Tvåbent hjärna med verktyg

>Berättelsen om människans tillblivelse finns i många versioner, men om vi håller oss till de fossila och genetiska data, som idag finns tillgängliga, kan vi urskilja följande grova bild: Våra sista gemensamma släktingar med schimpanser levde förmodligen för cirka 7 miljoner år sedan. De äldsta påträffade skeletten från vår egen släktlinje är cirka 6,5–5,5 miljoner år gamla och brukar ibland sammanföras under släktnamnet Australopithecus. Våra förmödrar/förfäder var upprättgående och småvuxna, cirka 120 cm långa och med en kroppsvikt på cirka 40 kilo. Deras relativa hjärnvolym avvek obetydligt från dagens schimpanser. Lämningar från dessa varelser har påträffats i östra Afrika från Etiopien till Sydafrika.

Hos 2,4 miljoner år gamla fossil dyker nya kroppskaraktärer upp, som gett paleontologer anledning att införa släktnamnet Homo. Den tidigaste arten benämns vanligen Homo habilis. Det är fortfarande småvuxna individer men med en markant större hjärna än Australopithecus. Strax därefter, för 1,7 miljoner år sedan, kommer de första fynden av Homo erectus med ännu större hjärna och med kraftigare kroppsbyggnad. Om vi hade bättre möjligheter att bli bekanta med Homo erectus, vore det förmodligen motiverat att bryta upp erectus till ett myller av arter och underarter. Homo neanderthalensis, som dog ut för cirka 35 000 år sedan, tycks utgöra erectus näst sista levande förgrening. Sena Homo erectus och Homo neanderthalensis hade en hjärnvolym som ungefär motsvarar den moderna människans.

Homo sapiens

De första fossilen av vår egen art, Homo sapiens, kommer från Afrika och är daterade till cirka 200 000 år före nutid. Dessa varelser hade en annorlunda skallform än den moderna människan och kallas arkaiska sapiens. Men övergången mellan arkaiska och moderna sapiens är ännu flytande. Homo sapiens spred sig snabbt från Afrika och lämningar har påträffats i Palestina (100 000 år gamla), Australien (60 000 år), Europa (Cro Magnon-människan för 40 000 år sedan) och slutligen i Amerika (15 000 år).

De äldsta stenverktygen, cirka 2,5 miljoner år gamla och förmodligen tillverkade av Homo habilis, består av enkla stenflisor. Möjligen användes de som skrapor eller hackor. För 1,4 miljoner år sedan dyker det upp mer omsorgsfullt bearbetade stenar, handkilar. De har kanske använts som en sorts universalverktyg och förknippas med Homo erectus. Dessa handkilar förblir sig i stort sett lika i över 1 miljon år, och först med Cro Magnon kommer de riktigt sofistikerade verktyg, som bygger på en flerstegsteknik: man gör verktyg för att tillverka verktyg. Sedan är det bara några årtusenden kvar till jordbruket och den moderna civilisationen.

Tvåbenthet och hjärntillväxt

Detta är alltså vad dagens fynd säger oss: 1) tvåbent gång för c:a 6 miljoner år sedan; 2) snabb tillväxt av relativ hjärnvolym under perioden 2,5–0,5 miljoner år före nutid och 3) en utveckling av verktyg som inte riktigt går i takt med den ökande hjärnvolymen. Dessutom får vi anta, att det under hela denna tid funnits ett myller av arter, underarter och förgreningar, som alla dött bort utom en enda: vi själva. Men hur skall man sätta ihop dessa fakta för att få en bra historia?

För hundra år sedan hade man bara tvåbenthet, stor hjärna och verktyg att ta fasta på och satte ihop följande berättelse: förmågan att göra och använda verktyg gav ett så stort evolutionärt plus att de främre extremiterna hos några tidigare trädlevande apor började anpassas för verktygstillverkning. De blev därmed mindre lämpliga som fortskaffningsmedel och människan blev tvåbent. Men goda verktygstillverkare har också bruk för en stor hjärna. Därför började hjärnan att växa.

Det är en bra historia. På ett trovärdigt sätt kan den förklara tre skilda mänskliga egenskaper ur en enda orsak. Den är pedagogiskt övertygande. Men den har ett fel. Den kan omöjligen vara sann. Tvåbenthet uppträdde c:a 4 miljoner år innan hjärnvolymen började öka. Det visste man inte för hundra år sen. Och idag är det ingen som tror på den här berättelsen.

