Trons vidareförmedling

Den femte romerska biskopssynoden som sammanträdde under oktober månad uppvisade inga sensationella resultat och än mindre feta rubriker. Delegater från hela världen – kardinaler, biskopar från öst och väst och ordensföreståndare – hade samlats för överläggningar över ämnet ”ungdomskatekesen idag”. Temat var i viss mån en fortsättning och tillämpning av förra biskopssynodens spörsmål ”Evangeliets förkunnelse i dagens värld” rörande ett delområde av största betydelse för kyrkans framtid. Det saknades däri inte åtskilliga politiska aspekter

(exempelvis beträffande situationen i öststaterna), men tyngdpunkten låg på frågan: var står dagens unga, vad rör sig deras drömmar om, hur träffar Kristi budskap deras problem, värderingar och förhoppningar? Och hur når överhuvudtaget detta budskap dagens ungdom?

Synodens resultat i frågan var för utomstående kanske inte särskilt påtagliga: ett ”Budskap till Guds folk”, ett digert material från fyra veckors överläggningar som överlämnades till påven för vidare bearbetning och publicering i lämplig form, ett intensivt meningsutbyte bland de valda representanterna från alla väderstreck . . . Men helt visst ligger bakom årets biskopssynod ett djupare och principiellt problem som förtjänar all uppmärksamhet: hur vidareförmedlas egentligen tron idag, inte minst till unga människor?’

Kan tron överhuvudtaget vidareförmedlas?

Är tron inte en Guds gåva, och vem kan berömma sig av att förmedla den till en annan människa? Om tron inte bara innebär en känsla utan en inre hängivelse, en attityd av ständig förnyad ”omvändelse” till Gud, kan då en sådan hållning förmedlas genom en yttre undervisning? Och om tron är ett fritt avgörande, ett personligt svar på Guds kallelse, ett engagemang av hela existensen, då tycks ”inlärning” vara helt otillräckligt för att förmedla allt detta.

Ändå finns det något objektivt i tron som också kan förmedlas och som kyrkan under alla tider har formulerat i sin trosbekännelse. Från begynnelsen har detta varit kristendomens kännetecken, att ”bekänna” sin tro, nämligen att ”Jesus är Herren”, och i denna bekännelse konstitueras kyrkan som de troendes samfund. ”Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst” (Rom 10:9).

Detta har varit ”det glada budskapet” som kyrkan har förkunnat och på grund av detta budskap har hon under alla tider varit missionerande till sitt väsen.

När vi därför talar om trons vidareförmedling är det inte fråga om en skicklig teknik och strategi där det bara gäller att på ett riktigt sätt avstämma ”sändare” och ”mottagare” utan det gäller att undersöka hur denna bekännelse av tron under skiftande konkreta omständigheter uppkommer. Under vilka villkor är den i själva verket ett uttryck för det som den vill säga, för den förhoppning och befrielse som den innebär?

En analys av situationen

Sedan medeltiden hade trons vidareförmedling i pastoral praxis s.a.s. automatiskt säkerställts genom meddelandet av sakramenten. Sakramenten fungerar inte direkt som trosakter hos den enskilde utan som akter som inlemmade i kyrkan eller som tillkännagav tillhörigheten till de troendes samfund. Nyckelpositionen i denna pastorala praxis intog förbindelsen mellan dopet och äktenskapet. Äktenskapets giltighet och oupplöslighet var beroende av dess sakramentala karaktär. Dess mål var fortplantningen och barnens kristna uppfostran. Detta innebar förpliktelsen att låta döpa barnen, att se till att de deltog i katekesundervisningen och mottog övriga sakrament för att så som troende integreras i det kristna samhället ända till den dag då de som vuxna själva ingick ett sakramentalt äktenskap och så vidareförmedlade tron. På så sätt spelade äktenskapet en grundläggande roll i hela kyrkans pastorala praxis. I detta system garanterades genom barndopspraxis en ”återväxt” av nya troende och formandet av deras kristna samveten. Tron förmedlades på så vis sammanvävd med ett kultur och familjearv som i allmänhet inte gav anledning till något större problem så länge samhället erkände detta arv som identiskt med sin egen ”tradition”. Trosundervisningen kunde därför inskränka sig till några enkla kunskaper. Inte heller ställdes den enskilde troende inför samma krav som idag på ett individuellt och helt personligt avgörande för sin tro. Alltid hade han åtminstone ett moraliskt stöd i en likasinnad social miljö.

