Liv värda att leva – synen på samhällets minsta minoriteter

av CHRISTOFFER WEDEBRAND

Föreliggande artikel har en mycket gedigen notapparat, som av utrymmesskäl inte togs med i papperstidningen utan endast här.

Ena stunden rockar vi sockorna för våra medmänniskor med Downs syn­drom. I nästa förvägrar vi dem livet innan de ens hinner födas. Svenskarnas in­ställning till personer med funktionsnedsättning är paradoxal. Den svenska abort­lagstiftningen växte fram ur vårt lands arvs­hygieniska strävanden, vilket jag kommer att beskriva nedan. Tillsammans med ste­riliseringar användes aborter med det uttalade syftet att hålla nere andelen människor med förment mindervärdiga anlag. Närlig­gande tankegods tycks leva kvar i vår nuvarande utformning av aborträtten, om än på mer underförstådda vis. Visserligen motiveras inte dagens lagstiftning av idealet om en genetiskt obefläckad folkstock. I stället ligger fokus på den gravida kvinnans rätt till självbestämmande. Men innebär det att vi som samhälle inte längre förnekar personer med funktionsnedsättning deras värdighet som människor?

Synnerliga skäl och andra förbehåll

Ett centralt argument i det offentliga samta­let om abort i Sverige är varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp. I sam­band med demonstrationer sammanfattas det ofta i parollen ”Min kropp, mitt val”. Det faktum att argumentet återkommer med så­dan frekvens, utan att andra omständighe­ter tillskrivs moralisk relevans, antyder att många svenskar hyser vad som inom filoso­fin kallas libertarianska uppfattningar om självägarskap.1 Våra kroppar är alltså våra egna och ingen annans, således har ingen rätt att tvinga oss till att använda dem på sätt som vi inte fritt samtycker till.

Det är värt att notera hur nämnda resonemang faktiskt inte har så mycket att göra med Sveriges i dag gällande abortlag. Ett oinskränkt självägarskap leder av nödvän­dighet till en oinskränkt aborträtt. Då spe­lar det ingen roll vilken rätt till liv fostret har, det har ändå inte lov att utan fritt sam­tycke använda någon annans kropp för att hålla sig vid liv. Abortlagen vilar emellertid inte på några sådana överväganden, utan på en balans mellan olika skyddsvärda in­divider och intressen, vilket också framgår av dess konkreta utformning. Statens medi­cinsk-­etiska råd har uttryckt saken på föl­jande sätt:2

”I takt med att fostret utvecklas ökar dess skyddsvärde och intressekonflikten med kvinnans självbestämmande blir mer utta­lad. Att abortlagen sätter en gräns för den fria aborträtten vid utgången av den artonde graviditetsveckan (dag 18+0) är ett uttryck för detta synsätt.”

Efter den 18:e graviditetsveckan krävs ”synnerliga skäl”, som det uttrycks i lagen, och ett godkännande av Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen för att få genomföra abort.3 Aborträtten i Sverige är alltså i dag, och har dessutom alltid varit, kringgärdad av en rad förbehåll, bland annat grundade i bedömningar av fostrets livsduglighet och huruvida det kan antas ha så kallad fosterskada el­ler inte.

Fosterdiagnostik och språkets signaler

Just fosterskada utgör ett giltigt synnerligt skäl till sen abort.4 Så tycks ha varit fallet ända sedan vår nuvarande abortlag börja­ de gälla på 1970­-talet.5 Rättsliga rådet till­ lämpar i detta sammanhang uttrycket som ett paraplybegrepp, som inte bara rymmer påverkningar på fostret uppkomna genom yttre händelser (som intag av giftiga substanser) utan även genetiskt betingade diagnoser som Downs syndrom.6 Antalet ansökningar om sen abort har ökat på senare tid, vilket förklaras av att alltfler fosterskador upptäcks. Omkring två tredjedelar av alla ansökningar har denna grund.7

Foster med kromosomförändringar som Downs syndrom sorteras också bort inom ramen för den fria aborten, innan utgång­en av den 18:e graviditetsveckan. Avgöran­de för upptäckten av eventuella kromosom­förändringar är fosterdiagnostik som KUB­ (kombinerat ultraljud och blodprov) och NIPT­-testen (non-invasive prenatal testing). I somliga regioner erbjuds diagnostiken till alla gravida kvinnor, medan på andra håll endast kvinnor över 35 år möts av erbjudan­det. Exakt hur många foster med Downs syndrom som aborteras är i dag oklart, men mellan åren 2015 och 2016 iakttog myndigheterna en markant nedgång i andelen födda barn med denna diagnos. Samma år upphörde Socialstyrelsen, som en följd av EU:s dataskyddsförordning, att föra statis­tik över hur många aborter som görs på foster med kromosomförändringar. De uppgifter som står till buds för närvarande gäller därför faktiska och förväntade födslar. Att döma av dessa siffror föddes år 2018 en tred­jedel så många barn med Downs syndrom som annars hade kunnat förväntas.8

Uttryck som ”skada”, ”sjukdom” och ”diagnos” har en negativ klang. De signalerar att någonting inte är som det bör vara. Om jag tillåts bli personlig är jag själv diagnostice­rad med kroniska sjukdomar. De kräver nog­grann medicinering för att jag inte ska för­ sättas i allvarliga tillstånd och på sikt även dö. Stundtals mår jag riktigt dåligt trots alla mina tabletter och sprutor. Men det hindrar mig inte från att leva ett djupt meningsfullt liv, tillsammans med min fru och dotter, vår vidare familj och våra vänner. Detsamma gäller givetvis i minst lika hög grad människor med en annan uppsättning kromosomer än vi andra. Med Svenska Downföreningen går det rentav att ifrågasätta påståendet att människor med en extra kromosom – till skillnad från exempelvis jag själv – ens kan betecknas som sjuka eller skadade: ”Downs syndrom är varken en sjukdom el­ler en skada, utan beror på en kromosom­förändring där individen med DS har tre kromosomer 21, i stället för två stycken.” Vi­dare: ”Den extra kromosomen orsakar varken smärta eller lidande och är förenlig med liv.”9

Kanske föreställer vi oss att vi agerar barmhärtigt som tillåter abort av förment skadade foster, enligt devisen att det är bättre att födas frisk än sjuk. Så menade justitie­minister Herman Kling (S) i en proposition från 1960­-talet att ”starka humanitära skäl” talade för att legalisera abort på grund av ”sjukdom eller lyte som ådragits under fos­terstadiet”, i likhet med hur samhället av hänsyn till det väntade barnet redan erbjöd abort vid risk för spridning av ”ärftliga sjuk­domar eller lyten”.10 Men hör och häpna – det går att leva ett lyckligt liv med en extra kromosom och även andra diagnoser.11 Så för vems skull låter vi bara en tredjedel av barnen med Downs syndrom födas – deras eller vår egen? Och vem står näst på tur att sorteras bort i takt med fosterdiagnostikens utveckling – kanske sådana som jag, kanske som du själv eller dina barn?

Dåtidens rädslor och ideal

Varje tid har sina rädslor. Vid 1900-­talets början plågades västvärldens ledande sociala skikt – politiker, höga tjänstemän, opinionsbildare – av oron för att ”folkstocken” skulle påverkas negativt av ”mindervärdiga anlag”. Att använda uttryck som dessa må te sig främmande i dag men var vid den­na tid vedertaget. De förekom flitigt bland annat i 1930-­talets statliga offentliga utred­ningar om steriliseringar och abort, jämte formuleringar som ”inkapabla personer” och ”undermåliga individer”.12

Arvshygienen, även kallad eugeniken efter de grekiska orden för ”god börd”, växte fram under 1800-­talet men fick ett särskilt stort genomslag efter sekelskiftet. Bakgrun­den var ett antal epokgörande (i och för sig goda) vetenskapliga framsteg på biologins område som väckte tankar på att genom eu­geniska insatser förbättra ländernas befolkningar och i slutändan även hela samhällen. Förutom positiv eugenik, vars syfte var att öka förment lämpliga föräldrars barnalstring, förespråkades även negativ eugenik, alltså att på olika sätt minska antalet barn födda av olämpliga föräldrar.13

Arvshygienen framträdde i något olika skepnad i olika länder, även om de grund­läggande antagandena var desamma: Vissa människor är i kraft av sina anlag icke­ önskvärda och deras andel av befolkningen bör därför förmås att minska. Som exempel på hur det kunde låta när det begav sig anförde justitieminister Karl Gustaf Westman (då­varande Bondeförbundet, nuvarande Cen­terpartiet) följande inför en ändring av ste­riliseringslagen år 1941 i riksdagens andra kammare:14

”Herr talman! Det lagförslag, som nu är föremål för kammarens överläggning, inne­bär ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den ifrån fortplantning av arvsanlag, som leda till att i framtida generatio­ner det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Det är lätt att från dagens horisont avfärda dåtidens arvshygieniker som drivna av onda avsikter. Men rimligen både betraktades de av andra och såg också på sig själva som synnerligen progressiva och rationella. Likväl framstår deras inbillat humana am­bition i dag som direkt inhuman och deras teoribyggen som pseudovetenskapliga. Att inte bara avfärda utan försöka förstå historiens villfarelser leder naturligt till en sund kritik även av nutiden. Vad av det som vi tar för givet i dag vilar i själva verket på skakig grund? Som vi kommer att se nedan råder en påfallande kontinuitet mellan den gam­la svenska abortlagens arvshygieniska mål­sättning och utformningen av dagens abort­rätt, även om de åberopade moraliska argumenten på ytan är helt annorlunda. Vår nu­varande lagstiftning saknar således arvshygieniska motiv, men det hindrar inte att den utgår från samma värderingar som gjorde arvshygienen förkastlig. Även i vår tid tycks vissa blivande barns skyddsvärde väga lättare än andras. Är det självklart progressivt och rationellt att handla som vi gör i dag?

