av ANNAMARIA HEDIN
Denna medryckande exposé över svensk kyrkokörhistoria är tecknad av en verklig nestor inom svenskt kör- och kyrkomusikliv, Ragnar Håkanson. Utöver sin breda erfarenhet som körledare och kyrkomusiker har han varit handläggare för kyrkomusikfrågor på riksnivå inom Svenska kyrkan, rektor för en folkhögskola med kantorsutbildning och nu senast redaktör och projektledare hos Wessmans Musikförlag. Denna härligt breda överblick över framväxten av kyrkokörer i Sverige började som en magisteruppsats i teologi med utgångspunkt i frågan hur och varför körlivet i Svenska kyrkan helt förändras under 1800-talet. Det har inte beforskats tidigare i någon större utsträckning. Men frågan är intressant. För som Håkanson skriver: ”Det nya och annorlunda som sker då är att ’vanligt folk’ börjar sjunga i kyrkokörerna. Körer bildas och antalet körsångare växer. Körsång blir en av de bredaste folkliga kulturyttringarna i vårt land och har så förblivit. Kyrkokörerna utgör en stor och bärande del av denna folkrörelse.”
Boken är en praktbok, tung i flera bemärkelser, rikt illustrerad med både färgrika tavlor, foton från tiden samt fylligt försedd med notexempel på då aktuell repertoar. Mycket av det som här redovisas är unikt och inte tidigare så allmänt känt. På många sätt är detta ett standardverk med bäring långt fram i tiden med stort intresse för breda målgrupper – med reservationen att dessa väl i första hand tillhör Svenska kyrkan eller något av de frikyrkosamfund vars musikliv belyses i boken.
Fokus i boken ligger alltså på vad som har sin upprinnelse i samhällströmningar i Sverige och Europa för nu snart 200 år sedan. Här tecknas livfullt hur 1800-talets inomkyrkliga strävan till ett vitalare gudstjänstliv – som enkannerligen inkluderade körsång – och det stora inflytande som väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen kom att få – där körsång av olika art kom att bli signifikant för alla tre – med tiden kom att prägla det svenska samhället, och då inte enbart dess musikliv.
Det märks att författaren grundligt satt sig in i sitt källmaterial som säkert inte alltid varit så lätt att nosa rätt på. De många not- och textexemplen ur då aktuell repertoar, mycket i originalskick, ger liv och färg åt framställningen.
Till gagn för den inte så bevandrade läsaren tecknas i bokens inledande kapitel förtjänstfullt själva bakgrunden till vad som komma skall. Bibelns många referenser till sång och musik och den unga kyrkans enstämmiga sång berörs naturligtvis, även om jag gärna även hade sett en närmare belysning av hur det judiska musikaliska arvet kom att förvaltas under de första århundradena. Flerstämmighetens framväxt och notskriftens utveckling och konsolidering målas sedan upp med många intressanta detaljer. Håkanson har en poäng i att spänningen mellan sång – företrädesvis enstämmig sådan – som anspråkslöst medel för andlig uppbyggelse och mer konstfärdigt utvecklad sång – som kan uppfattas som förföriskt njutbar – varit ständigt närvarande för teologer och predikanter alltsedan Augustinus dagar.
Då vi musikhistoriskt sett kommer fram till reformationen kantrar framställningen eller, om man så vill, begränsar sig till att endast gälla förhållandena i Sverige. Redogörelsen för utvecklingen inom den katolska kyrkomusiksfären stannar vid det tridentinska kyrkomötet och framväxten under motreformationen av oratoriet som musikalisk modell. Sedan nämns mycket litet om den fortsatta utvecklingen på den fronten. I Sverige förekom ingen katolsk eller någon annan icke-protestantisk kyrkomusik annat än sporadiskt under den tidsperiod som boken behandlar.
Reformatorernas inbördes mycket olika syn på musikens plats i gudstjänst beskrivs mer ingående. Störst utrymme får naturligt nog Martin Luthers starka inflytande på musikens och i synnerhet församlingssångens plats i gudstjänsten. Att Luther lyfts fram är naturligt, eftersom han haft mycket stor betydelse för utvecklingen i Sverige. Håkanson lyfter klarsynt fram en viktig iakttagelse som har bäring ända in i vår tid vad gäller gudstjänstlivet i Svenska kyrkan: ”Den största svårigheten för gemene man att sjunga med i psalmerna var snarare en begränsad förmåga att läsa både ord och noter. Detta innebar att kör och kantor var nödvändiga för att gudstjänsten skulle kunna genomföras. Kantorn blev därmed lika viktig som prästen.” (Min kursivering)
Denna spänning mellan klerk och kantor, predikstol och orgelläktare, finns noterbart under ytan i Svenska kyrkan och gör sig fortfarande högljutt påmind då och då. Inte bara i lokala konflikter utan även på högre beslutsnivåer, till exempel då kyrkans högsta ledning vill lägga ned en högfungerande kyrkomusikerutbildning och inte verkar ta en lika förutsägbar som skriande kyrkomusikerbrist under uppsegling på allvar.
Håkanson har klokt nog valt att sätta huvudsaklig punkt för sin redogörelse vid mitten av 1900-talet. Boken heter ju ändå den svenska kyrkokörens historia och kan inte förväntas vara en redogörelse för dess nutid. Den hade svällt över alla bräddar om ens en bråkdel av allt som hänt i den näst intill explosiva körmusikaliska utvecklingen i Sverige från 1950 och framåt tagits med. Men här finns också en svaghet eller om man så vill, några blinda fläckar. Författaren har inte kunnat låta bli att följa sina olika sångarförbund och körorganisationer in i 2000-talet och just där måste jag tyvärr meddela att framställningen rent ekumeniskt sett är tunn. Inget är nämnt om körlivet inom de katolska eller ortodoxa kyrkofamiljerna – men körsång förekommer inom dem alla sedan länge. Samarbetsorganet Körsam omnämns i kapitlet om körrörelsens organisation(er). Det bildades så sent som 1970 av åtta körorganisationer och upphörde 2012. Vad Håkanson har missat är att 2004 tog en nybildad katolsk körorganisation plats i Körsam – Pueri Cantores Sverige. Därom står intet. Att 2000-talets två första decennier har sett ett katolskt körmusikliv växa fram och ta form till dagens robusta lokala musikliv skall man väl dock inte lasta Håkanson för att inte ha fått med i boken, eftersom den är just ämnad att vara en historik. I en framtid kanske vi kan få se någon skrift om hur dessa andra körer vuxit fram och vilka eldsjälar som stått bakom den utvecklingen. Och då kan det komma att handla om alla de svenska kyrkokörernas historia – under 2000-talet.
Något som också kunde vara intressant att belysa är hur fundamentalt olika körsångens raison d’être är samfunden emellan. Håkanson skriver att ”kyrkokören förkroppsligar den folkkyrkoidé som alltsedan början av 1900-talet varit Svenska kyrkans ecklesiologiska fundament”. Det skulle vara intressant att få en katolsk syn på vad en katolsk kyrkokör förkroppsligar.
AnnaMaria Hedin är lyrkomusiker, konsertorganist, musikteoripedagog och ordförande för Pueri Cantores svenska sektion, Örebro.
Ur Signum nr 8/2022, s. 60–62.