Sålunda befann sig kyrkan inte heller i en missionssituation, eller snarare: hon missionerade endast utåt med hänsyn till främmande icke-kristna länder och folk. Och t.o.m. här bars hennes missionsinsats upp av de kristna folkens expansionspolitik. En missionsinsats inåt blir aktuell och nödvändig först i det ögonblick när genom den kulturella, filosofiska, sociala, ekonomiska och politiska utvecklingen i samhället allt flera döpta hade blivit främmande för tron och kyrkan och ett avkristnande i stor skala blev följden.

Kyrkan har i stort sett först på sistone fullt blivit medveten om denna helt nya situation. Man fattade inte riktigt hur djupt tron hade försvagats och tappats bort. Visst såg man hur en religiös praxis och dess ”förrättningar” minskade på ett uppseendeväckande sätt och man försökte fånga upp denna utveckling genom en ”riconquista”, dvs i ett återvinnande av dem som hade fjärmat sig (jfr exempelvis i de romanska länderna genom den ”missionsinsats” som utgick från den s.k. ”katolska aktionen”). Men i stort sett sökte man inte efter orsakerna till trons försvagning och urholkning utan fäste mer uppmärksamhet på effekterna. Strävandena gick därför snarare i riktning mot en ny ”sakramentalisering” än mot en evangelisation i ordets djupare bemärkelse så som den har utvecklats i våra dagar av påven Paulus VI i den apostoliska skrivelsen Evangelii nuntiandi, Om evangeliets förkunnelse i dagens värld.

Den samtid som vi lever i

Otvivelaktigt avslöjar dagens situation obarmhärtigt allt det som i våra kristna institutioner och företeelser från det förflutna inte längre bär en autentisk och levande prägel. Frågan inställer sig inte minst med hänsyn till hela den pastorala praxis rörande trons vidareförmedling.

De kristna initiationssakramenten och äktenskapets sakrament fortsätter än idag att inta en framträdande plats i katolsk praxis. Men de har blivit oförmögna att säkerställa trons vidareförmedling. På det hela taget bär dessa sakrament inte längre prägeln av en trosbekännelse och trosförpliktelse utan de framstår ofta mera som en kvarleva av familje- eller annan tradition. Mitt i en situation av mänsklig osäkerhet och desorientering förmedlar sådana förrättningar ett slags mänskligt stöd genom en fast tradition. Men de har inte längre en klar förbindelse med och inriktning mot tron. Alltför ofta framhäver de snarare trons frånvaro än dess närvaro.

Mest symptomatiskt är att förbindelsen mellan äktenskap och dop fortfarande består – än så länge åtminstone – i ganska stor utsträckning. Men förhållandet har totalt förändrats. Förr i tiden hade äktenskapets sakrament en inriktning mot den efterkommande generationens dop. Nu finns inte sällan föräldrar som själva har övergivit all religiös praxis, ja som bekänner sig som icke-troende eller som inte ens har ingått kyrklig vigsel och som ändå låter döpa sina barn. Barndopet är eftersökt inte i avsikt att förmedla kyrkans tro utan snarare med hänsyn till en hypotetisk framtid. På så sätt har främst dopsakramentet ofta rentav helt alienerats från sin kristna innebörd. (För Svenska kyrkans del här i landet har Kjell Pettersson i sin doktorsavhandling Kyrkan, folket och dopet. En studie av barndopet i Svenska kyrkan. CWK Gleerup 1977, åtminstone med stickprov givit en upplysande inblick i detta hänseende.)

Hur situationen än skiftar i olika länder så är ett faktum alldeles klart: trons vidareförmedling har i stor utsträckning överförts och blivit den kyrkliga katekesundervisningens uppgift. Ursprungligen avsett att förmedla trons metodiska kunskap till dem som redan hade kommit till en personlig tro eller åtminstone var på väg till en sådan tro, bar den prägel av en inlärning i den fria trons mognad. Idag kan katekesundervisningen i stor utsträckning inte längre bygga på sådana förutsättningar. Risken är därför påtaglig, att ungdomarna uppfattar kyrkans katekesundervisning som en folkloristisk eller esoterisk angelägenhet som knappast berör dem. Snarast känns den som något betungande som man reagerar emot. Avståndet till omgivningen är så stort, att trosundervisningen inte tycks tjäna till någonting, varken lösa ungdomens problem, motsvara deras värderingar eller förmedla något för deras framtid.