Den svenska aborträttens framväxt och historiska spårbundenhet

Sverige stiftade sin första abortlag år 1938, men redan dessförinnan förelåg en begränsad aborträtt. Enligt brottsbalken rådde ett principiellt förbud mot så kallad fosterför­drivning, men abort tilläts likväl när in­ greppet var påkallat av medicinska skäl.15 Härutöver genomfördes givetvis även ett betydande antal illegala aborter, till stort li­dande för de utsatta kvinnorna. Dåvarande Medicinalstyrelsen beräknade hela antalet ”provocerade” aborter år 1930 som större än 10 000, alltså omkring 10 procent av alla då kända graviditeter. Endast 245 av dessa aborter genomfördes på medicinsk indikation.16

Mot denna bakgrund beslutade regeringen år 1934 att tillsätta en statlig offentlig utredning med uppdrag att ”utarbeta för­slag till lagstiftning om rätt i vissa fall till avbrytande av havandeskap ävensom för­ slag till ändrad lagstiftning om straff för fosterfördrivning”.17 Rätten till abort skulle alltså föreligga endast i vissa fall. Ett prin­cipiellt ställningstagande för fri abort togs först genom 1965 års abortkommitté, därpå följande proposition och nu gällande lag­stiftning.18

1934 års abortkommitté såg som sin upp­gift att undersöka när straffrihet vid abort kunde vara motiverat. I detta syfte formulerade kommittén ett antal så kallade indikationer, alltså giltiga grunder för abort. Medan vissa av indikationerna ansågs ligga i kvinnans eget intresse bedömdes i an­dra fall samhället självt ha ett ”omedelbart intresse” av att havandeskapet inte fullfölj­des. I dessa senare fall avsågs graviditeter hos ”ärftligt belastade kvinnor eller ock fall av havandeskap som äro följden av samlag med en undermålig eller ärftligt belastad man”.19 Slutligen upptogs i lagen tre skilda indikationer, nämligen de så kallade medi­cinska (allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa), humanitära (graviditeten berodde av straffbelagt könsumgänge) och eugeniska indikationerna.20 Det var den eugeniska indikationen som ansågs ligga i samhällets eget intresse.

Abortkommittén beskrev syftet med den eugeniska indikationen som att ”förhindra tillkomsten av en individ med ärftlig belastning”.21 Bakgrunden var 1933 års stat­liga offentliga utredning om sterilisering av ”vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller annan av rubbning av själsverksamheten lidande personer”. Förhoppningen var att genom sterilisering av dessa bärare av ”mindervär­diga anlag” uppnå att ”de mindervärdigas procentuella andel av folkstocken i kommande generationer komme att minskas”. En sådan minskning framstod som sär­skilt önskvärd då det skulle kunna minska samhällets utgifter för de mindervärdigas vård.22 Eftersom statsmakterna lagstiftade i enlighet med betänkandet år 1934 väck­tes enligt kommittén frågan om inte också abort borde tillåtas när det motiverades av eugeniska skäl. Som nämnts fann kommit­tén abort motiverat i dessa fall men ansåg att aborterna även borde ”kompletteras med en sterilisering” i de fall kvinnans egen ärftliga belastning låg till grund för arvshotet.23

Den eugeniska indikationen förefaller ha vunnit ett utbrett stöd inte bara där och då,24 utan även över tid. 1965 års abortkommitté påpekade att indikationen var den som hade föranlett minst diskussion och fann det ”på­fallande hur den har accepterats som berättigad” även av dem som annars hävdar en absolut skyldighet för kvinnor att föda se­dan de blivit befruktade.25 Som synes tog 1930-­talets abortkommitté fasta på föräld­rarna i sin beskrivning av indikationen, men det verkar mest ha varit en följd av då­ tidens fosterdiagnostiska begränsningar. I en skrivelse från Medicinalstyrelsen till re­geringen år 1962 framhölls att indikationen i själva verket ”uteslutande” tog sikte på det väntade barnet.26

Över tid tillkom nya indikationer till 1938 års abortlag.27 Mot bakgrund av neurosedynskandalen infördes år 1963 den så kalla­de fosterskadeindikationen.28 Eftersom det till gravida kvinnor utskrivna sömnmedlet neurosedyn visade sig kunna leda till stor påverkan på fostren föreslog Medicinalsty­relsen i nämnda skrivelse kompletteringar av lagen, med innebörden att även vänta­de barn med ”svårartad sjukdom eller svårt lyte” som inte föranletts genom arvsanlag borde få aborteras.29

Det var i detta sammanhang som justitieminister Kling i en proposition ansåg att starka humanitära skäl talade för en lagändring. Införandet av indikationen ansågs inte heller innebära någon principiell förändring av abortlagstiftningen eftersom ”[ä]ven om den eugeniska indikationen är färgad av tanken att utrota vissa sjukdomar inom be­folkningen, är det dock tydligt att hänsynen till det väntade barnet och även till föräldrarna spelar en väsentlig roll”.30 Endast ett fåtal remissinstanser framförde moraliska erinringar, däribland Karlstad domkapitel, vars yttrande förtjänar ett längre citat:31

”Man vill i barmhärtighetens namn be­spara ett missbildat barn – liksom dess om­ givning – ett framtida svårt lidande. Men om rätten att leva vilar på medmänniskors barmhärtighet, vilar människovärdet på en mycket gungande grund. Måttet på en demokratisk stat är, i vilken utsträckning dess minsta minoriteter accepteras. Bortsett från osäkerheten i bedömningen av den framti­da skadan hos barnet gäller frågan principiellt, om de vanföra har någon rätt att leva. Och var går den gräns för vanförhet, som ger dem människovärde och rätt till livet?”

År 1974 förändrades aborträtten i Sverige i grunden, från ett principiellt förbud till ett principiellt ställningstagande för fri abort. I propositionen uttryckte ansvarigt statsråd, justitieminister Lennart Geijer (S), att utgångspunkten framgent borde vara ”att om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är den lämpligaste lösningen […] hon också skall få abort”.32 1938 års abortlag er­sattes därför av helt ny lagstiftning. Det är i grunden samma lag som vi har än i dag.

I enlighet med 1965 års abortkommittés betänkande föreslog regeringen brottsbal­kens bestämmelser upphävda. Fram till ut­ gången av den 12:e havandeskapsveckan skulle en kvinna kunna förvägras abort en­dast om åtgärden kunde medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Efter den 12:e men före utgången av den 18:e veckan kräv­des emellertid en särskild kuratorsutred­ning. Om kvinnan då nekades abort skulle frågan hänskjutas till Socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter utgången av den 18:e veckan erfordrade abort Socialstyrelsens tillstånd, vilket skulle få lämnas en­dast om det förelåg ”synnerliga skäl”. Vid dessa fall krävdes också att fostret inte kunde antas vara livsdugligt.33

Statsrådet ansåg det inte nödvändigt att precisera i lagtext vilka omständigheter som kunde vara av betydelse vid abort efter den 18:e graviditetsveckan. Likväl gavs två konkreta exempel på när abort kunde ”framstå som en angelägen åtgärd” trots en tilltagande livsduglighet hos fostret, nämligen vid fall som gick in ”under den nuvarande eugeniska indikationen eller fosterskadeindikationen”.34

Vilka omständigheter anses i dag väga så tungt att abort borde tillåtas fastän att tidpunkten för fostrets livsduglighet när­mar sig? I sin statistik skiljer Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen mellan fyra skäl till sen abort: sociala skäl, psykisk eller kroppslig sjukdom hos kvinnan samt fosterskada.35 Som redan har konstaterats inryms här i ut­trycket fosterskada även genetiskt betinga­de diagnoser som Downs syndrom. Så tycks ha varit fallet redan på 1970-­talet.36 Med andra ord lever inte bara fosterskadeindikationen vidare utan även den eugeniska, såtillvida att aborterna beviljas på grund­val av genetiska egenskaper hos fostret.37 Men i stället för att utgöra villkor för samt­liga aborter tillämpas indikationerna endast efter utgången av den 18:e graviditets­veckan och i stället för att specificeras i lag används de numera i myndigheternas inter­na beslutsprocesser. Kontinuiteten – för att inte säga spårbundenheten – med historien är påfallande.

