Vem har makten? – Om kollegialitet som styrform

I debatten om universitetens och högskolornas organisation här i Sverige har under det senaste decenniet frågan om kollegialitet versus linjestyrning ständigt varit på dagordningen. Få har trätt upp till linjestyrningens försvar, många har påtalat faran med att kollegialiteten mer och mer kommit att sättas på undantag. En kraftfull aktör som problematiserat sakernas tillstånd är förre rektorn för Stockholms universitet, Kåre Bremer, som i utredningsbetänkandet Utvecklad ledning av universitet och högskolor (SOU 2015:92) stuckit ut hakan och kraftfullt hävdat behovet av linjestyrning i dagens massuniversitet, dock inte utan att understryka behovet av den kollegiala professionaliteten på väl definierade områden. Bremer konstaterar med rätta att begreppet kollegialitet oftast lämnas odefinierat av både dess förespråkare och dess kritiker.

Det är därför mer än välkommet att två välmeriterade organisationsforskare tagit sig för med att skriva en klargörande och klarsynt presentation av moderna styrformer med den pregnanta titeln Kollegialitet. En modern styrform. De båda är professorer i företagsekonomi: Ulla Eriksson-Zetterquist i Göteborg och Kerstin Sahlin i Uppsala; Sahlin är tillika huvudsekreterare i ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap på Vetenskapsrådet.

Kollegialitet definierad

Förutom att ringa in och definiera begreppet och företeelsen kollegialitet problematiserar de båda författarna kollegialiteten och sätter den i relation till styrformerna byråkrati och management, särskilt den form som är allas hatobjekt just nu, New Public Management. Det är de två senare styrformerna var och en för sig eller i en blandning som sammanfattande brukar kallas linjen. Med styrform menar författarna ett system som beskriver fördelning av resurser, hur beslut fattas och av vem/vilka, hur auktoritet och ansvar avgränsas och fördelas, hur organisationen är tänkt att fungera. Korteligen är den intressanta frågan: vem har makten?

Författarna konstaterar, liksom Kåre Bremer, att ordet kollegialitet ofta används som ett slagträ i debatten antingen som ett nödvändigt ideal eller som ett hopplöst problem. Kollegialitet är, menar de, en styrform med beslut och praxis som grundas i vetenskaplig kunskap, evidens och argument. Den är ”ett prövande och kritiskt samtal där det samtidigt sker en granskning och en utveckling av kunskapsanspråk”. För att hårdra en skillnad kunde man säga att regler och beslut inte i första hand styr som inom byråkratin. De kritiseras och ifrågasätts.

Man konstaterar vidare att en central del av kollegialiteten är det man kallar ”ett verksamhetsbaserat ledarskap” som roterar bland dem som finns i kollegiet. Ledaren är en primus inter pares och har ett tidsbegränsat uppdrag. Meriten för att bli ledare vid ett universitet är inte endast att man är en erkänt skicklig ledare utan snarare framför allt att man är en mycket god forskare och lärare. Den kollegiala granskningen och diskussionen kan sägas vara överordnad ledarnas ledarskap. Inte för inte brukar universitetsfolk – inte utan viss förnöjsamhet och stolthet – tala om svårigheterna i det akademiska ledarskapet med liknelsen ”att leda ett universitet är som att valla katter”.

Här kan också noteras att det skett en förskjutning i vad som menas med kollega vid ett universitet. För några decennier sedan fanns exempelvis vid Uppsala universitet en skillnad mellan fakultetsnämnd och fakulteten. I den förra fanns även administrativ personal, alla lärar- och forskarkategorier samt studenter på alla nivåer representerade. I fakulteten satt endast de disputerade forskande lärarna med fast tjänst, tidigare utnämnda av regeringen och i det närmaste oavsättliga, på senare tid endast tillsvidareanställda. De senare betraktades som de ”riktiga” universitetskollegerna. Nu är definitionen av kollega vidare.

