Ut unum sint – några tankar om Johannes 17

Formuleringen Ut unum sint, på svenska ”att de skall bli ett”, utgör titeln på påven Johannes Paulus II:s encyklika från år 1995 som tar upp frågan om den katolska kyrkans förhållande till ekumeniken. Påven brottas här med frågan om de kristnas inbördes splittring och den katastrofala följden för det kristna budskapets trovärdighet i en värld, som är präglad av skepsis gent­emot allt som inte har anpassats till våra dagars pluralistiska ideologi.

Men formuleringen har inte skapats i våra dagar. Johannes Paulus II har hämtat den från det nedan citerade avsnittet ur Jesu så kallade översteprästerliga förbön, Joh 17, där den möter gång efter annan som en enträgen vädjan, att de kristna (”alla som genom deras [apostlarnas] ord tror på mig [Jesus]”) skall vara ett så tydligt att utomstående ser det och förstår, att Gud har älskat dem.

Vilken är textens historiska bakgrund? De fem johanneiska böckerna i Nya testamentet har troligen tillkommit på 90-talet, alltså två generationer efter Jesu tid. Johanneskyrkan hade sin tyngdpunkt i Efesos på Mindre Asiens kust mot Egeiska havet. Detta stöds av att de sju breven till lika många församlingar som vi finner i Upp 2–3 alla var belägna i det området. De vittnar om en splittrad situation, där kristna stod mot kristna och gränserna mot omvärlden var oklara. Många gjorde anspråk på att föra vidare arvet från den äldsta kyrkan, ofta på ganska luddiga grunder. Vi kan också peka på de tre johanneiska breven: Man skall bokstavligen stänga dörren för villolärare (2 Joh v. 10). Det har till och med gått så långt att dessa många gånger har fått överhanden, och det är den johanneiska kyrkans företrädare som finner sig vara uteslutna (3 Joh v. 10).

Jesu avskedstal till sina lärjungar, Joh 14–17, måste läsas mot den här historiska bakgrunden. Men det finns ytterligare en viktig utgångspunkt för orden i Joh 17:20–23, nämligen Jesu stundande lidande och död. Vi läser i v. 1: ”Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son …”. Johannes använder ordet ”stunden” med en fixerad betydelse, långfredagens och påskdagens drama med Jesu död och hans uppståndelse som ett sammanhållet helt. Evangelisten talar aldrig om Jesu död utan att samtidigt tala om uppståndelsen, inte heller tvärtom. Den totala utblottelsen i döden genomlyses av uppståndelsens seger på påskmorgonen. Det är därför som evangelisten i Joh 13:31–32 kunde sammanfatta Jesu ord till sina lärjungar med hjälp av termen ”förhärliga”, använt fem gånger i dessa två verser. Och vad var det som föranledde allt detta tal om förhärligande? Jo, det faktum att Judas Iskariot just hade gått ut i nattens mörker för att förråda Jesus.

I Joh 17:1–8 ber Jesus främst för sig själv. Sedan vidgas perspektivet i v. 9–19 till att gälla apostlarna, de som skall bära ut Jesu budskap till mänskligheten i dess helhet, här omtalad som ”världen” (kosmos). I det här sammanhanget är det en negativ term, som står för en gudsfrånvänd mänsklighet, som inte låter sig övertygas av ett splittrat vittnesbörd. I v. 11 finner vi så det tema som sedan löper som en röd tråd genom kapitlet i dess helhet, och som framför allt möter i v. 20–23, nämligen de Jesustroendes enhet, ”så att de blir ett, liksom vi [Fadern och Sonen] är ett.” Apostlarnas enhet handlar visserligen om organisatorisk enhet, men den skall främst spegla den enhet som präglar Gud själv, ja den kärlek som råder mellan Fadern och Sonen.

Verserna 20–23, där Jesus ber ”för alla som genom deras [apostlarnas] ord tror på mig”, inleder kapitlets avslutning och leder omedelbart över till berättelsen om hur Jesus greps i Getsemane. Avsnittet består av två likadant uppbyggda delar (se texten ovan), v. 20–21 och v. 22–23. På ett sätt som är karakteristiskt för johanneiska texter är avsnitten parallella, samtidigt som den andra delen för resonemanget ett steg vidare med sina ord att världen inte bara skall tro utan till och med ”förstå att du [Fadern] har sänt mig [Sonen] och älskat dem liksom du har älskat mig”.

Johannes tänker här på att de Jesustroendes enhet skall föra en skeptisk och avvisande värld till vetskapen, att världen inte längre är fjärran från Gud utan att den får del av Guds frälsningsverk. Men det förutsätter att enheten är synlig utåt för alla som är beredda att se den. Det kan därför inte vara frågan om en blott andlig eller eskatologisk enhet, som på sin höjd blir synlig först vid Jesu återkomst den yttersta dagen. Inte heller är det i första hand frågan om organisation; en kyrklig sådan med präster och över dem biskopar skymtar först på 110-talet hos Ignatios av Antiochia.

Men texten om hur Johannes kände igen den uppståndne Jesus på Galileiska sjöns strand, och hur Petrus sedan var den som på hans ord fångade hela 153 fiskar (Joh 21:1–11) kanske pekar på det som är underförstått men inte sägs uttryckligt i Joh 17, nämligen att den enhet mellan Johannes och Petrus som texten talar om måste prägla såväl den världsvida kyrkans inre andlighet som hennes yttre synliga organisation och strävanden.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.