Vatikanens östpolitik i nytt ljus II

Agostino Casaroli – den nya östpolitikens arkitekt

Redan 1961 förebådades en oväntad förändring genom kontakter mellan påven Johannes XXIII och Nikita Chrusjtjov med anledning av Kubakrisen och påvens fredsappell. I en intervju i Pravda fastslog Chrusjtjov: ”Det rör sig inte om rädsla för Guds dom, på vilken jag som ateist inte tror, men vi hälsar med tillfredsställelse en appell till förhandlingar i fredens intresse från vilken sida den än kommer.” Stehle tillfogar en klok iakttagelse: Chrusjtjov hade en känsla för att en man med en besläktad bondementalitet och ”med sunt förnuft” satt på påvestolen i Rom och inte en ”ideolog”. Också encyklikan Mater et magistra samma år behandlade kommunism och socialism på ett annat sätt än tidigare. Året därpå ägde de första sammanträdena rum mellan representanter för Vatikanen och den ryska ortodoxa kyrkan. Stehle presenterar dokument som visar hur framstötar från båda håll i Östeuropa inför Andra vatikankonciliets sammankallande gjordes för att utverka att konciliet inte skulle göra några militanta antikommunistiska uttalanden. I sista stund antog Moskvapatriarkatet inbjudan att sända observatörer till konciliet. 1963 befriades som good will-gest ärkebiskop Szeptyckijs efterträdare Slipij från en mångårig lägervistelse i Sibirien.

När Paulus VI blev påve (1963) fortsatte han med större målmedvetenhet den linje som redan lagts ut före konciliet. 1964 börjar Casaroli som påvens ”utrikesminister” sina ändlösa resor och förhandlingar i Östeuropa: till Ungern, Prag, Jugoslavien, Bulgarien, Slovakien; 1967 sex veckor till Polen (under Wyszyfskis tilltagande nervositet); 1973 till DDR. Särskild betydelse fick resan 1973 till Helsingfors där förberedelsesamtal hölls för den europeiska säkerhetskonferensen och där Casaroli hade tillfälle att framföra förslag angående mänskliga rättigheter och religionsfrihet och knyta officiösa kontakter med ledande öststatspolitiker. En höjdpunkt var onekligen resan till Moskva 1970. För första gången sedan 1926 mötte Casaroli där officiellt ”ordföranden i rådet för religiösa kulter i Sovjets ministerråd”. ”Efter 50 år av monolog har vi i, dag påbörjat samtal” anmärkte Casaroli senare under dagen på hotellet Sovjetskaja. Mer än någonsin tidigare blev han emellertid också medveten om de historisk-psykologiska barriärer som Sovjet ställde upp framför Vatikanens kyrkliga önskemål.

I ett omfattande kapitel framställer Stehle hela den långa, pragmatiska och tålmodiga process som Vatikanens östpolitik hade att genomdriva för att nå fram till ”förhandlingar i stället för fördömanden” i de enskilda östländerna. Synnerligen svåra blev förhandlingarna i Tjeckoslovakien där som ett tecken på den kommunistiska infiltrationen i kyrkan den mest dubiöse ”biskopen” Felix Davidek till exempel prästvigde kvinnliga präster och intill sin död (1988) brukade tillbringa semestern i Sovjetunionen, ledsagad av sin kvinnliga generalvikarie. Först 1977 erkändes kardinal Tomasek av regeringen som ärkebiskop i Prag.

Efter mödosamma förhandlingar i de baltiska länderna kunde mellan 1964 och 1974 – där den katolska hierarkin nästan hade dött ut – sex nya biskopar utnämnas för de sju stiften. Detta blev möjligt p.g.a. att Sovjet stillatigande lät det.ske och i vissa fall gav sitt uttryckliga samtycke. Något sådant skulle ha varit otänkbart utan avspänningen i öst-väst-förhållandena efter det ”kalla kriget” och Vatikanens varsamma östdiplomati. Visserligen höll sig Sovjets medgivande i Litauen inom mycket restriktiva gränser och den tilltagande oron bland den katolska befolkningen nådde 1972 en dramatisk höjdpunkt när en ung katolik brände sig själv till döds.

Mot många personer i Västeuropa, som inte förstod den vatikanska östpolitiken utan istället väntade sig ett nytt ”korståg” mot den sovjetiska ateismen, fastslog Casaroli i en intervju 1974: ”I denna pastoralpolitik gör den Heliga stolen inte anspråk på ofelbarhet; den gör bara anspråk på att man tror på oss, att vi satsar på att urskilja det möjliga från det omöjliga, och att vi urskiljer vad vi kan avstå, från det som vi inte kan avstå ifrån.”

Facit av denna östpolitik var delvis överraskande, delvis ganska blygsamt. Dess syfte var ju inte prestigepolitik utan möjlighet att utöva kyrklig verksamhet och att praktisera ett kristet liv. Den skulle innefatta inte enbart kult- utan också bekännelse- och lärofrihet. Men rätten till religionsfrihet kunde enbart säkras i en fredlig värld. Därför var Vatikanens deltagande i öst-västkonferenserna en viktig förutsättning för att vinna trovärdighet.

Genom Wojtylas val till påve 1978 fick denna den Heliga stolens östpolitik återigen en helt oväntad och ny vändning.