Kollegialitet – även ett katolskt begrepp

Kollegialitet är också ett ord och en företeelse som finns i den katolska kyrkan. Det används främst för att karakterisera biskoparnas gemenskap med varandra och med påven. Även i kyrkan handlar det – liksom i de världsliga sammanhangen – om en gemensam professionalitet, dock given av nåd genom vigning inte genom personligt erövrade meriter, som ger en särskild omdömes- och urskiljningsförmåga. På samma sätt som vid ett universitet byggs kyrkan kollegialt enligt subsidiaritetsprincipen underifrån. Genom de utsända apostlarna (präster och biskopar), som har att kollegialt utse sin högste ledare och talesman som ges ett särskilt ansvar att företräda helheten såsom primus inter pares, konstitueras kyrkan. Hela Guds folk skulle kunna liknas vid universitetets studenter med dess forskande lärare och rektor i spetsen. Uppsala universitets förutvarande rektor Stig Strömholm liknade en gång professorsinstallationernas riter vid det kyrkliga förmedlandet av den apostoliska successionen och inlemmandet i kollegiet.

Kollegialitet som öar

Ur ett historiskt perspektiv kan det konstateras att universitetsvärlden i senmodern tid så gott som aldrig styrts helt och hållet på ett kollegialt sätt. Styrningen har alltid skett i en blandkultur. Oftast har det varit byråkratins regelstyrning som kompletterat kollegialiteten. Det bör påminnas om att de flesta universitet i Sverige ju är statliga förvaltningsmyndigheter med allt vad det innebär av regler, riktlinjer och offentlighetsprincip. Managementkulturen, med dess betoning av mål- och resultatstyrning och hierarkiskt ledarskap grundat främst i just förmågan att leda, har under de senaste decennierna kompletterat styrningen ytterligare. I denna styrningsfilosofi är strategi och mätbarhet viktiga ledord.

Sahlin och Eriksson-Zetterquist menar på goda grunder att den kollegiala kulturen i universitetsvärlden finns som ”öar” i systemet, men mycket viktiga sådana öar. De konstaterar även att den förändring av högskolelagen som infördes år 2011, och som av den dåvarande Alliansregeringen benämndes autonomireformen, medförde att fakultetsnämnd och institutionsstyrelse inte längre blev obligatoriska. Det är i dessa beslutande organ, liksom i konsistoriet (numera universitetsstyrelsen), som kollegialiteten främst har praktiserats. Vid en snabb överblick kan konstateras att endast de stora gamla universiteten har behållit fakultetsnämnderna och institutionsstyrelserna, men att de flesta andra nu organiserat om sig och infört det som kallas prefektstyre. Detta är ett tydligt steg mot införande av ännu mer managementkultur. Kåre Bremer är i Ledningsutredningen mycket tydlig och föreslår att de universitet som har beslutande institutionsstyrelser kvar bör överväga att införa prefektstyre, men tillerkänna kollegialiteten (och studentinflytandet) betydelsen av att i frågor om forskningens och utbildningens innehåll vara obligatorisk. Här väntar förmodligen en stor strid efter remissomgång och inför forskningspolitisk proposition.

Vilka är då de öar där kollegialitetsprincipen är (borde vara) förhärskande? I valet av ledare: rektor, dekaner, prefekter, ledamöter i institutionsstyrelser, fakultets- och tjänsteförslagsnämnder. Här ser vi dock hur managementkulturen gjort sitt intåg med rekryteringsgrupper och -konsulter, prefektstyre och avskaffande av valförfaranden till förmån för en process med mer hierarkisk rekrytering i och av ”linjen”. Och allt har gått i rask takt.

Ytterligare öar är: den kollegiala granskningen vid anställningar av rektorer, professorer, lektorer och även av visstidsanställda såsom doktorander eller antagningar till docentur; disputation; vetenskaplig publicering; erhållande av forskningsanslag (interna eller externa); utvärdering av forskning och utbildning; det vetenskapliga seminariet.