Förutom att leva vidare som ett synnerligt skäl till sen abort lever den eugeniska indikationen och fosterskadeindikationen vidare genom Sveriges i dag omfattande fosterdiagnostiska verksamhet. I Sverige introducerades fosterdiagnostiken mot slutet av 1960­-talet. Fram till början 2000-­talet erbjöds främst så kallade invasiva tester (provtagning av moderkakan eller foster­vattnet) och ultraljud. Därefter kom även kombinerade och icke­-invasiva tester att an­vändas (tidigare nämnda KUB och NIPT).38 På 1990-­talet fastlade regering och riks­dag vissa allmänna riktlinjer på området, genom en statlig offentlig utredning och proposition,39 medan verksamheten reglerades genom särskild lagstiftning år 2006 i och med en ytterligare utredning och proposition.40

I samma anda som 1974 års abortlag beto­nades ”kvinnans självständiga beslut” eller ”autonomi” i riktlinjernas och lagens förar­beten. Samtidigt ansågs autonomin förut­sätta tillgången till information.41 Visserligen aktualiserade fosterdiagnostiken enligt regeringens mening ”grundläggande etiska frågeställningar” och det framhölls att den inte fick ”leda till att människovärdet kopplas till funktioner” eller en ”etisk gradering av människoliv”.42 Särskilt underströks att ”något som under inga förhål­landen kan tillåtas är undersökningar som syftar till att fastställa förekomsten av anlag för olika egenskaper”.43 Emellertid ansåg re­geringen att ingenting talade för att foster­diagnostiken kunde leda till ett samhälle som inte accepterade handikapp, eftersom ställningstagandena till densamma skulle ”ta sin utgångspunkt i en människosyn där människor förväntas klara av att fatta svåra beslut”.44

Regeringen verkar alltså ha betraktat fosterdiagnostiken som invändningsfri så länge besluten att ta del av testerna och be­gära abort låg hos den gravida kvinnan själv samt så länge samhället förhöll sig neutralt och endast tillhandahöll ett sakligt besluts­underlag. Ändå signalerade regeringens ordval i propositionerna allt annat än objek­tivitet. Återkommande användes värdelad­dade uttryck som ”missbildningar”, ”hög risk” för att få barn med ”kromosomavvikelse” (rentav ”kromosomfel” och ”kromosom­skada”), normala respektive ”avvikande” eller ”skadade” barn et cetera. Vidare, efter­som olika kvinnor kan ha olika preferenser ger inte autonomiargumentet någon vägled­ning för vilka tillstånd hos fostret som fosterdiagnostiken ska leta efter. I praktiken är dock de vanligare tester som tillhanda­hålls av samhället (som KUB och NIPT) ut­formade för att upptäcka kromosomföränd­ringar, i synnerhet Downs syndrom.45 Träff­säkerheten i att identifiera Downs syndrom används rentav som ett effektivitetsmått av myndigheterna.46 Trots regeringens brask­lapp om att syftet inte fick vara att fastställa anlagen för olika egenskaper går det således att tala om en diagnostik inriktad mot Downs syndrom som en dominerande form av fosterdiagnostiken i Sverige.47 Den historiska kontinuiteten är återigen märkbar.

Vi lever omslutna av historien. Tidigt på 1900-­talet etablerades vissa praktiska förfaranden som består än i dag, även om våra försök att rättfärdiga dem har ändrats över tid. Under seklets gång kom argumenten att handla om barmhärtighet med föräldrar och barn snarare än om ett krasst sam­hällsintresse, jämte kvinnors rätt till själv­ bestämmande.48 Det kan framstå som vä­sentliga skillnader jämfört med tidigare. Vad jag kan se präglar dock inte bara går­dagens förfaranden utan även centrala de­lar av det förflutnas tankegods vår tid. 1934 års abortkommitté oroade sig för fortplantningen av ärftliga belastningar. Själv oroar jag mig för att vi från kommittén har ärvt en värderingsmässig belastning från vilken vi inte förmår att frigöra oss.

Människovärdets gränser

Karlstad domkapitels remissyttrande sän­der eko in i vår tid. Hur ser vi på våra ”minsta minoriteter” och vad säger det om oss som demokratisk stat? Det kan förefalla som att dagens lagstiftning förhåller sig neutral i denna fråga. Ingen tvingas för­stås till att genomföra abort till följd av fosterskada. Det står i denna mening var och en fritt att föda och uppfostra ett ”skadat” barn. Inte heller underbyggs rådande lag­stiftning och dess tillämpning av en uttalat arvshygienisk målsättning. Redan justitie­minister Kling förnekade att den eugeniska indikationen och fosterskadeindikationen innebar en ”nedvärdering av dem som är handikappade” eller en ”gradering av människovärdet”.49

För mig framstår denna argumentations­linje som illusorisk. Hur kan det inte innebä­ra en gradering av människovärdet att tillåta sena aborter om fostret är på vissa sätt (exempelvis har en extra kromosom) men inte andra (exempelvis har ett visst kön eller en viss hudfärg)? Hur kan det inte innebära en nedvärdering av personer med funktions­nedsättning att som samhälle erbjuda bli­vande föräldrar fosterdiagnostik optimerad för att upptäcka just kromosomförändring­ar? Notera också användandet av ett negativt klingande språkbruk vid beskrivningen och motiveringen av dessa tester – det görs klart att inte alla blivande barn är som de bör vara.

Viktigt att uppmärksamma i detta sammanhang är att det ingalunda är en själv­klarhet vad som ens utgör en sjukdom el­ler skada. Det kan mycket väl röra sig om en från omgivningen tillskriven etikett, utan förankring i berörda människors uppfatt­ning om sig själva. Personer med diagnoser som Downs syndrom må vara annorlunda än många andra, däri att de har en extra kromosom, men det annorlunda behöver inte vara skadat. Det kan helt enkelt bara vara ett annat sätt att vara på. Minns att myndig­heterna ända fram till år 1979 klassade homosexualitet som en sjukdom.50

Det framstår säkert som en tilltalande politisk lösning att låta var och en göra som den vill, eftersom det ger intrycket av att vi som samhälle inte tar ställning i svårlösta frågor av värderingsmässig karaktär.51 De föräldrar som har moraliska invändning­ar mot aborter av blivande barn med funk­tionsnedsättning kan helt enkelt låta bli, medan föräldrar som inte hyser sådana betänkligheter får göra som de vill. En win-win för alla parter. Men att befrämja valfrihet en­dast med avseende på vissa fosters liv men inte andras är inte detsamma som att förhål­la sig neutral. Tvärtom förutsätter en sådan liberal hållning att inte alla människor mäts med samma moraliska måttstock.

Att dagens svenska aborträtt saknar en uttalat arvshygienisk målsättning innebär alltså inte att vi som samhällsgemenskap går fria från moralisk kritik. Den relevanta frågan är nämligen inte om vi i dag bedri­ver arvshygien, utan om vi hyser och i våra verksamheter ger uttryck för samma värderingar som gjorde arvshygienen förkastlig. Jag kan inte se annat än att så är fallet – både då och nu gör vi skillnad på människor. Nu som förr klassar vi somliga människor som icke önskvärda.

Avslutande reflektioner

Utan medicin dör jag inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är gränslöst tacksam över att få leva i ett samhälle som visar mig sådan omtanke. Genom sjukvårdens försorg kan jag leva ett ganska normalt och högst meningsfullt liv. Möjligen är mitt liv dåligt just med avseende på mina sjukdomar, men jag är mer än mina sjukdomar. Mitt liv är ändå bra, rentav mycket bra. Jag hoppas att människor som jag tillåts leva även i fram­tiden. Våra liv är värda att leva.

Som den amerikanske filosofen Michael Sandel har påpekat är det lockande att tro att vi ökar vår frihet genom att sortera bort vad vi betraktar som icke ­önskvärda egen­skaper hos kommande generationer. ”Men”, skriver Sandel (min översättning), ”att änd­ra vår egen natur för att passa in i världen, snarare än tvärtom, är i själva verket den djupaste formen av maktlöshet”.52 Med an­dra ord kapitulerar vi då bara inför världen när vi borde göra vad vi kan för att skapa ett humant samhälle som tillåter alla former av mänskligt liv att blomstra.

Om mitt liv är värt att leva gäller det i minst lika hög grad människor med exem­pelvis Downs syndrom. Till skillnad från mig är de inte ens sjuka eller skadade. De bara är som de är och de verkar vara väldigt nöjda med det. Ändå utgör de en krympande skara både i vårt eget land och i andra länder. För att vi andra vill ha det så. Det är väl i och för sig begripligt att vissa människor inte förmår se värdet i ett liv med kromosomförändringar. För den som låter tillvaron kretsa kring värdsliga statusprojekt som karriär, hög inkomst eller akademiska meriter kan ett liv med lägre intellektuell förmåga än genomsnittet te sig innehållslöst. Men frågan är då vems liv som saknar substans i verklig mening.

Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.

Ur Signum nr 6/2022.

