av KARI LØVAAS
Livet är gåva. Så ansåg Torgny Lindgren. Och människan är begåvad med händer och språk: hon kan bygga stora städer. Men i hans roman Ljuset går snickaren Könik i stället från hus till hus och dräper. Hans besvikelse över allt som inte längre är som det ska vara efter det att pesten kom till den lilla bygden Kadis, har gjort honom ursinnig. Inte bara har materien själv blivit vrång och trotsig så att virket inte längre fogar sig efter snickarens vilja, besvikelsen förvandlar hans egna skaparhänder till mordinstrument: han dräper husdjur som blivit överflödiga, och han dräper kaninerna, som förbryter sig mot skapelsens ordning genom att vara för många.
Hur ska man förstå den besvikelse och det raseri som kan göra den skapande människan till den grymmaste av förstörare? Är människan också i det avseendet skapad som Guds avbild? Jag tänker på den bibliska berättelsen om Noas ark. Den Gud som en gång skapat världen och såg att det var gott, tittade nu på människorna och kunde inte alls känna igen dessa egenmäktiga varelser, ja, han blev rasande av ånger och ville göra allt om intet.
Nu låter Gud lyckligtvis en man och hans följe få en morgondag med blanka ark och färgkritor därtill. Och aldrig mer, lovar han efter floden, kommer han att tillintetgöra hela skapelsen på grund av människorna. Detta, frestas man tänka i vår tid av miljöförstörelse och krig, tycks människorna klara av helt utan Guds hjälp.
Jag skulle tro att föreställningen om en ångrande skapargud var främmande för Torgny Lindgren. Han skulle nog säga att om människan är skapad som Guds avbild, så betyder det inte att Gud måste likna människorna. När människor på Guds vägnar ångrar och förkastar själva skapelsen och blir till dess tillintetgörare, då är det inte Guds verk vi bevittnar.
”Jag tycker att livet är underbart.” Det låter Lindgren sitt sjukliga barna-jag säga från innerst inne i sin andnöd, under ett svårt kvävningsanfall, då mamman i förtvivlan över att inte kunna lindra sonens lidande ber honom om ursäkt för att hon fött honom. Egentligen skulle han ha aborterats, låter hon sonen få veta i denna berättelse som Lindgren gett namnet ”Uppenbarelseboken”. Det vore inte värre än att ”klippa naglarna eller rensa öronen med en hårnål” – och att ”inte vara född, det var lika vilsamt och bra som att vara död”. Då protesterar pojken: ”Det vore mycket lättare att vara död om man bara finge andas.” Mot tanken på att hans födsel skulle vara ett resultat av olika försummelser och missförstånd framhåller pojken, som redan fått smaka på lekens och skapandets glädje: ”Jag tror att livet har en innebörd.”
Och jag minns hur August då han var några månader gammal låg på rygg på golvet och knixade med höfterna till Bachs Juloratorium: Jauchzet! En rad från Lars Gustafsson föll ner i huvudet medan jag tittade på min jublande pojke som kanske inte funnits om jag hade vetat det jag inte visste under de kritiska veckorna i havandeskapet, om den där extra kromosomen. Nej, ”världens tystnad före Bach” vore förstås inte den samma utan Bach. Att inte vara född är inte samma sak som att vara död.
Kari Løvaas är fil. dr, litteraturvetare och essäist. Senaste bok: Skapelsens sukk og klage. Et bestiarium.
Ur Signum nr 6/2022.