Universitetsjubileum med missionsperspektiv

Jubileum i Odinslund

I Uppsala har år 1977 präglats av universitetets 500-årsjubileum. Vi har på nytt fått aktualisera Jacob Ulfsons målsättning och diplomatiska förmåga som gjorde det möjligt att år 1477 inrätta ett erkänt universitet i Uppsala – då världens nordligaste. I medveten anknytning till birgittinsk tradition lät han den förste professorn vid det nygrundade universitetet installationsföreläsa den 7 oktober det året. I bl a denna tidning har Anders Piltz orienterat om dåtida universitetsundervisning i Uppsala.

Årets universitetsjubileum har också fått ett intressant missionsperspektiv. I den omfattande serien av vetenskapliga konferenser som arrangerats under året hölls också en internationell kyrkohistorisk kongress. Ett väsentligt inslag däri utgjorde den särskilda sektion som ägnades afrikansk och asiatisk kyrkohistoria` med viktiga bidrag från forskare inom respektive region, bl a några katoliker. I sektionsrapporten sammanfattas parallellismen mellan västerländsk och ickevästerländsk kyrkohistoria. Samtidigt anges särskilda kännetecken för den inhemska kyrkohistoriska utvecklingen i Afrika och Asien. Perspektivet begränsades till dessa regioner, då inbjudna deltagare från Latin-Amerika, bl a E. Dussel, ej hade möjlighet att delta.

Också den uppmärksammade promotionen fick ett intressant missionsvetenskapligt inslag. Då blev nämligen den kände indiske teologen M. M. Thomas teologie hedersdoktor. Vid fakultetens dag den 28 september bidrog han med en föreläsning om aktuella tendenser i indisk kristendomstolkning med hänsyn till bakomliggande dels advaita- dels avatar-föreställningar.

Jubileum på Janiculum

Inte bara i Uppsala har 1977 bjudit på universitetsjubileum. Så har skett också i Rom, där Urbaniana, det särskilda missionsuniversitetet, firat sitt 350-årsjubileum. Med dess nära relation till kongregationen för evangelisation – tidigare Propaganda Fidei – är det naturligt att detta jubileum fick ett särskilt missionsperspektiv. Bl a arrangerades i samband med själva jubileumsfirandet en omfattande kongress om missionärsutbildning och teologisk utbildning i tredje världen.

Vid sitt besök i Sverige m a a förändrade relationer mellan den tidigare Propagandan och det romersk-katolska stiftet i Sverige riktade Evangelisations-kongregationens sekreterare, ärkebiskop S. Lourdusamy, tillika Urbanianas vice-kansler, en inbjudan till mig att delta i dessa program. Jag uppskattade denna möjlighet att få kontakt med aktuell romersk-katolsk missionsforskning och skall söka förmedla några intryck.

Effekter av Andra Vatikankonciliet

Andra Vatikankonciliet utgör en viktig gräns i modern kyrkohistoria. Också i romersk-katolsk missionshistoria markerar konciliet epok. Det gäller naturligtvis främst antagandet av Ad Gentes, dekretet om Kyrkans missionsuppdrag. Till dess kännetecken hör att det ersätter en primärt kyrkorättslig, institutionell tolkning av synen på kyrkogrundande som missionsmål med ett flexibelt Guds folk-perspektiv, som balanserar församlingens kallelse till gränsöverskridande mission mot kravet på öppenhet i inter-religiösa trossamtal (jfr Paulus VI:s term colloquium salutis) och markeringen av kyrkans socialetiska ansvar i folkens utveckling mot ökad internationell rättvisa.

Men också i bearbetningen av viktiga strukturfrågor i inomkyrklig samverkan på sex kontinenter utgör Andra Vatikankonciliet en gräns. Nya sekretariat inrättades för särskilda funktioner t ex arbetet för kristen enhet eller för dialogen med företrädare för andra religioner eller ideologier. Vidare underströks integriteten hos romersk-katolska lokal-kyrkor i tredje världen och bearbetades formerna för deras förhållande till respektive missionsordnar och deras likvärdiga deltagande med sina ”moderkyrkor” inom den universella kyrkans arbetsgemenskap.

Propagandans nya ansikte

Denna utvecklingen påverkade inte minst kongregationen för trons utbredning, den hävdvunna Propagandan. Som framgår i den omfattande historik över denna kongregation som utgivits m a a dess 350-årsjubileum 1972 (jfr J. Metzler (ed): Sacrae Congregationis de Propaganda Fidei Memoria Rerum, 1622-1972, I-V, Herder 1971-1976) var dess funktion trefaldig. Propagandans verksamhetsområde innefattade I) samordning av och inspiration till vidgad romersk-katolsk mission bland icke-kristna folk, II) ansvar för pastoralvård för romersk-katolska trosbekännare i icke-katolska stater i Europa och senare Amerika, samt III) ekumeniska relationer till orientaliska kyrkor i norra och nordöstra Afrika, i västra Asien och på Balkan samt i Sydindien.

