av DOMINIK TERSTRIEP
Kristendomen kan betecknas som en frälsningsreligion. Allt vad Jesus Kristus säger, gör, lider och genomlever syftar till att befria människan, ja, hela skapelsen från synden, döden och djävulen, till livet i den treenige Gudens gemenskap. Fastän frälsningen är så central har det på senare år inte skrivits mycket om detta ämne. Mot denna bakgrund är det välkommet att det i år nästan samtidigt utkommit två böcker som närmar sig kristendomens kärna, den här och undertecknads En kort introduktion till frälsning.
Författaren, en ordenssyster som vill förbli anonym, utvecklar sina tankar i åtta kapitel som följs av ett efterord av Gösta Hallonsten, professor emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet och vid Newmaninstitutet i Uppsala, därefter en litteraturförteckning. Bokens titel Frälsningens skönhet sammanfattar på ett träffande sätt ingången i tematiken. Framställningen har inte någon apologetisk inriktning, utan en estetisk. Således anspelar titeln också på bokens teologiska huvudinspiratör Hans Urs von Balthasar och hans teologiska estetik. Denne schweiziske teolog och den med honom nära förbundna Adrienne von Speyr har satt sina tydliga spår i boken, liksom Joseph Ratzinger, sedermera påven Benedictus XVI, och påven Johannes Paulus II.
Ser man på Jesu lidande och död, på hans söndertrasade kropp, blodet som väller fram, det vanställda ansiktet; begrundar man den kroppsliga och andliga smärta den torterade fick genomlida, förknippar man inte i förstone allt detta med skönhet. Nej, det är grymt, våldsamt och fult. Författaren är tydlig med att det inte är ”Jesu lidande som frälser oss utan hans kärlek som gick ända in i döden”. Det är den synliggjorda kärleken som är vacker, och den tar sig uttryck i det genomborrade hjärtat. ”Det är därför Jesus är så vacker på korset.” Författarens estetiska synsätt klarar sig utan pekpinnar och polemik, visar i stället en önskan att det sköna ska dra människan till Kristus. ”Det är inte genom att predika för människorna om deras synd och uppmana dem att följa kyrkans morallära som människor dras till honom, utan det är genom att visa dem Jesu skönhet.”
Boken vill inte leverera en systematisk framställning av soteriologin men saknar inte systematiska insikter. Dess röda tråd är Guds längtan att förena sig med människan. De åtta kapitlen som tar upp väsentliga frälsningsteologiska motiv kan liknas vid meditationer som ser på samma mysterium utifrån olika perspektiv. Läsaren kan påminnas om en äldre form av teologi, den monastiska, som inte delade upp teologin i olika tematiska behandlingar utan anammade en helhetssyn. Denna metod tillämpar också författaren. Personlig bön, lectio divina och kontemplation, liturgi (i synnerhet eukaristin), Skriften i allegorisk tolkning, kyrkans teologiska och andliga tradition, egen erfarenhet, systematisk teologi och exegetik är källorna för denna teologi som står på knä, vill leda till förundran, väcka kärlek och inbjuda till frälsningen. Kapitlen är en teologiskt informerad vandring kring kristendomens kärna. Eller med tanke på bokens sista kapitel, en ”ringdans” runt mysteriet, som i slutändan inte kan greppas.
Frälsningen är inte en punktuell händelse. Denna insikt formulerar författaren med all önskvärd tydlighet när hon spänner den stora bågen från skapelsen till alltings fullbordan i Gud. Frälsningen har från evighet sin grund i den treenige Gudens önskan att förena sig med människan; den är den treenige Gudens gemensamma ”projekt”. Just det konsekventa trinitariska perspektivet är genomgående i hela boken och hjälper till att hålla samman de kristna mysterierna, Gamla och Nya testamentet, de olika teologiska traktaten, liv och lära.
Det mest spekulativa underkapitlet är kanske ”Det är genom sin kärlek Gud segrar över Satan och synden”. Det handlar mycket om Satan och ansluter till en fornkyrklig tradition, samtidigt som författaren reviderar den. Kristus är inte ett lockbete för Satan, utan ”när döden konfronteras med Livet förintar Livet omedelbart döden […] Satan förintar själv sin makt då han går till direktattack mot själva Kärleken, Livet, Renheten och Ljuset”. Tankarna är intressanta men har svagt bibliskt stöd. Samma sak gäller skildringen av det inomtrinitariska dramat, som författaren inspirerats till av Hans Urs von Balthasar.
Underkapitlet ”Att Jesus är ’Immanuel – Gud med oss’ är den slutliga orsaken till hans död” är något av det vackraste man kan läsa om frälsningen. Där visar författaren sin förmåga att enkelt och djupt summera betydelsen av att Jesus dog av kärlek. Hon avslutar sin bok med ett kosmiskt perspektiv som väver samman alla bokens trådar i eukaristins konsekrerade hostia, ”där vi är i Kristus, och i honom i Fadern, där vi alla utgör en enhet, där allt ges och tas emot, där allt delas med alla” (jfr Joh 17:21). Det är frälsningen redan i tiden.
Författaren verkar ha en förkärlek för den grekiska traditionen, även om hon medger att också den latinska ger värdefulla bidrag. Denna förkärlek kan förklara varför den i västkyrkan länge populära satisfaktionsläran avfärdas lite för lätt och inte ägnas en tanke. Även om dess reception ibland har spårat ur i både teologin och andligheten, har den av Anselm av Canterbury systematiserade läran någonting att ge och föga att göra med dess förvrängningar, vilket Gösta Hallonsten påpekar i efterordet. Satisfaktionsläran ställer den mänskliga frihetens drama på sin spets och håller fast vid människans möjlighet att bidra med någonting till frälsningen. Denna sistnämnda punkt, som är central för nådeläran, utvecklar författaren dock starkt: Gud vill inte frälsa människan utan hennes inblandning; hon får, kan och ska medverka. Man kan undra om det finns ett samband mellan det snabba avfärdandet av satisfaktionsläran och en viss tidlöshet i boken. Eller hänger det samman med att författaren visserligen nämner att hela Jesu liv frälser men utan att denna insikt utvecklas vidare; hon hoppar från treenighetens inre liv in i tiden till blodsutgjutelsen i nattvardssalen och på korset. Det frälsande skeendet däremellan tas knappt upp. Inte ens människan och hennes värld verkar särskilt närvarande, det hon konkret brottas med och utmanas av. Det hade till exempel varit intressant att läsa vad det konkret betyder att bli rättfärdiggjord.
Bokens bärande idé är att visa frälsningens skönhet. Det har författaren lyckats bra med. Omslaget, som visserligen håller samman Jesu död och uppståndelse (ett beslöjat foto med krucifix och påskljus), skulle ha kunnat visa denna grundtanke med en mer estetisk gestaltning.
Den anonyma ordenssystern har skrivit en viktig och meditativ bok som från stillhetens synvinkel också tar upp det allvarliga och utmanande som är förknippat med frälsningen. Jag ställer mig gärna bakom Gösta Hallonstens bedömning av Frälsningens skönhet: ”Det är en oerhört innehållsrik och djup text, som behöver läsas med eftertanke och flera gånger.”
Dominik Terstriep är jesuitpater, teol. dr, MA i idéhistoria, lärare i systematisk teologi vid Newmaninstitutet och kyrkoherde i S:ta Eugenia församling i Stockholm.
Ur Signum nr 8/2023, s. 61–63.