Noter
  1. Som ett bland många exempel se följande de­battartikel från företrädare för partiet Libe­ralerna, i vilken endast kvinnans rätt att be­stämma över sin kropp framhålls som moraliskt relevant, medan ingenting sägs om fostrets skyddsvärde: Nordquist, Lina & Elving, 2022. ”L: Skydda rätten till abort i grundlagen”. Svenska Dagbladet.
  2. Statens medicinsk-­etiska råd. 2019. Livstecken efter sen abort. Smer rapport 2019:1. s. 12.
  3. SFS 1974:595. Abortlag. 3.
  4. Statens medicinsk­-etiska råd 2019, 14.
  5. SOU 1983:31. Familjeplanering och abort: Erfarenheter av ny lagstiftning, s. 53–54.
  6. Enligt muntligt samtal med en ledamot av Rättsliga rådet år 2022 inryms trisomier som Downs syndrom i fosterskadebegreppet i det­ta. Rådet avstår från att värdera fosterskador utan överlåter denna bedömning åt de blivande föräldrarna, även om det alltså krävs någon form av diagnos hos fostret. Så­ledes kan alla former av fosterskador utgöra synnerliga skäl till sen abort.
    Jag vill i detta sammanhang förtydliga att fö­religgande artikel inte utgör en kritik av va­re sig Socialstyrelsen eller dess rättsliga råd, som för övrigt har varit mig oerhört tillmötes­gående och behjälpliga. Myndigheten kan in­te annat än att tillämpa de lagar som stiftas av våra folkvalda politiker och i förlängningen av oss medborgare. Rådet följer också en se­dan decennier etablerad beslutspraxis, som tycks följa lagens intentioner (se längre fram i artikeln vad som sades om de synnerliga skä­len i nuvarande abortlags proposition).
  7. Statens medicinsk-­etiska råd 2019, 13–14.
  8. Socialstyrelsen, Fosterskador och kromosomavvikelser 2016. Artikelnummer 2018­-3­13. s. 7. Samt: Pettersson, Leo. 2021. ”Därför föds färre barn med Downs syndrom i Sveri­ge”, Aftonbladet.
  9. Svenska Downföreningen 2020. ”Fosterdi­agnostik”, svenskadownforeningen.se. Hämtad 2022­07­23.
  10. Genom propositionen infördes fosterskada som en ytterligare indikation i 1938 års abortlag.­ Se: Prop. 1963:100. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angå­ende ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havande­skap; given Stockholms slott den 8 mars 1963, 14–15.
  11. Om möjligheten att leva ett lyckligt liv med Downs syndrom, se även en kvantitativ stu­die av Brian Skotko et al.; 99 procent av respondenterna med Downs syndrom föreföll vara ”happy with their lives” (97 procent av respondenterna gillade dessutom vilka de var och 96 procent uppskattade sitt utse­ende): Skotko, Brian G & Levine, Susan P & Goldstein, Richard. 2011. ”Self­perceptions from people with Down syndrome”. The American Journal of Medical Genetics ­ Part A. doi: 10.1002/ajmg.a.34235.
  12. Se exempelvis: SOU 1935:15. Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap, s. 112.
  13. Den närmare bakgrunden var en återupptäckt i början av 1900­talet av Gregor Mendels rön om ärftlighetslagarna, tillsammans med en egenartad tolkning av Charles Darwins te­ori om djurarternas utveckling genom natur­ligt urval – så kallad socialdarwinism. Vid sidan av arvshygien rymmer begreppet eu­genik också rashygien. För tre lättillgängliga översiktsartiklar om arvshygien/eugenik, se: Nationalencyklopedin, ”Eugenik”. Samt: Encyclopaedia Britannica, ”Eugenics”. Samt: Stanford Encyclopedia of Philosophy, ”Euge­nics”.
  14. Riksdagens protokoll. Andra kamma­ren. Nr 25, onsdagen den 23 april, s. 48.
  15. SOU 1935:15, 17, 72–73.
  16. Medicinalstyrelsens utredning sammanfattades i: SOU 1935: 15. s. 46–54.
  17. SOU 1935:15, 5–6.
  18. SOU 1971:58, Rätten till abort. Samt: Prop. 1974:70. Kungl. Maj:ts proposition med för­slag till abortlag, m.m.; given den 8 mars 1974. Samt: SFS 1974:595.
  19. SOU 1935:15, 86, 95.
  20. 1934 års abortkommitté föreslog även en sär­skild social indikation, samt menade att den medicinska indikationen inte krävde en sär­skild rättslig reglering. För en god översikt över indikationernas innebörd och framväxt, se: SOU 1971:58, s. 117–124.
  21. SOU 1935:15, 100.
  22. SOU 1933:22. Förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av an­nan rubbning av själsverksamheten lidande personer, s. 11.
  23. SOU 1935: 15, 112–115.
  24. I ett särskilt yttrande i abortfrågan år 1937 av­ givet av Befolkningskommissionen sades om den föreslagna eugeniska indikationen att de myndigheter och sakkunniga som yttrade sig om förslaget i princip godkände detsamma eller lämnade det utan erinran. Befolknings­kommissionen ställde sig för övrigt själv bak­om förslaget. Se: SOU 1937:6. Yttrande i abortfrågan, s. 4.
  25. SOU 1971:58, 120.
  26. Medicinalstyrelsens skrivelse sammanfatta­des i: Prop. 1963:100, s. 5–6.
  27. År 1946 infördes även en social­medicinsk indikation, som medgav rätt till abort om den gravida kvinnans fysiska eller psykiska krafter kunde antas bli allvarligt nedsatta i och med födandet av eller omhändertagandet om Se SOU 1971:58, s. 117–119.
  28. Dessa foster hade redan aborterats genom en vid tillämpning av de medicinska och social­ medicinska indikationerna, men som Medicinalstyrelsen framhöll var en sådan tillämpning av lagen ”uppenbarligen icke avsedd.” Se Prop. 1963:100, s. 6.
  29. Prop. 1963:100, s. 5–6.
  30. Prop. 1963:100, s. 15.
  31. Karlstad domkapitels remissyttrande citera­ des i: Prop. 1963:100, s. 10.
  32. Prop. 1974:70, s. 61.
  33. SOU 1971:58, 17–22 samt Prop. 1974:70, s. 1–2, 61, 68, 70–73.
  34. Prop. 1974:70, s. 68–69.
  35. Statens medicinsk-­etiska råd. 2019, 14.
  36. SOU 1989:51. Den gravida kvinnan och fostret – två individer, s. 64.
  37. I dag vet vi att Downs syndrom endast un­dantagsvis är ärftligt. Strikt talat kan där­för inte denna diagnos sorteras in under den eugeniska indikationen, som hade att göra med överförandet av arvsanlag. Att kromosomförändringar hos fostret utgör ett giltigt synnerligt skäl till sen abort kan dock sägas utgöra ett fortlevande av den eugeniska indikationen såtillvida att aborten beviljas på grundval av genetiska egenskaper hos det blivande barnet snarare än tillstånd upp­ komna under fosterstadiet, som en följd av yttre (exogena) händelser i likhet med intag av neurosedyn. Åtminstone i steriliserings­sammanhang kom den eugeniska indikationen för övrigt efterhand att omnämnas som just ”genetisk” indikation. (SOU 1974:25, Fri sterilisering, s. 58.) Denna artikels empiriska material tyder dessutom på att människor med kromosomförändringar som Downs syn­drom tidigare faktiskt ansågs falla inom den eugeniska indikationen. 1938 års lagstiftare utgick från sin tids föreställningar och tillät abort när ”med skäl” kunde antas att modern eller fadern genom arvsanlag skulle överföra bland annat sinnesslöhet till avkomlingarna.­ Vidare, enligt 1950 års abortutredning beviljades abortsökande med så kallad ”oli­gofreni” vanligen abort på eugenisk indika­tion. (SOU 1953:29, Abortfrågan, s. 85.) Till oli­gofreni tycks tidigare bland annat ha räknats vad som då benämndes ”mongolism”, vilket av 1954 års sinnessjuklagstiftningskommitté även beskrevs som ärftligt betingat. Uttryck­et oligofreni, jämte psykisk efterblivenhet, synes även ha ersatt termen sinnesslö över tid. (SOU 1964:40, Mentalsjukvårdslag, s. 203– 206.) Längre in på 1900­-talet verkar den euge­niska indikationen ha tillämpats restriktivt, i och med ökade insikter om att människors arvsanlag kunde modifieras och hämmas av både den omgivande miljön och andra anlag, samt upptäckten att abortoperationer var ett mycket ineffektivt medel för att hindra spridningen av ärftliga sjukdomar (även dominanta sådana). (SOU 1971:58, s. 128.)
  38. Stål, Herman. Odaterad. Förändringar i erbjudanden om fosterdiagnostik inriktad mot Down Syndrom: En studie av svenska regioners beslutsfattande. Göteborgs universitet, Handelshögskolan, s. 7–13.
  39. SOU 1989:51, samt Prop. 1994/95:142. Fosterdiagnostik och abort.
  40. SOU 2004:20. Genetik, integritet och etik, samt 2005/06:64. Genetisk integritet m.m. Samt: SFS 2006:351. Lag om genetisk integritet m.m.
  41. Prop.1994/95:142, s. 1, 22, samt Prop. 2005/06:64, s. 89.
  42. Prop.1994/95:142, s. 12, 17, 21.
  43. Prop.2005/06:64, s. 92.
  44. Prop.1994/95:142, s. 22.
  45. Stål, Odaterad, s. 5, 8.
  46. Statens beredning för medicinsk utvärdering­ 2006. Metoder för tidig fosterdiagnostik: En systematisk litteraturöversikt, nr 182.
  47. Stål, Odaterad, s. 5.
  48. Se även hur Christian Munthe identifierar tre återkommande argument i sin studie av fosterdiagnostikens moraliska rötter, nämligen diagnostiken som ett verktyg för att främja gravida kvinnors autonomi och minska deras ångest, för att minska antalet födda barn med sjukdomar och skador, samt för att minska samhällets utgifter: Munthe, Christian. ”The Moral Roots of Prenatal Diagnosis: Ethical Aspects of the Early Introduction and Presentation of Prenatal Diagnosis in Sweden”. Stu­dies in Research Ethics, nr 7.
  49. Prop.1963:100, s. 15.
  50. Arbetsdepartementet 2018. ”Historik om utvecklingen av hbtq­personers rättigheter i Sverige”, www.regeringen.se. Hämtad 2022­07­23.
  51. I detta sammanhang har jag tagit intryck av Michael Sandels resonemang i: Sandel, Mi­ chael J. 2009. Justice: What’s the right thing to do? Penguin Books, s. 251–253.
  52. Sandel, Michael 2007. The Case Against Perfection: Ethics in the Age of Genetic Engineering. Harvard University Press, s. 97.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHRISTOFFER WEDEBRAND

Föreliggande artikel har en mycket gedigen notapparat, som av utrymmesskäl inte togs med i papperstidningen utan endast här.

