Den 23 december mottogs Yassir Arafat i privat audiens hos påven Johannes Paulus II. Det var efter en höst då PLO fått ovanligt positiv uppmärksamhet i massmedia, både på grund av den ökande israeliska brutaliteten på de ockuperade områdena och på grund av att Arafat äntligen officiellt erkänt Israels rätt att existera. Men den påvliga audiensen betyder inte att Vatikanen skulle ha ändrat sin politik på grund av massmedialt godtycke. Mötet ansluter sig väl till Vatikanens sedan 25 år hållna linje i förhållandet till staten Israel och den palestinska frågan.
Redan under sionismens första dagar i början av 1900-talet var man i Rom bekymrad över tanken på att de kristna minoriteterna och de heliga platserna i området skulle hamna under ett exklusivt judiskt styre. Problemet ställdes på sin spets genom å ena sidan staten Israels skapande 1948, och å andra sidan Andra vatikankonciliet 1962–1965, vilket innebar en medveten utrensning av sådana uttryck i lära och liturgi som kunde uppfattas som antijudiska. Det var också då som dialogen med icke-kristna, monoteistiska religioner inleddes. Först nu blev målet i mellanösternpolitiken en jämlik och fredlig samexistens mellan kristendom, judendom och islam. Sedan 1965 har Vatikanens mål varit följande: att främja de kristna minoriteternas, och särskilt katolikernas välfärd (dessa kristna är naturligtvis framför allt palestinska araber), att lämna humanitär hjälp till offren i konflikten (även dessa är främst palestinier) samt att främja dialog och samexistens – den ofta upprepade tanken är att fred endast kan skapas genom rättvisa.
1 dokumentet Nostra aetate förklarade Andra vatikankonciliet sin inställning till judendomen. Det rörde sig naturligtvis uteslutande om rent religiösa frågor, men många både inom och utom katolska kyrkan uppfattade dessa uttalanden som ett politiskt ställningstagande. Därtill bidrog att Israel egentligen är den enda stat i området, förutom Jordanien, som Vatikanen inte har diplomatiska förbindelser med. Från judiskt håll hävdades det att Nostra aetate hade urvattnats för att tillfredsställa den konservativa falangen i kurian, men också som ett resultat av påtryckningar från arabiska biskopar och politiker. Det skulle också ha berott på fruktan att skrämma bort de arabiska kyrkor som ännu inte förenats med Rom. En orsak till denna relativa välvilja mot araberna är naturligtvis att det finns många kristna kyrkor i området, vars medlemmar är araber och talar arabiska. En annan hypotes om Vatikanens förmenade arabvänlighet är att ekonomiska skäl skulle spela in. Vatikanen har ekonomiska intressen i italienska företag, vars främsta marknader finns längs Medelhavets södra och östra kust.
Vatikanen har aldrig haft diplomatiska förbindelser med Israel. Det innebär dock inget förnekande av Israels rätt att existera. 1983 sade msgr. William Murphy, undersekreterare för Påvliga kommissionen för rättvisa och fred, att Vatikanen i princip skulle kunna upprätta diplomatiska förbindelser med Israel, men att det fortfarande fanns vissa hinder. Dessa är t.ex.:
Vatikanen undviker diplomatiska förbindelser med stater utan internationellt definierade och erkända gränser. Palestinierna behandlas inte på ett tillfredsställande sätt, och ockupationen av Gazaremsan och Västbanken måste upphöra.
Jerusalems och de heliga platsernas status är ett svårlöst problem – Vatikanen kan knappast acceptera ett exklusivt judiskt Jerusalem.
Sist men inte minst skulle ett erkännande av Israel äventyra katolska kyrkans dialog med judendomen, eftersom det finns rörelser inom denna som inte accepterar staten Israel som den judiska staten.
Det finns stora grupper av kristna araber bland palestinierna. Dessa katolska minoriteters välfärd har alltid legat påvarna varmt om hjärtat. De prioriteras i en konfliktsituation högre än dialogen med judendomen. Paulus VI uttryckte 1975 sitt djupa deltagande i det palestinska folkets lidande. 1980 gick Johannes Paulus II längre och förklarade i ett tal i Otranto den 5 oktober att det palestinska folket levde under svåra förhållanden, sedan de till en del fördrivits från sitt hemland genom staten Israels etablering. Han gav alltså uttryckligen Israel ansvaret för palestiniernas lidande.
Både Paulus VI och Johannes Paulus II har flera gånger förklarat att de israeliska och palestinska folken har samma rätt till ett hemland. Man går alltså emot israeliska påståenden att det inte skulle existera något palestinskt folk.
Trots att varken Israel som land eller PLO som organisation har erkänts officiellt har kontakter ändå förekommit, både med diplomater och ledare. I enlighet med Vatikanens linje att inte officiellt erkänna någondera parten men ändå de facto acceptera deras existens har man antytt att ett sätt att verka för fred är att föra en dialog med de samtalspartners som finns. Golda Meir mottogs av Paulus VI 1973, och därefter har Moshe Dayan, Yitzhak Shamir och Shimon Peres mött påven. Arafat har redan mött den nuvarande påven 1982, strax efter Israels inmarsch i Libanon. Den gången betonade påven bägge parters lika rättigheter och fördömde allt användande av våld och terror.
Även denna gång var det en del av budskapet. Men läget var nu ett annat. Staten Palestina hade utropats och USA hade accepterat PLO som förhandlingspartner, sedan Arafat för första gången officiellt erkänt Israels rätt att existera. Påven refererade till dessa händelser som ”vissa nyligen inträffade händelser som tycks svara mot folkens förväntningar”. Arafat är ju statschef för staten Palestina men mottogs inte som en statschef. Däremot titulerades han i Vatikanens officiella pressmeddelande ”hans excellens”, vilket är förbehållet statschefer, regeringschefer och ministrar. Anmärkningsvärt var också att Arafat denna gång tilläts bära huvudbonad under audiensen, vilket tidigare endast beviljats ortodoxa metropoliter.
Arafat fick alltså ett halvt erkännande som ledare för den nya palestinska staten och som representant för det palestinska folket. Men det finns ingen orsak att tro att Vatikanen kommer att officiellt erkänna vare sig Israel eller Palestina inom överskådlig tid, oavsett vad som sker med de ockuperade områdena. Även om israeler och palestinier levde i fred och samförstånd skulle Vatikanen akta sig för att äventyra den religiösa dialogen genom att blanda in politik.
Israel är inte bara en västerländsk stat utan en främreorientalisk statsbildning som även inrymmer vissa teokratiska drag. Det är inte det som är problemet i förhållandet till Vatikanen. Rom har ju som sagt diplomatiska förbindelser med de flesta islamska stater, även med Iran. Men Israel är inte bara en judisk stat, utan gör anspråk på att vara den judiska staten, trots att den inte accepteras av hela judendomen.