I och med Andra Vatikankonciliet och den process av kyrkobildning i fr a tredje världen som återverkade på detta stormöte, överfördes vissa av dessa funktioner på dessa nya organ. Det gäller inte minst den tredje arbetsuppgiften som hänsköts till enhetssekretariatet. Vidare förändrades förhållandet mellan Propagandan och självständiga romerskkatolska lokalkyrkor i tredje världen.

Detta gav en delvis ny inriktning åt kongregationens arbete som också kom till uttryck i dess namnbyte. Det hävdvunna de Propaganda Fidei ersattes med det italienska 1’Evangelizzazione dei Popoli, evangelisation av folken. Kongregationens framtida uppgift var att stimulera fortsatt och vidgad evangelisation inom skilda romersk-katolska lokalkyrkor och utöver deras gränser samt att främja missionärsutbildning och teologisk utbildning i tredje världen, det sistnämnda i samverkan med kongregationen för katolsk utbildning.

Den uppmärksammade biskopssynoden 1974 om evangelisation i den moderna världen korresponderade med denna nya inriktning av den gamla kongregationen för trons utbredning, som f ö verksamt bidrog till synodens tillblivelse. Den följande apostoliska förmaningen Evangelii Nuntiandi (EN), som f ö utkommit i svensk översättning (jfr Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, Katolsk dokumentation 10, Signum 1976) har också fått allra största betydelse för kongregationens fortsatta arbete.

Därmed är bakgrunden angiven för Urbanianas 350-årsjubileum. Också Propagandans gamla universitet påverkas av den efter-konciliära nyorienteringen av kongregationens verksamhet.

Urbanianas utveckling

Fem år efter inrättandet av den särskilda kongregationen för trons utbredning bildades i dess hägn ett särskilt missionärsseminarium med akademiska ambitioner. Dess nära förhållande till huvudmannen uttrycktes bl a däri att institutionen inrättades i Propagandans palats på Piazza di Spagna. Detta förhållande har bidragit till utvecklingen av kongregationens omfattande bibliotek, samtidigt som det efterhand erbjöd hugade studenter tillträde till det växande och välordnade arkivet.

Snart fick Urbaniana en erkänd ställning. I dess hävder framstår den senare irländske ärkebiskopen Oliver Plunketts period 1657-1669 som teologie professor som särskilt betydelsefull för den fortsatta utvecklingen. Bland sentida studenter nämns fr a J. H. Newman med särskild aktning. Nyligen har f ö en särskild avdelning för Newman-studier inrättats vid Urbaniana.

I överensstämmelse med revisionen av tidigare padroado-traditioner under 1920-talet förstärktes Urbanianas ställning som påvligt missionsuniversitet. Ar 1926 flyttade man in i nya lokaler på Janiculum med storslagen utsikt över Peterskyrkan. Samtidigt upprättades en särskild missionsvetenskaplig fakultet med viss prioritet för missionshistoriskt studium. Ungefär samtidigt utvecklades den missionsvetenskapliga fakulteten också vid Gregoriana, där missionsteologi och religionsmöten gavs särskild uppmärksamhet.

Fortfarande pågår utvecklingen av nya avdelningar och utbyggnaden av nya lokaler. För närvarande förbereds överförandet av biblioteket på Piazza di Spagna till Janiculum, medan det imponerande arkivet fortfarande hålles kvar i kongregationens palats. Bland de nya avdelningarna kan särskilt nämnas ett centrum för Kina-studier, som också bidrar till studiet av marxismen som missionsproblem. Tendensen i dess arbete tycks dock inte vara lika långtgående som i t ex Pro Mundi Vitas Kina-studier.

I linje med nyorienteringen av kongregationens verksamhet efter Andra Vatikankonciliet har accentuerats en särskild uppgift för Urbaniana. Redan tidigare har universitetet erbjudit möjligheter för teologer från tredje världen att bedriva högre teologiska studier i Rom. Bland sådana studenter kan nämnas dels den tidigare anförde generalsekreteraren i kongregationen, S. Lourdusamy, dels Vincent Mulago, f n professor vid den katolska fakulteten i Kinshasa, som f ö höll ett utmärkt föredrag vid kongressen om tendenser i afrikansk teologi. Efter Andra Vatikankonciliet har denna verksamhet utvidgats. Samtidigt byggs kontakterna ut med pastoralseminarier och universitetsinstitutioner i tredje världen, där tidigare elever vid Urbaniana nu har akademiskt ansvar. Urbaniana, vars examina erkänns av UNESCO, kan därmed ge erkännande åt examina vid sådana institutioner, samtidigt som man söker stimulera kontakter mellan dessa institutioner inbördes. Jag hade tillfälle att i kongressens grupparbete särskilt få insyn i hithörande frågor.