Ena stunden rockar vi sockorna för våra medmänniskor med Downs syn­drom. I nästa förvägrar vi dem livet innan de ens hinner födas. Svenskarnas in­ställning till personer med funktionsnedsättning är paradoxal. Den svenska abort­lagstiftningen växte fram ur vårt lands arvs­hygieniska strävanden, vilket jag kommer att beskriva nedan. Tillsammans med ste­riliseringar användes aborter med det uttalade syftet att hålla nere andelen människor med förment mindervärdiga anlag. Närlig­gande tankegods tycks leva kvar i vår nuvarande utformning av aborträtten, om än på mer underförstådda vis. Visserligen motiveras inte dagens lagstiftning av idealet om en genetiskt obefläckad folkstock. I stället ligger fokus på den gravida kvinnans rätt till självbestämmande. Men innebär det att vi som samhälle inte längre förnekar personer med funktionsnedsättning deras värdighet som människor?

Synnerliga skäl och andra förbehåll

Ett centralt argument i det offentliga samta­let om abort i Sverige är varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp. I sam­band med demonstrationer sammanfattas det ofta i parollen ”Min kropp, mitt val”. Det faktum att argumentet återkommer med så­dan frekvens, utan att andra omständighe­ter tillskrivs moralisk relevans, antyder att många svenskar hyser vad som inom filoso­fin kallas libertarianska uppfattningar om självägarskap.1 Våra kroppar är alltså våra egna och ingen annans, således har ingen rätt att tvinga oss till att använda dem på sätt som vi inte fritt samtycker till.

Det är värt att notera hur nämnda resonemang faktiskt inte har så mycket att göra med Sveriges i dag gällande abortlag. Ett oinskränkt självägarskap leder av nödvän­dighet till en oinskränkt aborträtt. Då spe­lar det ingen roll vilken rätt till liv fostret har, det har ändå inte lov att utan fritt sam­tycke använda någon annans kropp för att hålla sig vid liv. Abortlagen vilar emellertid inte på några sådana överväganden, utan på en balans mellan olika skyddsvärda in­divider och intressen, vilket också framgår av dess konkreta utformning. Statens medi­cinsk-­etiska råd har uttryckt saken på föl­jande sätt:2

”I takt med att fostret utvecklas ökar dess skyddsvärde och intressekonflikten med kvinnans självbestämmande blir mer utta­lad. Att abortlagen sätter en gräns för den fria aborträtten vid utgången av den artonde graviditetsveckan (dag 18+0) är ett uttryck för detta synsätt.”

Efter den 18:e graviditetsveckan krävs ”synnerliga skäl”, som det uttrycks i lagen, och ett godkännande av Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen för att få genomföra abort.3 Aborträtten i Sverige är alltså i dag, och har dessutom alltid varit, kringgärdad av en rad förbehåll, bland annat grundade i bedömningar av fostrets livsduglighet och huruvida det kan antas ha så kallad fosterskada el­ler inte.

Fosterdiagnostik och språkets signaler

Just fosterskada utgör ett giltigt synnerligt skäl till sen abort.4 Så tycks ha varit fallet ända sedan vår nuvarande abortlag börja­ de gälla på 1970­-talet.5 Rättsliga rådet till­ lämpar i detta sammanhang uttrycket som ett paraplybegrepp, som inte bara rymmer påverkningar på fostret uppkomna genom yttre händelser (som intag av giftiga substanser) utan även genetiskt betingade diagnoser som Downs syndrom.6 Antalet ansökningar om sen abort har ökat på senare tid, vilket förklaras av att alltfler fosterskador upptäcks. Omkring två tredjedelar av alla ansökningar har denna grund.7

Foster med kromosomförändringar som Downs syndrom sorteras också bort inom ramen för den fria aborten, innan utgång­en av den 18:e graviditetsveckan. Avgöran­de för upptäckten av eventuella kromosom­förändringar är fosterdiagnostik som KUB­ (kombinerat ultraljud och blodprov) och NIPT­-testen (non-invasive prenatal testing). I somliga regioner erbjuds diagnostiken till alla gravida kvinnor, medan på andra håll endast kvinnor över 35 år möts av erbjudan­det. Exakt hur många foster med Downs syndrom som aborteras är i dag oklart, men mellan åren 2015 och 2016 iakttog myndigheterna en markant nedgång i andelen födda barn med denna diagnos. Samma år upphörde Socialstyrelsen, som en följd av EU:s dataskyddsförordning, att föra statis­tik över hur många aborter som görs på foster med kromosomförändringar. De uppgifter som står till buds för närvarande gäller därför faktiska och förväntade födslar. Att döma av dessa siffror föddes år 2018 en tred­jedel så många barn med Downs syndrom som annars hade kunnat förväntas.8

Uttryck som ”skada”, ”sjukdom” och ”diagnos” har en negativ klang. De signalerar att någonting inte är som det bör vara. Om jag tillåts bli personlig är jag själv diagnostice­rad med kroniska sjukdomar. De kräver nog­grann medicinering för att jag inte ska för­ sättas i allvarliga tillstånd och på sikt även dö. Stundtals mår jag riktigt dåligt trots alla mina tabletter och sprutor. Men det hindrar mig inte från att leva ett djupt meningsfullt liv, tillsammans med min fru och dotter, vår vidare familj och våra vänner. Detsamma gäller givetvis i minst lika hög grad människor med en annan uppsättning kromosomer än vi andra. Med Svenska Downföreningen går det rentav att ifrågasätta påståendet att människor med en extra kromosom – till skillnad från exempelvis jag själv – ens kan betecknas som sjuka eller skadade: ”Downs syndrom är varken en sjukdom el­ler en skada, utan beror på en kromosom­förändring där individen med DS har tre kromosomer 21, i stället för två stycken.” Vi­dare: ”Den extra kromosomen orsakar varken smärta eller lidande och är förenlig med liv.”9

Kanske föreställer vi oss att vi agerar barmhärtigt som tillåter abort av förment skadade foster, enligt devisen att det är bättre att födas frisk än sjuk. Så menade justitie­minister Herman Kling (S) i en proposition från 1960­-talet att ”starka humanitära skäl” talade för att legalisera abort på grund av ”sjukdom eller lyte som ådragits under fos­terstadiet”, i likhet med hur samhället av hänsyn till det väntade barnet redan erbjöd abort vid risk för spridning av ”ärftliga sjuk­domar eller lyten”.10 Men hör och häpna – det går att leva ett lyckligt liv med en extra kromosom och även andra diagnoser.11 Så för vems skull låter vi bara en tredjedel av barnen med Downs syndrom födas – deras eller vår egen? Och vem står näst på tur att sorteras bort i takt med fosterdiagnostikens utveckling – kanske sådana som jag, kanske som du själv eller dina barn?

Dåtidens rädslor och ideal

Varje tid har sina rädslor. Vid 1900-­talets början plågades västvärldens ledande sociala skikt – politiker, höga tjänstemän, opinionsbildare – av oron för att ”folkstocken” skulle påverkas negativt av ”mindervärdiga anlag”. Att använda uttryck som dessa må te sig främmande i dag men var vid den­na tid vedertaget. De förekom flitigt bland annat i 1930-­talets statliga offentliga utred­ningar om steriliseringar och abort, jämte formuleringar som ”inkapabla personer” och ”undermåliga individer”.12

Arvshygienen, även kallad eugeniken efter de grekiska orden för ”god börd”, växte fram under 1800-­talet men fick ett särskilt stort genomslag efter sekelskiftet. Bakgrun­den var ett antal epokgörande (i och för sig goda) vetenskapliga framsteg på biologins område som väckte tankar på att genom eu­geniska insatser förbättra ländernas befolkningar och i slutändan även hela samhällen. Förutom positiv eugenik, vars syfte var att öka förment lämpliga föräldrars barnalstring, förespråkades även negativ eugenik, alltså att på olika sätt minska antalet barn födda av olämpliga föräldrar.13

Arvshygienen framträdde i något olika skepnad i olika länder, även om de grund­läggande antagandena var desamma: Vissa människor är i kraft av sina anlag icke­ önskvärda och deras andel av befolkningen bör därför förmås att minska. Som exempel på hur det kunde låta när det begav sig anförde justitieminister Karl Gustaf Westman (då­varande Bondeförbundet, nuvarande Cen­terpartiet) följande inför en ändring av ste­riliseringslagen år 1941 i riksdagens andra kammare:14

”Herr talman! Det lagförslag, som nu är föremål för kammarens överläggning, inne­bär ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den ifrån fortplantning av arvsanlag, som leda till att i framtida generatio­ner det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Det är lätt att från dagens horisont avfärda dåtidens arvshygieniker som drivna av onda avsikter. Men rimligen både betraktades de av andra och såg också på sig själva som synnerligen progressiva och rationella. Likväl framstår deras inbillat humana am­bition i dag som direkt inhuman och deras teoribyggen som pseudovetenskapliga. Att inte bara avfärda utan försöka förstå historiens villfarelser leder naturligt till en sund kritik även av nutiden. Vad av det som vi tar för givet i dag vilar i själva verket på skakig grund? Som vi kommer att se nedan råder en påfallande kontinuitet mellan den gam­la svenska abortlagens arvshygieniska mål­sättning och utformningen av dagens abort­rätt, även om de åberopade moraliska argumenten på ytan är helt annorlunda. Vår nu­varande lagstiftning saknar således arvshygieniska motiv, men det hindrar inte att den utgår från samma värderingar som gjorde arvshygienen förkastlig. Även i vår tid tycks vissa blivande barns skyddsvärde väga lättare än andras. Är det självklart progressivt och rationellt att handla som vi gör i dag?