En nyorientering

Här är det inte tillfälle att göra upp en plan till en nyorientering i frågan om trons vidareförmedling. Vår avsikt har endast varit att skissera något av bakgrunden till ämnet som årets biskopssynod har brottats med. Men kanske är det på sin plats att i några drag försöka antyda i vilken riktning en nyorientering i trons vidareförmedling kan tänkas.

1. 1 sin skrivelse Evangelii nuntiandi, Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, har Paulus VI med eftertryck framhävt hur hela kyrkan till sitt väsen är missionerande och själv befinner sig in statu missionis dvs i en missionssituation. Men detta innebär att också de troende mer än förr är trossökare snarare än i besittning av tron. Otron är i själva verket närvarande i varje troende som inte längre kan stödja sig på kristna institutioner för att lugnt ”besitta” sin tro. Gång på gång måste han på nytt upptäcka tron och detta kan han bara göra genom att vittna om sin tro och aktivt bekänna den, nämligen att den uppståndne Herren är närvarande här i världen som den som ger oss liv. Mitt i livets prövningar och frågor rörande tron kan han därför inte vara troende utan att som troende kommunicera med andra, bära vittnesbörd om sin tro, meddela den till andra och själv uppleva de troendes gemensamma vittnesbörd för tron.

Tillämpad på ungdomskatekesen innebär detta, att de troendes konkreta gemenskap, närmare bestämt föräldrarna, familjen (”huskyrkan” enligt kyrkofäderna), den troende församlingen nödvändigtvis är kallad att kommunicera tron till sina barn. I den nya modellen för så kallad intensivundervisning som har utvecklats och introducerats i Stockholms katolska stift och som också utomlands har uppmärksammats ligger poängen just i detta engagemang och i denna delaktighet från föräldrarnas och familjens sida i trons vidareförmedling till barn och ungdomar.

2. Den andra frågan som inställer sig här är följande: Hur kan sakramenten återigen få sin ”missionerande” roll, eller rättare sagt sin funktion att vidareförmedla tron? Frågan har sin stora betydelse framförallt med hänsyn till dopet som till sitt väsen är ”trons sakrament”, ett synligt tecken för omvändelsen till Kristus. Det handlar här inte om att ifrågasättabarndopspraxis. Inte heller är det frågan om att förneka barndop när denna önskan hos föräldrarna åtminstone innebär ett steg på väg till tron samt inger en verklig förhoppning om, att barnen kommer att uppfostras i tron.

Men det vore inte bara onormalt att meddela dopet när ingenting finns kvar av denna dubbla referensram. Det sakramentala tecknet skulle i så fall rentav bli ett tecken som förfalskar den kristna tron därigenom att den framstår som ett slags magisk rit. Utan tvekan måste kyrkan här ta det fulla ansvaret för ett grundläggande sakrament som hon utför inför världen. Kyrkans framtid är beroende av hennes sannfärdighet i denna fråga.

Liknande frågor, om än kanske på annat sätt, inställer sig beträffande andra sakrament och som vi här måste förbigå. Meningen har ju endast varit att peka på en problematik som onekligen kräver en besinning och kanske en genomgripande nyorientering.

3. Om man går på djupet med problemen så borde man slutligen fråga: I vad mån finns det i många fall hos folk som önskar kyrkans sakrament, överhuvudtaget ännu ansatspunkter för att utveckla en tro – om så bara en tvivelaktig, helt otillräcklig och inte levd tro? Men på samma gång borde man också se att tron hos folk som förklarar sig vara troende och praktiserande kristna ingalunda alltid är äktare och fastare än i den förra gruppen.

Hur som helst så visar dessa komplicerade förhållanden att kyrkan noga borde överväga sin nuvarande sakramentspastoral och -praxis. Ett sakrament är äkta kristet i den mån det förmår ge uttryck åt en sannfärdig tro och därigenom vara ett vittnesbörd inför och en vädjan till det icke-kristna samvetet.

Vi har bara berört några få aspekter i frågan om trons vidareförmedling i dagens värld. Ytterligare frågor borde ställas för att komplettera bilden. Otvivelaktigt kommer alla dessa frågor att ställa stora krav på kyrkans inre och yttre omställning som först nu tycks ha påbörjats.

Not

Följande framställning är inspirerad av en artikel av Joseph Moingt i den franska tidskriften Etudes maj 1975, ”La transmission de la foi”.