Kollegialitet – en modern styrform

Kerstin Sahlin och Ulla Eriksson-Zetterquist vill dra en lans för kollegialiteten som en modern styrform. Man pekar bland annat på att det historiskt och i samtiden inte bara är universitet som nyttjat och nyttjar kollegialitetens principer och former. Intressant är att det just är i moderna kunskapsintensiva organisationer och företag, som dessa principer är effektiva – om än långsammare, eftersom kunskapsbaserad styrning måste vara mer eftertänksam. Kollegialitetsprinciperna tycks ha en förmåga att ta till vara medarbetares kompetens, kreativitet och förmåga till självorganisering enligt subsidiaritetsprincipen. Förtroende för medarbetarnas sakkompetens betyder mer än kontroll och utvärdering.

I skola och sjukvård har den professionella kollegialiteten alltid haft sin plats. På senare tid har den blivit undanträngd, men diskussionen om nödvändigheten av det professionella omdömet framför regelstyrning och managementkultur frodas på många håll. Det kan noteras att besluten i regeringen och Högsta domstolen alltid är kollegiala. Ministerstyre är förbjudet.

Forskarna Sahlin och Eriksson-Zetterquist påvisar ett mycket intressant fenomen, nämligen att kollegialiteten aldrig lärs ut direkt. Man insocialiseras i den. Byråkrati och management har däremot sina kurser och fortbildningar, sina konsulter och experter. Kollegialiteten däremot har alltid lärts in genom deltagande i processerna, något som just nu bidragit till att utvecklingen och försvaret av denna styrform försvårats. Kritiker hävdar att det just är denna insocialisering som gör styrformen så urbota konservativ och så extremt långsam (tänk bara hur lång tid det tar att anställa en professor), men försvararna hävdar att det just ligger i sakens natur med lärlingskap och eftertänksamhet i långsammare, noggrannare och mer intelligenta processer.

Författarnas bok är ett mycket välkommet bidrag för att råda bot på denna brist på information om kollegialiteten. Här är den givna kursboken! Den är dock ingen förenklad manual utan erbjuder på bästa akademiska sätt förutom en översikt över ämnet en problematiserande och reflekterande framställning. Man drar sig heller inte för att belysa styrformens ”mörka sidor” som professors- och gubbvälde, särintressen förklädda med vetenskapliga argument och långsamheten.

Den hotade kollegialiteten

En grupp forskare vid Uppsala universitet, företrädesvis i statsvetenskap men också i andra discipliner, har under en längre tid genom sin forskning och därur sprungna debattinlägg kraftfullt protesterat mot managementkulturens intåg och kollegialitetens nedmontering vid universiteten. Deras senaste inlägg återfinns i antologin Det hotade universitetet. För den som inte är bevandrad i universitetshistoria och inte omedelbart förstår kollegialitetens alla dimensioner blir den ovan recenserade boken Kollegialitet en utmärkt ingång för att kunna ta ställning till relevansen av den skarpa kritik som levereras av dessa forskare, som verkligen menar att universitetskulturen är hotad i sina grundvalar av den nya tidens omorganisering.

I en inledande uppsats av sex uppsaliensiska statsvetare (Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman, Jörgen Hermansson, Anna Jarstad, Christer Karlsson, Sten Widmalm) beskrivs projektifieringen av arbetslivet och det demokratiska samhället i stort. Ett mer kortsiktigt projekttänk, i vilket man ser en klar och tydlig början och ett relativt snabbt slut, gynnar många verksamheter men, menar författarna, är ett hot mot det vetenskapliga arbetssättet. Långsamheten och eftertänksamheten när fritt valda komplexa forskningsproblem undersöks kan inte stängas in i projekt. I vetenskaplig verksamhet måste man ”kunna skjuta upp belöningar, inte ge upp när misslyckanden infinner sig och inte ständigt snegla mot vad andra tycker” för att nå framgång. En idealtypisk beskrivning av forskningen till skillnad från produktutveckling eller utredning, som måste gå snabbare.

Ett annat fenomen som nagelfars av idéhistorikern Sven Widmalm är kundifieringen. I sin uppsats med den fyndiga termen kun(d)skapssamhället lyfter han fram reduceringen av studenten till en tenterande kund med anställningsbarhet i främsta fokus och förminskningen av läraren till den som har att se till att kundnöjdheten blir så stor som möjligt.