Den svenska aborträttens framväxt och historiska spårbundenhet

Sverige stiftade sin första abortlag år 1938, men redan dessförinnan förelåg en begränsad aborträtt. Enligt brottsbalken rådde ett principiellt förbud mot så kallad fosterför­drivning, men abort tilläts likväl när in­ greppet var påkallat av medicinska skäl.15 Härutöver genomfördes givetvis även ett betydande antal illegala aborter, till stort li­dande för de utsatta kvinnorna. Dåvarande Medicinalstyrelsen beräknade hela antalet ”provocerade” aborter år 1930 som större än 10 000, alltså omkring 10 procent av alla då kända graviditeter. Endast 245 av dessa aborter genomfördes på medicinsk indikation.16

Mot denna bakgrund beslutade regeringen år 1934 att tillsätta en statlig offentlig utredning med uppdrag att ”utarbeta för­slag till lagstiftning om rätt i vissa fall till avbrytande av havandeskap ävensom för­ slag till ändrad lagstiftning om straff för fosterfördrivning”.17 Rätten till abort skulle alltså föreligga endast i vissa fall. Ett prin­cipiellt ställningstagande för fri abort togs först genom 1965 års abortkommitté, därpå följande proposition och nu gällande lag­stiftning.18

1934 års abortkommitté såg som sin upp­gift att undersöka när straffrihet vid abort kunde vara motiverat. I detta syfte formulerade kommittén ett antal så kallade indikationer, alltså giltiga grunder för abort. Medan vissa av indikationerna ansågs ligga i kvinnans eget intresse bedömdes i an­dra fall samhället självt ha ett ”omedelbart intresse” av att havandeskapet inte fullfölj­des. I dessa senare fall avsågs graviditeter hos ”ärftligt belastade kvinnor eller ock fall av havandeskap som äro följden av samlag med en undermålig eller ärftligt belastad man”.19 Slutligen upptogs i lagen tre skilda indikationer, nämligen de så kallade medi­cinska (allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa), humanitära (graviditeten berodde av straffbelagt könsumgänge) och eugeniska indikationerna.20 Det var den eugeniska indikationen som ansågs ligga i samhällets eget intresse.

Abortkommittén beskrev syftet med den eugeniska indikationen som att ”förhindra tillkomsten av en individ med ärftlig belastning”.21 Bakgrunden var 1933 års stat­liga offentliga utredning om sterilisering av ”vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller annan av rubbning av själsverksamheten lidande personer”. Förhoppningen var att genom sterilisering av dessa bärare av ”mindervär­diga anlag” uppnå att ”de mindervärdigas procentuella andel av folkstocken i kommande generationer komme att minskas”. En sådan minskning framstod som sär­skilt önskvärd då det skulle kunna minska samhällets utgifter för de mindervärdigas vård.22 Eftersom statsmakterna lagstiftade i enlighet med betänkandet år 1934 väck­tes enligt kommittén frågan om inte också abort borde tillåtas när det motiverades av eugeniska skäl. Som nämnts fann kommit­tén abort motiverat i dessa fall men ansåg att aborterna även borde ”kompletteras med en sterilisering” i de fall kvinnans egen ärftliga belastning låg till grund för arvshotet.23

Den eugeniska indikationen förefaller ha vunnit ett utbrett stöd inte bara där och då,24 utan även över tid. 1965 års abortkommitté påpekade att indikationen var den som hade föranlett minst diskussion och fann det ”på­fallande hur den har accepterats som berättigad” även av dem som annars hävdar en absolut skyldighet för kvinnor att föda se­dan de blivit befruktade.25 Som synes tog 1930-­talets abortkommitté fasta på föräld­rarna i sin beskrivning av indikationen, men det verkar mest ha varit en följd av då­ tidens fosterdiagnostiska begränsningar. I en skrivelse från Medicinalstyrelsen till re­geringen år 1962 framhölls att indikationen i själva verket ”uteslutande” tog sikte på det väntade barnet.26

Över tid tillkom nya indikationer till 1938 års abortlag.27 Mot bakgrund av neurosedynskandalen infördes år 1963 den så kalla­de fosterskadeindikationen.28 Eftersom det till gravida kvinnor utskrivna sömnmedlet neurosedyn visade sig kunna leda till stor påverkan på fostren föreslog Medicinalsty­relsen i nämnda skrivelse kompletteringar av lagen, med innebörden att även vänta­de barn med ”svårartad sjukdom eller svårt lyte” som inte föranletts genom arvsanlag borde få aborteras.29

Det var i detta sammanhang som justitieminister Kling i en proposition ansåg att starka humanitära skäl talade för en lagändring. Införandet av indikationen ansågs inte heller innebära någon principiell förändring av abortlagstiftningen eftersom ”[ä]ven om den eugeniska indikationen är färgad av tanken att utrota vissa sjukdomar inom be­folkningen, är det dock tydligt att hänsynen till det väntade barnet och även till föräldrarna spelar en väsentlig roll”.30 Endast ett fåtal remissinstanser framförde moraliska erinringar, däribland Karlstad domkapitel, vars yttrande förtjänar ett längre citat:31

”Man vill i barmhärtighetens namn be­spara ett missbildat barn – liksom dess om­ givning – ett framtida svårt lidande. Men om rätten att leva vilar på medmänniskors barmhärtighet, vilar människovärdet på en mycket gungande grund. Måttet på en demokratisk stat är, i vilken utsträckning dess minsta minoriteter accepteras. Bortsett från osäkerheten i bedömningen av den framti­da skadan hos barnet gäller frågan principiellt, om de vanföra har någon rätt att leva. Och var går den gräns för vanförhet, som ger dem människovärde och rätt till livet?”

År 1974 förändrades aborträtten i Sverige i grunden, från ett principiellt förbud till ett principiellt ställningstagande för fri abort. I propositionen uttryckte ansvarigt statsråd, justitieminister Lennart Geijer (S), att utgångspunkten framgent borde vara ”att om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är den lämpligaste lösningen […] hon också skall få abort”.32 1938 års abortlag er­sattes därför av helt ny lagstiftning. Det är i grunden samma lag som vi har än i dag.

I enlighet med 1965 års abortkommittés betänkande föreslog regeringen brottsbal­kens bestämmelser upphävda. Fram till ut­ gången av den 12:e havandeskapsveckan skulle en kvinna kunna förvägras abort en­dast om åtgärden kunde medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Efter den 12:e men före utgången av den 18:e veckan kräv­des emellertid en särskild kuratorsutred­ning. Om kvinnan då nekades abort skulle frågan hänskjutas till Socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter utgången av den 18:e veckan erfordrade abort Socialstyrelsens tillstånd, vilket skulle få lämnas en­dast om det förelåg ”synnerliga skäl”. Vid dessa fall krävdes också att fostret inte kunde antas vara livsdugligt.33

Statsrådet ansåg det inte nödvändigt att precisera i lagtext vilka omständigheter som kunde vara av betydelse vid abort efter den 18:e graviditetsveckan. Likväl gavs två konkreta exempel på när abort kunde ”framstå som en angelägen åtgärd” trots en tilltagande livsduglighet hos fostret, nämligen vid fall som gick in ”under den nuvarande eugeniska indikationen eller fosterskadeindikationen”.34

Vilka omständigheter anses i dag väga så tungt att abort borde tillåtas fastän att tidpunkten för fostrets livsduglighet när­mar sig? I sin statistik skiljer Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen mellan fyra skäl till sen abort: sociala skäl, psykisk eller kroppslig sjukdom hos kvinnan samt fosterskada.35 Som redan har konstaterats inryms här i ut­trycket fosterskada även genetiskt betinga­de diagnoser som Downs syndrom. Så tycks ha varit fallet redan på 1970-­talet.36 Med andra ord lever inte bara fosterskadeindikationen vidare utan även den eugeniska, såtillvida att aborterna beviljas på grund­val av genetiska egenskaper hos fostret.37 Men i stället för att utgöra villkor för samt­liga aborter tillämpas indikationerna endast efter utgången av den 18:e graviditets­veckan och i stället för att specificeras i lag används de numera i myndigheternas inter­na beslutsprocesser. Kontinuiteten – för att inte säga spårbundenheten – med historien är påfallande.

