av TORD FORNBERG
I denna boks baksidestext läser vi, att vi möter ”det svunna [bysantinska] riket i nio essäer författade av nio ledande forskare inom olika ämnen: antik- och kyrkohistoria, litteratur och arkitektur, språk och filologi. Tillsammans bildar de en mosaik av ett Bysans statt i ständigt nya förvandlingar och ljusbrytningar – ett levande och närvarande kulturarv.”
Detta är en bra karakteristik av en bok som är resultatet av ett symposion år 2017 till minne av Sture Linnér (1917–2010), mannen som blev docent i grekiska 1943 vid endast 26 års ålder men blev mera känd för världen utanför akademin i sin egenskap av Dag Hammarskjölds närmaste man i dennes försök att bringa ordning i det kaos som präglade Kongo (Zaire) under det tidiga 1960-talet.
I sitt inledningskapitel visar Olof Heilo hur Linnér tog avstånd från den spridda uppfattningen att det bysantinska riket var en mörk period som föregicks av den ljusa antiken och den likaledes ljusa så kallade nya tiden, en uppfattning som hade spritts av essäister som Frans G. Bengtsson och Alf Henriksson. Även om det bysantinska väldet snabbt kom att geografiskt begränsas av de muslimska erövringarna, kom man att fungera som en bro mellan skilda civilisationer. Antiken gled obemärkt över i medeltiden, denna likaså fortsatte utan skarpa brott i händelsernas kedja.
De nio bidragen kan delas in i tre grupper. Den första består av Ragnar Hedlunds kapitel ”Från det gamla Rom till det nya”, alltså hur romarrikets huvudstad flyttades från Rom till Bysans, hur detta innebar ökade kontakter mellan Orienten och den västra rikshalvan, särskilt som en följd av fyrkejsardömet med en huvudstad också i Trier långt borta i väster. Förutsättningarna skapades för ett berikande kulturutbyte mellan öst och väst.
Den andra gruppen utgörs av fyra bidrag av relativt övergripande natur, om det tidigaste klosterväsendets roll för den specifikt bysantinska kulturens framväxt (Samuel Rubenson), om den omstörtande betydelse som islams framväxt kom att få för det bysantinska riket (Olof Heilo), om lärdomstraditionen i Konstantinopel, inte minst som denna speglas av produktionen av handskrifter (David Westberg), samt slutligen om jungfru Maria som en trädgård, den behagfulla mötesplatsen mellan människor och Gud (Helena Bodin). Allt detta är värdefullt och ger en god inblick i bysantinskt tänkande. Jag vill särskilt peka på Bodins bidrag som antagligen är det som ger mest som är nytt för en genomsnittlig läsare.
Den tredje gruppen slutligen tar upp mera speciella frågor, flera av dem troligen föga kända utanför fackfolkets kretsar. På ett lyckligt sätt visar dessa bidrag på de många länkar som förbinder öst och väst. Det gäller banden mellan korstågstidens riddarromaner och Bysans (Ellen Söderblom Saarela), den eskatologiska tolkningen av rikets ständiga tillbakaträngande till små enklaver i det osmanska väldet (Karin Hult), moskéarkitekturens bakgrund i den bysantinska kyrkoarkitekturen (Johan Mårtelius) och lärda bysantinares flykt till italienska städer före och efter Konstantinopels fall år 1453.
Det är förvisso blott stickprov som dessa sistnämnda fyra bidrag ger. Många andra teman kan vara lika viktiga att behandla. Men ändå: En konferensvolym kan aldrig ge en heltäckande bild av ett ämne så stort som det bysantinska riket. Bokens titel, Vägar till Bysans, är i själva verket mycket väl vald. Vad vi finner är just ”vägar” in i bysantinologins värld. Det finns många andra vägar, men de här valda vägarna ger tillsammans en levande bild av ett rike, som länge har varit tämligen okänt för svensken i gemen men som under de senaste årtiondena har kommit oss mycket närmare genom alla invandrare från Östeuropa och Västasien. Den som vill förstå den bysantinska kyrkan med dess tro och kultur som man har fört med sig till vårt land har förvisso behov av en bok som denna, med dess punktuella nerslag i en värld som de flesta av oss vet alltför litet om. Framför allt uttrycker de olika författarna en övertygelse om de band som förbinder öst och väst med varandra. Det finns inga vattentäta skott mellan islam, den bysantinska kristenheten och den latinska västeuropeiska katolicismen. Spänningen mellan den bysantinske kejsaren i Konstantinopel och Karl den store med dennes kejsarvälde med centrum långt i väster i Aachen (inte behandlat i boken) blir begripligt mot bakgrund av de länkar mellan öster och väster som den här anmälda boken ger exempel på.
Texterna illustreras på ett förtjänstfullt sätt av ett rikt bildmaterial liksom av kartor som tydligt visar hur det bysantinska riket trängdes tillbaka av de arabiska erövrarna tills bara några små enklaver återstod. Vi återkommer därmed till Heilos inledningskapitel med dess citat av en dikt som tolkar mångas känslor inför den historiska utvecklingen: ”Var är Bysans nu, dess sista svunna rike? […] Kyrkornas glitter, där de mässade sina sånger […] Tychius-biblioteket, marmorn och ståten, Trapezunts prinsessor, högresta som palmer, de rika skeppslasterna som Svarta havets köpmän förde med sig från Gyllene Hornet till Trapezunt!”
Till sist en eloge till bidragsgivarna som har skapat en volym med nio kapitel av ungefär samma längd och tyngd. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt detta är. Boken förtjänar vid spridning.
Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 8/2021, s. 67–68.