East Side Story – ner från träden

Under senare hälften av 1900-talet tillkom en annan bra historia om varför vi blev tvåbenta. Den kallas nu, med viss sidovördnad, East Side Story. Klimatförändringar i Östafrika, särskilt öster om Rift Valley, glesade ut den tidigare täta regnskogen. Trädlevande primatgrupper blev isolerade, och de som överlevde blev tvingade att anpassa sig till ett mer markbundet beteende. Den här historien har kompletterats med experimentella bevis för alla de fördelar, som är förknippade med att förflytta sig på två ben över den torra, heta och trädfattiga savannen. Den tvåbente förbrukar mindre energi, ser längre i det höga gräset och kan tidigt upptäcka faror och eventuellt byte. På väg ut till jakten kan han bära med sig sina vapen och bära med sig maten hem till familjen som, förmodar man, stannat kvar i träden. Dessutom bildar hans kropp en liten yta mot solen och han behöver ingen päls för att skydda sig. Med hjälp av svettkörtlar klaras värmeregleringen och pälsen blev bara till hinders.

Också den här historien har en trovärdig pedagogik. Orsakskedjan är reducerad till två steg: klimatförändringar plus det naturliga urvalet. Men problemet är också här att det inte stämmer. Idag vet vi att tidiga tvåbenta Australopithecus vistades i områden som vid denna tid var klädda med tät skog och där det fanns rikligt med vatten. Synd på en så bra berättelse.

Vattenapan – livet som vadare förändrade oss

På 1990-talet dök det upp ännu en variant, den om vattenapan. Den utarbetades av bland andra Elaine Morgan och säger ungefär följande: För 6–7 miljoner år sedan blev en grupp trädlevande primater isolerade på en ö i trakterna av det vi idag kallar Afrikas Horn. Längs de långgrunda stränderna fanns riklig tillgång på föda för dem som kunde anpassa sig till ett liv som vadare. Och därför blev vi tvåbenta och fick en rad andra egenskaper som skiljer oss från dagens schimpanser.

I sin bok De Första Stegen, urmänniskan och hennes värld tar Bo Gräslund upp teorin om vattenapan och utvecklar den till en lång vindlande berättelse. Tvåbenthet medförde bland annat att honorna inte längre, som hos schimpanser, skyltar med brunst och därmed förändrades relationen mellan hanar och honor, vilket i sin tur påverkade relationsmönstren inom flocken. Med en upprätt hållning fanns också anatomiska förutsättningar för ett mer rikt artikulerat talspråk. Om de tvåbenta dessutom långa tider vistades halvt nedsänkta i vatten, fick de svårt att meddela sig med varandra via teckenspråk; då kom muntliga meddelanden väl till pass. De successiva miljöanpassningarna, från träd till strand tillbaka till skog, gynnade intelligent beteende, vilket i sin tur förbättrade den kommunikativa förmågan, vilket förändrade flocklivet osv. Kort sagt, när tvåbentheten väl var etablerad som en evolutionär linje, så gav sig resten mer eller mindre av sig självt efter en inbyggd, evolutionärt logisk dynamik. Och vi blev vad vi är idag: tvåbenta hjärnor med verktyg.

Berättelsens faktaunderlag

Jag måste medge att jag är skeptisk mot Gräslunds berättelser. Inte för att hypotesen om vattenapan skulle vara orimlig. Den är oprövad och saknar ännu fossila belägg. Och det kan mycket väl ha varit så, att våra förmödrar/förfäder under några hundra tusen generationer levde vattennära och att anpassningar till den miljön ledde till tvåbenthet. Men sen då? Mina invändningar mot De Första Stegen är av mer principiell art och de riktar sig inte bara mot Gräslunds bok utan mot hela denna litterära genre, som berättar om hur människan blev till. Kritiken kan sammanfattas i två punkter:

För det första måste vi besinna oss på vårt faktiska utgångsläge. Vi har ett (av nödvändighet) fragmentariskt faktamaterial av stenverktyg och fossilerade skelett. Vi har jämförande studier mellan oss själva och våra närmaste kusiner, schimpanser, bonobos och andra primater. Vi har också det evolutionära perspektivet med dess olika möjligheter för biologiskt urval. Av detta skall vi så sätta ihop en pedagogiskt trovärdig succéberättelse, som förklarar varför just vi vann den evolutionära kampen och varför alla sidogrenar och underarter dog ut. Och berättelsen skall helst inte bara vara trovärdig, den skall dessutom vara sann. Den skall skildra det som faktiskt hände. Och varför.