Förutom att leva vidare som ett synnerligt skäl till sen abort lever den eugeniska indikationen och fosterskadeindikationen vidare genom Sveriges i dag omfattande fosterdiagnostiska verksamhet. I Sverige introducerades fosterdiagnostiken mot slutet av 1960­-talet. Fram till början 2000-­talet erbjöds främst så kallade invasiva tester (provtagning av moderkakan eller foster­vattnet) och ultraljud. Därefter kom även kombinerade och icke­-invasiva tester att an­vändas (tidigare nämnda KUB och NIPT).38 På 1990-­talet fastlade regering och riks­dag vissa allmänna riktlinjer på området, genom en statlig offentlig utredning och proposition,39 medan verksamheten reglerades genom särskild lagstiftning år 2006 i och med en ytterligare utredning och proposition.40

I samma anda som 1974 års abortlag beto­nades ”kvinnans självständiga beslut” eller ”autonomi” i riktlinjernas och lagens förar­beten. Samtidigt ansågs autonomin förut­sätta tillgången till information.41 Visserligen aktualiserade fosterdiagnostiken enligt regeringens mening ”grundläggande etiska frågeställningar” och det framhölls att den inte fick ”leda till att människovärdet kopplas till funktioner” eller en ”etisk gradering av människoliv”.42 Särskilt underströks att ”något som under inga förhål­landen kan tillåtas är undersökningar som syftar till att fastställa förekomsten av anlag för olika egenskaper”.43 Emellertid ansåg re­geringen att ingenting talade för att foster­diagnostiken kunde leda till ett samhälle som inte accepterade handikapp, eftersom ställningstagandena till densamma skulle ”ta sin utgångspunkt i en människosyn där människor förväntas klara av att fatta svåra beslut”.44

Regeringen verkar alltså ha betraktat fosterdiagnostiken som invändningsfri så länge besluten att ta del av testerna och be­gära abort låg hos den gravida kvinnan själv samt så länge samhället förhöll sig neutralt och endast tillhandahöll ett sakligt besluts­underlag. Ändå signalerade regeringens ordval i propositionerna allt annat än objek­tivitet. Återkommande användes värdelad­dade uttryck som ”missbildningar”, ”hög risk” för att få barn med ”kromosomavvikelse” (rentav ”kromosomfel” och ”kromosom­skada”), normala respektive ”avvikande” eller ”skadade” barn et cetera. Vidare, efter­som olika kvinnor kan ha olika preferenser ger inte autonomiargumentet någon vägled­ning för vilka tillstånd hos fostret som fosterdiagnostiken ska leta efter. I praktiken är dock de vanligare tester som tillhanda­hålls av samhället (som KUB och NIPT) ut­formade för att upptäcka kromosomföränd­ringar, i synnerhet Downs syndrom.45 Träff­säkerheten i att identifiera Downs syndrom används rentav som ett effektivitetsmått av myndigheterna.46 Trots regeringens brask­lapp om att syftet inte fick vara att fastställa anlagen för olika egenskaper går det således att tala om en diagnostik inriktad mot Downs syndrom som en dominerande form av fosterdiagnostiken i Sverige.47 Den historiska kontinuiteten är återigen märkbar.

Vi lever omslutna av historien. Tidigt på 1900-­talet etablerades vissa praktiska förfaranden som består än i dag, även om våra försök att rättfärdiga dem har ändrats över tid. Under seklets gång kom argumenten att handla om barmhärtighet med föräldrar och barn snarare än om ett krasst sam­hällsintresse, jämte kvinnors rätt till själv­ bestämmande.48 Det kan framstå som vä­sentliga skillnader jämfört med tidigare. Vad jag kan se präglar dock inte bara går­dagens förfaranden utan även centrala de­lar av det förflutnas tankegods vår tid. 1934 års abortkommitté oroade sig för fortplantningen av ärftliga belastningar. Själv oroar jag mig för att vi från kommittén har ärvt en värderingsmässig belastning från vilken vi inte förmår att frigöra oss.

Människovärdets gränser

Karlstad domkapitels remissyttrande sän­der eko in i vår tid. Hur ser vi på våra ”minsta minoriteter” och vad säger det om oss som demokratisk stat? Det kan förefalla som att dagens lagstiftning förhåller sig neutral i denna fråga. Ingen tvingas för­stås till att genomföra abort till följd av fosterskada. Det står i denna mening var och en fritt att föda och uppfostra ett ”skadat” barn. Inte heller underbyggs rådande lag­stiftning och dess tillämpning av en uttalat arvshygienisk målsättning. Redan justitie­minister Kling förnekade att den eugeniska indikationen och fosterskadeindikationen innebar en ”nedvärdering av dem som är handikappade” eller en ”gradering av människovärdet”.49

För mig framstår denna argumentations­linje som illusorisk. Hur kan det inte innebä­ra en gradering av människovärdet att tillåta sena aborter om fostret är på vissa sätt (exempelvis har en extra kromosom) men inte andra (exempelvis har ett visst kön eller en viss hudfärg)? Hur kan det inte innebära en nedvärdering av personer med funktions­nedsättning att som samhälle erbjuda bli­vande föräldrar fosterdiagnostik optimerad för att upptäcka just kromosomförändring­ar? Notera också användandet av ett negativt klingande språkbruk vid beskrivningen och motiveringen av dessa tester – det görs klart att inte alla blivande barn är som de bör vara.

Viktigt att uppmärksamma i detta sammanhang är att det ingalunda är en själv­klarhet vad som ens utgör en sjukdom el­ler skada. Det kan mycket väl röra sig om en från omgivningen tillskriven etikett, utan förankring i berörda människors uppfatt­ning om sig själva. Personer med diagnoser som Downs syndrom må vara annorlunda än många andra, däri att de har en extra kromosom, men det annorlunda behöver inte vara skadat. Det kan helt enkelt bara vara ett annat sätt att vara på. Minns att myndig­heterna ända fram till år 1979 klassade homosexualitet som en sjukdom.50

Det framstår säkert som en tilltalande politisk lösning att låta var och en göra som den vill, eftersom det ger intrycket av att vi som samhälle inte tar ställning i svårlösta frågor av värderingsmässig karaktär.51 De föräldrar som har moraliska invändning­ar mot aborter av blivande barn med funk­tionsnedsättning kan helt enkelt låta bli, medan föräldrar som inte hyser sådana betänkligheter får göra som de vill. En win-win för alla parter. Men att befrämja valfrihet en­dast med avseende på vissa fosters liv men inte andras är inte detsamma som att förhål­la sig neutral. Tvärtom förutsätter en sådan liberal hållning att inte alla människor mäts med samma moraliska måttstock.

Att dagens svenska aborträtt saknar en uttalat arvshygienisk målsättning innebär alltså inte att vi som samhällsgemenskap går fria från moralisk kritik. Den relevanta frågan är nämligen inte om vi i dag bedri­ver arvshygien, utan om vi hyser och i våra verksamheter ger uttryck för samma värderingar som gjorde arvshygienen förkastlig. Jag kan inte se annat än att så är fallet – både då och nu gör vi skillnad på människor. Nu som förr klassar vi somliga människor som icke önskvärda.

Avslutande reflektioner

Utan medicin dör jag inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är gränslöst tacksam över att få leva i ett samhälle som visar mig sådan omtanke. Genom sjukvårdens försorg kan jag leva ett ganska normalt och högst meningsfullt liv. Möjligen är mitt liv dåligt just med avseende på mina sjukdomar, men jag är mer än mina sjukdomar. Mitt liv är ändå bra, rentav mycket bra. Jag hoppas att människor som jag tillåts leva även i fram­tiden. Våra liv är värda att leva.

Som den amerikanske filosofen Michael Sandel har påpekat är det lockande att tro att vi ökar vår frihet genom att sortera bort vad vi betraktar som icke ­önskvärda egen­skaper hos kommande generationer. ”Men”, skriver Sandel (min översättning), ”att änd­ra vår egen natur för att passa in i världen, snarare än tvärtom, är i själva verket den djupaste formen av maktlöshet”.52 Med an­dra ord kapitulerar vi då bara inför världen när vi borde göra vad vi kan för att skapa ett humant samhälle som tillåter alla former av mänskligt liv att blomstra.

Om mitt liv är värt att leva gäller det i minst lika hög grad människor med exem­pelvis Downs syndrom. Till skillnad från mig är de inte ens sjuka eller skadade. De bara är som de är och de verkar vara väldigt nöjda med det. Ändå utgör de en krympande skara både i vårt eget land och i andra länder. För att vi andra vill ha det så. Det är väl i och för sig begripligt att vissa människor inte förmår se värdet i ett liv med kromosomförändringar. För den som låter tillvaron kretsa kring värdsliga statusprojekt som karriär, hög inkomst eller akademiska meriter kan ett liv med lägre intellektuell förmåga än genomsnittet te sig innehållslöst. Men frågan är då vems liv som saknar substans i verklig mening.

Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.

Ur Signum nr 6/2022.