Ett centralt bidrag ges av statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Elin Sundberg under rubriken ”Avkollegialiseringen av den svenska högskolan”. Med utgångspunkt i ett gediget empiriskt material visar de hur de svenska universiteten och högskolorna under senaste tid med statens och universitetsledningarnas bistånd frivilligt och självvalt avvecklat mycket av kollegialitetsformerna: inflytandet över högskolestyrelserna och avvecklandet av fakultetsnämnd och institutionsstyrelse. Författarna menar på goda grunder att den del av den akademiska friheten som innebär att det vetenskapliga sakförståndet gemensamt avgör frågor om kvalitet i utbildning och forskning har sålts ut.

Två uppsatser behandlar det högsta akademiska ledarskapet. Artikeln av statsvetaren Christer Karlsson går helt på tvärs mot Ledningsutredningen. Författaren deklarerar klart och tydligt ett normativt syfte med sin artikel och ger tre handfasta reformförslag för att stärka det kollegiala inflytandet vid rektorsvalen: tydligt regelverk, kollegial valberedning och valförsamling. Karlsson pläderar utifrån övertygelsen om att sakkompetensen måste få ha ett avgörande inflytande över hur verksamheten ska styras i kunskapsintensiva organisationer, att ett oberoende av staten bör garanteras, att chefen måste ha organisationens förtroende som en primus inter pares.

Flera bidrag från namnkunniga forskare spinner sedan vidare på frågan om vad som står på spel i och med den marknadifieringen av universiteten som nu håller på att genomföras på bred front. Vad som efterlyses på olika sätt är forskarstyrning av universiteten, och då inte en styrning av före detta forskare som blivit administratörer utan av de forskare som fortfarande är verksamma som aktiva forskare. Endast på så sätt kan professionaliteten utövas, menar man.

Vill man ta del av vad som ytterligare skrivs i dessa frågor av denna krets forskare rekommenderas att googla på Samverkansgruppen för en god forskningsmiljö, Professionsförbundet samt Academic Right Watch. Där finns mycket tänkvärt att ta del av.

Kollegialiteten förverkligad

Efter läsningen av en antologi som den om det hotade universitetet, och det har under de gångna åren producerats flera sådana, kan man lätt övertygas om nödvändigheten av kollegiala styrformer. Samtidigt kan man besväras av frånvaron av de resonemang som förs i Kerstin Sahlins och Ulla Eriksson-Zetterquists bok om kollegialitet, nämligen insikten om att kollegialiteten finns i ett sammanhang, i vilket byråkratisk regelstyrning och till och med managementtänkande har sin funktion, liksom även studentinflytande och deltagande av alla de grupper som inte hör till det exklusiva forskar/lärarkollegiet. Det finns inga organisationer som är renodlat styrda efter en idealtypisk styrform. Alla är hybrider och det måste man ta hänsyn till i en kvalificerad diskussion.

Kollegialitetsdimensionerna är absolut nödvändiga för att ett universitet ska vara ett universitet, och det är glädjande att starka röster höjs till kollegialitetens försvar, men i dagens mångfasetterade situation måste även andra styrformer samtidigt användas för att universitetet ska kunna fun­gera. Det gäller att skapa den goda hybriden. Grundproblemet är måhända att universitet inte är en egen juridisk figur (som stiftelse, förening, aktiebolag eller sameby) utan en statlig förvaltningsmyndighet. Trots många utredningar om att ge universiteten en egen status och vissa försök att skapa det som politikerna kallar autonomi har man egentligen inte kommit någonvart. Universiteten har som många andra offentliga verksamheter de senaste decennierna på gott och ont invaderats av managementkulturen – och haft svårt att värja sig.

Svaret på frågan om vem som har makten är förstås inte entydigt, men att den kollegiala makten över universitetet som helhet – och inte minst resursfördelningen – på senaste tid minskat till förmån för de enskilda akademiska ledarnas står helt klart. Frågan är om det är av godo eller ondo.

Det hotade universitetet, red. Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman m.fl., Dialogos 2016, 282 s.

Kerstin Sahlin & Ulla Eriksson-Zetterquist: Kollegialitet. En modern styrform, Studentlitteratur 2016, 182 s.

SOU 2015:92, Utvecklad ledning av universitet och högskolor.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.