Evangelii Nuntiandi och missionärsutbilningen

I behandlingen av kongressens huvudtema dominerade de missionsteologiska frågorna, som i hög grad sågs i ljuset av EN. Samtidigt gav kongressen uttryck åt vissa åsiktsskillnader i aktuellt romersk-katolskt missionstänkande när det gäller tolkning och tillämpning av den apostoliska förmaningen. Urbanianas position härvidlag dokumenterades i en omfattande kommentar till EN, som presenterades i kongressens upptakt (L Annuncio del Vangelo Oggi, Rom 1977).

Mot bakgrund av Ad Gentes präglas EN av en ännu mer uttalad evangelisk accent. Evangelium får bestämma både Kyrkans väsen och hennes uppdrag. ”Kyrkan föds ur Jesu och hans lärjungars förkunnelse” (EN 15). Hon är själv ”en förkunnerska”, åt vilken har överlåtits det glada budskapet som skall proklameras (ibidem). Detta budskap (= Evangelium) fattas som meddelelse av frälsning genom Jesus Kristus (EN 9 och 27), som leder till inlemmande i den kristna gemenskapen (EN 23). Mot denna bakgrund utvecklar den apostoliska förmaningen en anmärkningsvärd helhetssyn på evangelisationen, som dels undviker en enkel geografisk avgränsning mellan mission och evangelisation (EN 17–20) dels betonar sambandet mellan förkunnelse och strävan efter mänsklig befrielse (EN 12, 30–39). Inom denna helhetssyn avväger EN missionsuppgiften med hänsyn till skilda dimensioner i människans situation (ekonomisk, politisk, social, kulturell eller religiös) som har olika prioritet i olika lägen, dock utan att därmed vidga frälsningsbegreppet till att omfatta behovstillfredsställelse i samma mån inom olika dimensioner (EN 33).

Vid kongressen utvecklade föreståndaren för det påvliga bibelinstitutet, C. M. Martini, i en utmärkt föreläsning de bibelteologiska förutsättningarna för denna evangeliska missionssyn. Med utgångspunkt i EN:27:s formulering om förkunnelsen av frälsning genom Jesus Kristus som ”grund, medelpunkt och höjdpunkt i evangelisationens dynamiska kraft” gav denne italienska bibelteolog en personligt hållen analys av missionsmotiv fr a i Lukas- och Johannesevangelierna.

I den fortsatta diskussionen såväl som i vissa partier av Urbanianas omfattande kommentar till EN kunde emellertid förmärkas en tendens att renodla denna väsentliga kristocentriska ansats så att det rent evangelisatoriska perspektivet isolerades från andra motiv i en balanserad missionssyn på ett sätt som erinrade om vissa drag i den pietistiska traditionen. Mot dessa tendenser avgränsade sig J. Masson, Gregorianas kände missiolog, som företräder den ecklesiologiskt kvalificerade Louvain-traditionen. 1 sitt föredrag om missionens ecklesiologiska dimension betonade han den trinitariska basen för Kyrkans mission på ett sätt som också gav berättigat utrymme för inter-religiös dialog. I detta avseende överensstämde hans position med den som kom till uttryck i ett inlägg av P. Rossano, från sekretariatet för icke-kristna.

Nyansskillnader kom till uttryck också i tolkningen av EN:s syn på förhållandet mellan evangelisation och strävan efter politisk befrielse. I diskussionen efter enskilda föredrag, bl a P. Liege välformulerade utveckling av ”livets vittnesbörd” (jfr EN 41) gick särskilt unga afrikanska teologer längre i riktning mot ”befrielsens teologi”. I detta stycke överensstämde de med intentionerna i H. Rzepkowskis tolkning av EN i Der Welt verplichtet (Steyler Verlag 1976).

Diskussionen vid Urbanianas 350-årsjubileum korresponderade i dessa avseenden med tendenser och meningsbrytningar inom den vidare ekumeniska missionsdebatten. Också därför framstår EN som ett ekumeniskt intressant dokument värt fortsatt studium också inom svensk hemmaekumenik.