Noter
  1. Som ett bland många exempel se följande de­battartikel från företrädare för partiet Libe­ralerna, i vilken endast kvinnans rätt att be­stämma över sin kropp framhålls som moraliskt relevant, medan ingenting sägs om fostrets skyddsvärde: Nordquist, Lina & Elving, 2022. ”L: Skydda rätten till abort i grundlagen”. Svenska Dagbladet.
  2. Statens medicinsk-­etiska råd. 2019. Livstecken efter sen abort. Smer rapport 2019:1. s. 12.
  3. SFS 1974:595. Abortlag. 3.
  4. Statens medicinsk­-etiska råd 2019, 14.
  5. SOU 1983:31. Familjeplanering och abort: Erfarenheter av ny lagstiftning, s. 53–54.
  6. Enligt muntligt samtal med en ledamot av Rättsliga rådet år 2022 inryms trisomier som Downs syndrom i fosterskadebegreppet i det­ta. Rådet avstår från att värdera fosterskador utan överlåter denna bedömning åt de blivande föräldrarna, även om det alltså krävs någon form av diagnos hos fostret. Så­ledes kan alla former av fosterskador utgöra synnerliga skäl till sen abort.
    Jag vill i detta sammanhang förtydliga att fö­religgande artikel inte utgör en kritik av va­re sig Socialstyrelsen eller dess rättsliga råd, som för övrigt har varit mig oerhört tillmötes­gående och behjälpliga. Myndigheten kan in­te annat än att tillämpa de lagar som stiftas av våra folkvalda politiker och i förlängningen av oss medborgare. Rådet följer också en se­dan decennier etablerad beslutspraxis, som tycks följa lagens intentioner (se längre fram i artikeln vad som sades om de synnerliga skä­len i nuvarande abortlags proposition).
  7. Statens medicinsk-­etiska råd 2019, 13–14.
  8. Socialstyrelsen, Fosterskador och kromosomavvikelser 2016. Artikelnummer 2018­-3­13. s. 7. Samt: Pettersson, Leo. 2021. ”Därför föds färre barn med Downs syndrom i Sveri­ge”, Aftonbladet.
  9. Svenska Downföreningen 2020. ”Fosterdi­agnostik”, svenskadownforeningen.se. Hämtad 2022­07­23.
  10. Genom propositionen infördes fosterskada som en ytterligare indikation i 1938 års abortlag.­ Se: Prop. 1963:100. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angå­ende ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havande­skap; given Stockholms slott den 8 mars 1963, 14–15.
  11. Om möjligheten att leva ett lyckligt liv med Downs syndrom, se även en kvantitativ stu­die av Brian Skotko et al.; 99 procent av respondenterna med Downs syndrom föreföll vara ”happy with their lives” (97 procent av respondenterna gillade dessutom vilka de var och 96 procent uppskattade sitt utse­ende): Skotko, Brian G & Levine, Susan P & Goldstein, Richard. 2011. ”Self­perceptions from people with Down syndrome”. The American Journal of Medical Genetics ­ Part A. doi: 10.1002/ajmg.a.34235.
  12. Se exempelvis: SOU 1935:15. Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap, s. 112.
  13. Den närmare bakgrunden var en återupptäckt i början av 1900­talet av Gregor Mendels rön om ärftlighetslagarna, tillsammans med en egenartad tolkning av Charles Darwins te­ori om djurarternas utveckling genom natur­ligt urval – så kallad socialdarwinism. Vid sidan av arvshygien rymmer begreppet eu­genik också rashygien. För tre lättillgängliga översiktsartiklar om arvshygien/eugenik, se: Nationalencyklopedin, ”Eugenik”. Samt: Encyclopaedia Britannica, ”Eugenics”. Samt: Stanford Encyclopedia of Philosophy, ”Euge­nics”.
  14. Riksdagens protokoll. Andra kamma­ren. Nr 25, onsdagen den 23 april, s. 48.
  15. SOU 1935:15, 17, 72–73.
  16. Medicinalstyrelsens utredning sammanfattades i: SOU 1935: 15. s. 46–54.
  17. SOU 1935:15, 5–6.
  18. SOU 1971:58, Rätten till abort. Samt: Prop. 1974:70. Kungl. Maj:ts proposition med för­slag till abortlag, m.m.; given den 8 mars 1974. Samt: SFS 1974:595.
  19. SOU 1935:15, 86, 95.
  20. 1934 års abortkommitté föreslog även en sär­skild social indikation, samt menade att den medicinska indikationen inte krävde en sär­skild rättslig reglering. För en god översikt över indikationernas innebörd och framväxt, se: SOU 1971:58, s. 117–124.
  21. SOU 1935:15, 100.
  22. SOU 1933:22. Förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av an­nan rubbning av själsverksamheten lidande personer, s. 11.
  23. SOU 1935: 15, 112–115.
  24. I ett särskilt yttrande i abortfrågan år 1937 av­ givet av Befolkningskommissionen sades om den föreslagna eugeniska indikationen att de myndigheter och sakkunniga som yttrade sig om förslaget i princip godkände detsamma eller lämnade det utan erinran. Befolknings­kommissionen ställde sig för övrigt själv bak­om förslaget. Se: SOU 1937:6. Yttrande i abortfrågan, s. 4.
  25. SOU 1971:58, 120.
  26. Medicinalstyrelsens skrivelse sammanfatta­des i: Prop. 1963:100, s. 5–6.
  27. År 1946 infördes även en social­medicinsk indikation, som medgav rätt till abort om den gravida kvinnans fysiska eller psykiska krafter kunde antas bli allvarligt nedsatta i och med födandet av eller omhändertagandet om Se SOU 1971:58, s. 117–119.
  28. Dessa foster hade redan aborterats genom en vid tillämpning av de medicinska och social­ medicinska indikationerna, men som Medicinalstyrelsen framhöll var en sådan tillämpning av lagen ”uppenbarligen icke avsedd.” Se Prop. 1963:100, s. 6.
  29. Prop. 1963:100, s. 5–6.
  30. Prop. 1963:100, s. 15.
  31. Karlstad domkapitels remissyttrande citera­ des i: Prop. 1963:100, s. 10.
  32. Prop. 1974:70, s. 61.
  33. SOU 1971:58, 17–22 samt Prop. 1974:70, s. 1–2, 61, 68, 70–73.
  34. Prop. 1974:70, s. 68–69.
  35. Statens medicinsk-­etiska råd. 2019, 14.
  36. SOU 1989:51. Den gravida kvinnan och fostret – två individer, s. 64.
  37. I dag vet vi att Downs syndrom endast un­dantagsvis är ärftligt. Strikt talat kan där­för inte denna diagnos sorteras in under den eugeniska indikationen, som hade att göra med överförandet av arvsanlag. Att kromosomförändringar hos fostret utgör ett giltigt synnerligt skäl till sen abort kan dock sägas utgöra ett fortlevande av den eugeniska indikationen såtillvida att aborten beviljas på grundval av genetiska egenskaper hos det blivande barnet snarare än tillstånd upp­ komna under fosterstadiet, som en följd av yttre (exogena) händelser i likhet med intag av neurosedyn. Åtminstone i steriliserings­sammanhang kom den eugeniska indikationen för övrigt efterhand att omnämnas som just ”genetisk” indikation. (SOU 1974:25, Fri sterilisering, s. 58.) Denna artikels empiriska material tyder dessutom på att människor med kromosomförändringar som Downs syn­drom tidigare faktiskt ansågs falla inom den eugeniska indikationen. 1938 års lagstiftare utgick från sin tids föreställningar och tillät abort när ”med skäl” kunde antas att modern eller fadern genom arvsanlag skulle överföra bland annat sinnesslöhet till avkomlingarna.­ Vidare, enligt 1950 års abortutredning beviljades abortsökande med så kallad ”oli­gofreni” vanligen abort på eugenisk indika­tion. (SOU 1953:29, Abortfrågan, s. 85.) Till oli­gofreni tycks tidigare bland annat ha räknats vad som då benämndes ”mongolism”, vilket av 1954 års sinnessjuklagstiftningskommitté även beskrevs som ärftligt betingat. Uttryck­et oligofreni, jämte psykisk efterblivenhet, synes även ha ersatt termen sinnesslö över tid. (SOU 1964:40, Mentalsjukvårdslag, s. 203– 206.) Längre in på 1900­-talet verkar den euge­niska indikationen ha tillämpats restriktivt, i och med ökade insikter om att människors arvsanlag kunde modifieras och hämmas av både den omgivande miljön och andra anlag, samt upptäckten att abortoperationer var ett mycket ineffektivt medel för att hindra spridningen av ärftliga sjukdomar (även dominanta sådana). (SOU 1971:58, s. 128.)
  38. Stål, Herman. Odaterad. Förändringar i erbjudanden om fosterdiagnostik inriktad mot Down Syndrom: En studie av svenska regioners beslutsfattande. Göteborgs universitet, Handelshögskolan, s. 7–13.
  39. SOU 1989:51, samt Prop. 1994/95:142. Fosterdiagnostik och abort.
  40. SOU 2004:20. Genetik, integritet och etik, samt 2005/06:64. Genetisk integritet m.m. Samt: SFS 2006:351. Lag om genetisk integritet m.m.
  41. Prop.1994/95:142, s. 1, 22, samt Prop. 2005/06:64, s. 89.
  42. Prop.1994/95:142, s. 12, 17, 21.
  43. Prop.2005/06:64, s. 92.
  44. Prop.1994/95:142, s. 22.
  45. Stål, Odaterad, s. 5, 8.
  46. Statens beredning för medicinsk utvärdering­ 2006. Metoder för tidig fosterdiagnostik: En systematisk litteraturöversikt, nr 182.
  47. Stål, Odaterad, s. 5.
  48. Se även hur Christian Munthe identifierar tre återkommande argument i sin studie av fosterdiagnostikens moraliska rötter, nämligen diagnostiken som ett verktyg för att främja gravida kvinnors autonomi och minska deras ångest, för att minska antalet födda barn med sjukdomar och skador, samt för att minska samhällets utgifter: Munthe, Christian. ”The Moral Roots of Prenatal Diagnosis: Ethical Aspects of the Early Introduction and Presentation of Prenatal Diagnosis in Sweden”. Stu­dies in Research Ethics, nr 7.
  49. Prop.1963:100, s. 15.
  50. Arbetsdepartementet 2018. ”Historik om utvecklingen av hbtq­personers rättigheter i Sverige”, www.regeringen.se. Hämtad 2022­07­23.
  51. I detta sammanhang har jag tagit intryck av Michael Sandels resonemang i: Sandel, Mi­ chael J. 2009. Justice: What’s the right thing to do? Penguin Books, s. 251–253.
  52. Sandel, Michael 2007. The Case Against Perfection: Ethics in the Age of Genetic Engineering. Harvard University Press, s. 97.