En polsk påve sätter östblocket i rörelse

När Johannes Paulus II ett år efter sitt val omfamnade den kommunistiske statschefen Jablonski på flygplatsen i Krakow var den en mångtydig gest. Visst var det två polacker som möttes där, men också två världar. På pressläktaren viskade Politykas chefredaktör Rakowski (sedermera partichef): ”Efter detta kommer inget längre att vara detsamma som tidigare.” Från första ögonblicket gav Johannes Paulus med sitt okonventionella sätt nya impulser till östpolitiken.

Den 22 oktober 1978, dagen då Wojtyla tillträdde sitt ämbete, uppmanade han världen och de politiskt ansvariga: Var inte rädda, ”öppna staterna, de ekonomiska och politiska systemens gränser […] i dialogens anda, som de stora företrädare, vars namn jag bär, har påbörjat” (Telegram till den polska stats och partiledningen). Han bekräftade sitt program genom att utnämna Casaroli till sin statssekreterare och genom att kungöra att han ämnade resa till Polen året därpå.

Påven var medveten om risken med denna resa. I ett tal i Czestochowa påpekade han: ”Ibland måste man våga gå i en riktning som hittills ingen har gått. Vår tid har ett ofantligt behov av ett sådant vittnesbörd som ger uttryck för ett närmande folk och system emellan som ett villkor för fred i världen.” Utan ”ryskt komplex” kände han sig som den ”förste slaviske påven” som ville peka på det kristna Europas större enhet med både Östs och Västs tradition. Hans predikningar tycktes vid tillfälle anknyta till ett slags polsk ”messianism”. Men Casarolis omsorgsfulla korrekturer förskonade påven ideligen från att göra onyanserade misstag.

I början av 1979 mottog påven den ryske utrikesministern Andrej Gromyko i en två timmar lång audiens (det längsta av Gromykos fem besök i Vatikanen). Johannes Paulus talade ryska och han lyckades göra tydligt att han önskade avgränsa patriotism från nationalism, fasthet i principerna från intolerans. Han fastslog att mänskliga rättigheter och religiösa intressen enbart kunde bevaras i en fredlig värld och att det – med en polsk påve – inte längre fanns risk för ett ryskt komplex.

Stehle ger en mycket ingående och differentierad bild av Solidarnoscs framväxt i Polen, av Jaruzelskis militärkupp 1981, av Wyszyriski och (efter dennes död) av Glemps interventioner, av påvens dramatiska budskap till president Jaruzelski den 18 oktober 1981 (som återges som dokument) och av Lech Walesas frigivning. Solidarnosc existerade inte längre, men påven kungjorde sin andra Polenresa som skulle äga rum 1983. Mitt i landets kris var den tänkt att ge folket nytt mod.

Med Michail Gorbatjov (sedan 1985 partichef i Moskva) stod Sovjet-imperiet i förändringens och perestrojkans tecken. Enbart därför kunde påven på sin tredje Polenresa 1987 inför miljontals troende tala om det kristna budskapet i motsats till den programmerade ateismen även i det stora Ryssland. Framtiden hade börjat inte blott i Polen utan också i Sovjetunionen. Den 1 december 1989 gjorde Gorbatjov som sovjetisk partichef sitt första ”officiella” besök i Vatikanen och tillkännagav att sovjetisk-vatikanska förbindelser skulle upptas. Det var ett helt nytt läge som Gorbatjov tolkade i ett tal på Capitolium: ”Vi utgår nu ifrån att tron är en samvetsfråga i vilken ingen skall blanda sig i och att religionens moraliska värden kan tjäna vårt lands förnyelse.” Ändå dröjde det ännu 10 månader tills den nya ryska religionslagen den 15 oktober 1990 trädde i kraft och den nye ryske ambassadören kunde tillkännage den för Vatikanen.

Inom knappt två år kunde påven utnämna biskopar för alla östeuropeiska stift från Litauen till Bulgarien, från Vitryssland till Sibirien. Till och med i Albanien fanns hösten 1991 en nuntie. Det som man i mödosamma förhandlingar under åratal försökt utverka lyckades nu så att säga i ett språng.

Stehle avslutar boken med att med hjälp av tidsperspektivet från 1917 till 1992 göra en utblick: En ny problematik framträder. Kyrkan betalar priset för frihet och normaliter med kyrkokriser i pluralistiska samhällen. Enträget borde hon dessutom söka efter ekumeniska lösningar i sitt förhållande till Östkyrkan. Ostpolitikens mål blir i själva verket en ny ansats.

Vid enstaka tillfällen pekar Stehle på tragiska offer som illusioner och lättsinniga missbedömningar i östpolitiken också krävde. Ett enda exempel skall här anföras: Den 1 juli 1965 upptäckte Stehle, efter ett veritabelt detektivarbete, en 75-årig man i sliten kostym och mörk skjorta i en liten rumänsk by, böjd och med utmärglade kinder. Hans valkiga hand vittnade om tungt arbete. På fingret glänste en gyllene biskopsring. Det var en rumän-tysk, Joseph Schubert, apostolisk administrator i Bukarest. Han berättade för författaren: En vacker dag 1950 kom den påvlige nuntien, en handfast amerikan, som från Savannah (Georgia) hade förflyttats till det fjärran Rumänien, och förklarade, att Schubert om två timmar skulle vigas till biskop. Schubert var fullt medveten om att detta omedelbart skulle leda till ett långvarigt fängelsestraff. Det ”kalla kriget” hade just nått sin höjdpunkt. Efter frigivningen blev han 1969 för första och sista gången mottagen i påveaudiens.

Även sådana exempel hör hemma i Vatikanens östpolitik och berättar om den fördolda och gripande lidandeshistoria som utgör dess verkliga bakgrund.