuteras här, tillsammans med vad som ovan sagts om ”förmyndarattityd-medvetandegöra” är bakgrunden till en nu pågående debatt om ungdomsarbetets ställning i församlingarna. Kyrkans Ungdom har startat en kampanj för att genomföra de organisatoriska förändringar som den nya situationen kräver.

Kritikerna hävdar att Kyrkans Ungdom härigenom upphör att vara en funktion av församlingens normala arbete och övergår till att vara en principiellt helt fristående förening. Kyrkans Ungdom svarar med att hänvisa till sin syfteparagraf ”. . . är en ungdomsrörelse inom Svenska kyrkan . . .” och till sin historia, där den ideologiska bindningen alltid varit klar men där de organisatoriska formerna har skiftat.

Ungdom och kyrkoliv

Priorn i Taizé Roger Schutz har i något sammanhang sagt att ungdomen är en känslig mätare på aktuella strömningar. Beträffande de nutida väckelserörelser som Martin Lönnebo beskriver i boken Väckelse nu! (Verbum 1972) stämmer påståendet. Kyrkväckelsen (nattvardsväckelsen), den sociala väckelsen, nymystiken, den karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen har alla haft ett markerat ungdomligt inslag. Inom RKU har under den senaste tioårsperioden den sociala väckelsen och den nya väckelsen, som är en bättre beskrivning av det tidiga 70-talets andliga klimatförändring, varit mycket tydliga. Inspirerade av Uppsala 68 och studentrevolter runt om i världen var Kyrkans Ungdom engagerade i tidens politiska och sociala frågor. Ett exempel är RKU:s riksmöte 1969, som uttalade sig i alla världspolitiskt kontroversiella frågor. Från 1972 är tendensen en annan. Den nya andligheten med betoning på en empiristisk trostolkning och över huvud med ett nytt intresse för det klassiska i kristendomen dominerar. Vissa bedömare ansåg efter det kristna riksmötet i Göteborg sommaren 1972 att dessa båda riktningar för första gången funnit varandra. I Kyrkans Ungdom har t ex det sociala engagemanget ”förkyrkligats”: världspolitiska ställningstaganden har ersatts av aktiva insatser för mission och Lutherhjälp.

Vid Lutherska Världsförbundets Institut för ekumenisk forskning i Strasbourg ägnades 1975 års internationella ekumeniska seminarium åt nya konfessionsöverskridande rörelser. Därvid behandlades de ”aktionscentrerade”, evangelikala och karismatiska rörelserna som exempel på i praktiken ekumeniska rörelser, ehuru samtliga verkar utanför den etablerade ekumeniska rörelsen. Om dessa internationella tendenser jämförs med situationen i Svenska kyrkan, finner man att det knappast finns någon motsvarighet till kontinentens ”aktionscentrerade” grupper, möjligtvis delar av kristna studentrörelsen undantagna. Däremot är både evangelikala och karismatiska drag tydliga. Därmed är också den ekumeniska inställningen skissad: de gemensamma uppgifterna och erfarenheterna värderas högt på de teoretisktdogmatiska frågornas bekostnad.

I den pågående förnyelsen på gudstjänstlivets område har ungdomen tagit en aktiv del. Ur ett stundom vilt och oreflekterat experimenterande har teologiskt och pastoralt genomarbetade gudstjänstordningar vuxit fram. På liknande sätt har den unga kyrkan bidragit med ny sång och musik.

Folkkyrkoproblem

Folkkyrkan är i Sverige inte bara ett sociologiskt konstaterande utan en hel teologi, som många unga vill sätta under debatt. Beträffande ungdomsarbetet åskådliggörs konflikten mellan Kyrkans Ungdoms utåtriktade arbete i en ideologiskt pluralistisk ungdomsvärld och folkkyrkans i princip enhetskulturella strategi. Eller i diskrepansen mellan intention och verklighet. 81,1% döps under första levnadsåret i Svenska kyrkan. 75,1% konfirmeras. Men endast cirka 15% deltar i någon del av ovan refererade kristen fostran program. Från 12 till 20 år har siffran sjunkit till knappt 7% (samtliga siffror avser år 1974). Denna situation, som är grunden till många av ungdomsarbetets problem, är fortfarande nästan helt i avsaknad av teoretisk begrundning. Kanske är ungdomsarbetets folkrörelseanknytning en lämplig utgångspunkt för att hitta identiteten bakom kommunalkyrkans strukturer.

Dagens uppgifter

Kyrkans Ungdoms uppgift kan sammanfattas i tre ord: morgondagens kyrka, medvetandegöra och mission. Såväl intresset för fungerande gudstjänster, engagemanget i nattvardsväckelsen och bibelrenässansen som ställningstagandet för en ”fri kyrka”, remissarbete och organisatorisk anpassning till tidens krav är i grunden delar i byggandet av morgondagens kyrka i Sverige. Medvetandegöra är dagens metod. Kyrkligt ungdomsarbete har ofta kritiserats för att antingen vara alltför intellektuellt eller helt innehållslöst. För att motarbeta den kritiken och för att binda samman de pendelrörelser i ungdomsvärlden som varit tydliga de senaste 10 åren arbetar man i år med temat ”Jesus för världen”. I teori och praktik måste Kyrkans Ungdom bli medvetna om trons innehåll och konsekvenser. Om ”medvetandegöra” i huvudsak avser intern skolning är ”mission” Kyrkans Ungdoms offensiva insats i ungdomsvärlden t ex genom skolarbete. Just nu planeras ett ”församlingsår” då de fundamentala frågorna om enskilda kristnas och kyrkans liv skall behandlas. Därför att det viktiga är inte Kyrkans Ungdom utan Kyrkan med alla hennes medlemmar. Och uppgiften är innerst gemensam för alla generationer.