Såvitt jag förstår, är det en helt omöjlig uppgift. Om man vill bygga berättelsen på den logik som finns i det biologiska urvalet, måste man ha detaljerade kunskaper om de undersökta arternas livsvillkor, omgivningsbetingelser och de förändringar de genomgick över tiden, den genetiska bredd som fanns hos de arter som utsattes för urval etc. etc. Saknas dessa basfakta kan man snickra ihop i stort sett vilka berättelser som helst. Vi kan aldrig testa om de är sanna. Vi skriver efter en skolboks-mall: så här måste det ha gått till.

Men om vi vill vara trogna mot det vi faktiskt tror oss veta, kan vi inte säga mycket mer än att någonstans i detta oöverskådliga gytter av tillfälligheter slingrar det fram en väg med några grupper av tvåbenta primater, som av tusen och en olika omständigheter ännu inte dött ut.

Den andra invändningen gäller värdet av det faktamaterial vi har att utgå ifrån. Beskriver detta material det väsentliga i människans tillblivelse? Nej, det gör det inte! För vi måste utgå ifrån att dessa urmänni-skor eller förmänniskor liksom vi själva och alla närstående primater var utpräglade gruppvarelser. Varje individs omedelbara omgivning var de andra i gruppen, de som man dagligen konfronterades med. Och här – i det direkta mötet med den andre – fanns säkerligen den avgörande dynamiken.

Hur stora var grupperna och hur var de sammansatta? Var de beständiga över många generationer och på vad sätt? Hur löste man konflikter inom gruppen och vad höll samman den? Hur förhöll man sig till kringboende, kanske delvis besläktade grupper? Vad fanns, inom och mellan grupper, av direkt kamp eller av försök till rimlig samlevnad? Medling, försoning? Och i en förmänniskas direkta möte med den andre – vad fanns av förtroende, förtrolighet, intimitet, närhet? Av helig Närvaro? Eller var detta inte viktigt? Jo, helt säkert var det mycket viktigt, men om detta berättar vårt datamaterial ingenting.

Ger upp kampen mot biologismen

Om jag förstår Gräslunds bok rätt, så har han kämpat en tyst kamp mot biologismen, alltså mot den ideologi som säger att människan väsentligen är en genstyrd apparat, konstruerad för att sprida gener. En kamp Gräslund till slut ger upp genom att avrunda sin bok med följande sammanfattning:

”Mycket av det vi brukar uppfatta som typiskt mänskligt vad gäller social organisation och socialt beteende, väl eller illa fungerande, tycks således till betydande del återgå på en biologisk predisposition med rötter som delvis går långt ner bortom urmänniskotiden. Lägger vi därtill en anatomi och fysiologi som så gott som helt är resultatet av en biologisk utveckling framstår vårt urtidsarv som rikt. Det är det enda arv vi har, och det måste vårdas. Ju mer vi tar det på allvar, desto bättre förutsättningar har vi att förstå oss själva, vårt samhälle, vår kultur och vår historia.”

Vad betyder nu ”Det är det enda arv vi har …”? Såvitt jag förstår: att det mänskliga restlöst är beskrivet i resultaten från HUGO-projektet. Människan är de gener som bestämmer hennes kropp och beteenden: en genstyrd tvåbent hjärna med verktyg.

För mig synes detta vara en ödesdiger felsyn. Inte mindre ödesdiger för att den är gängse i vår civilisation. Men det mänskliga finns inte i den enskilda människans gener. Det mänskliga är det som händer mellan människor. Där finns det mänskligas dimension på gott och ont. I en människas direkta möte med en annan människa och det som där finns av svek, förbrytelser, försoning och trohet. Av närhet. Det är ett arv som vandrar vidare i människors liv från generation till generation. Men detta arv lämnar inga tydbara fossil och finns inte redovisat bland resultaten från HUGO-projektet.

Artikelförfattaren är doktor i biologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ulltuna.

Bo Gräslund, De Första Stegen, urmänniskan och hennes värld.
Bokförlaget Atlantis, 2001.