av ULF JONSSON
– Vem skall man rösta på till riksdag, region och kommun?
Inför valet till riksdag, region och kommun den 11 september ställer sig landets vuxna katoliker, liksom andra vuxna medborgare, frågan om hur man skall rösta.
Andra Vatikankonciliet på 1960-talet påminde om att det finns en skillnad mellan kyrkliga ämbetsbärare och lekfolk i relation till politiska uppdrag. Ämbetsbärarnas ställning som ledare i den kyrkliga sfären är oförenlig med att inneha politiska uppdrag. En präst kan inte företräda ett politiskt parti, och en biskop kan inte vara statsminister. Kyrkans ledare är förkunnare och själasörjare för personer med olika politisk hemvist, och de skall därför inte leva i symbios med bestämda politiska partier. Andligt ledarskap får heller inte användas för att pådyvla människor ens egna politiska preferenser.
Kyrkoledningen ger inga råd om vilka partier eller personer som man bör rösta på. Däremot händer det att man varnar för oetiska, inhumana eller antikristna politiska rörelser. De politiska partierna bärs ju dessutom upp av ganska olika företrädare. Det kan därför vara värt att påminna om ordningen med personval, som stärker möjligheterna att påverka politikens inriktning.
Inför årets val bidrar flera faktorer till att väljarna kan känna sig extra tveksamma inför hur de skall rösta. En utveckling som har blivit starkare med åren är att vissa partier har kapat rötterna till de övertygelser ur vilka de en gång växte fram. För väljarna blir det förvirrande när man inte längre vet vilka grundläggande värderingar ett parti företräder. Men enbart den nakna strävan efter makt med dess åtföljande pragmatiska anpassning till aktuella opinionsvindar väcker ingen respekt hos väljare som önskar att politiker står upp för vissa grundläggande värden. Så kan exempelvis ett parti som ger upp sitt tidigare tydliga försvar för samhällets minsta minoriteter och deras rätt till liv med rätta riskera att förlora väljarnas förtroende (jfr artikeln ”Liv värda att leva” i detta nummer av Signum). Att politiken behöver anpassa sig till att världen hela tiden förändras är en sak. Att ge upp sina grundläggande övertygelser är någonting annat.
Den ovan skisserade utvecklingen hänger inte minst ihop med den kortsiktighet som präglar det politiska livet i Sverige. Perspektiven sträcker sig sällan längre än över en valperiod. Den katolska kyrkan däremot tänker i sekler och har ett evighetsperspektiv på det mänskliga livet. Även kyrkan förändras givetvis, men i kontinuitetens tecken och inte genom att överge de grundläggande källorna för hennes tro. Det politiska livet måste självklart tänka i andra tidskategorier. Men snabba byten av grundläggande övertygelser är inte heller i det politiska livet nödvändigtvis det mest kloka. Själva kortsiktigheten i sig har ett högt pris. Förmågan att snabbt och klokt kunna hantera plötsligt uppkomna svårigheter hänger samman med att man har en tydlig inre kompass för varthän man långsiktigt är på väg. Exemplen på att den insikten ofta saknas är legio. Från att under hela efterkrigstiden ha varit negativ mot Europatanken bytte det statsbärande partiet fot under loppet av mindre än ett år i början på 1990-talet och Sverige ansökte snabbt om medlemskap i EU. Vidare, det var först när covidpandemin redan var ett faktum våren 2020 som regionerna plötsligt insåg att sjukvården kan behöva ha förbrukningsmaterial för mer än ett par tre veckor i sina lager. I Finland verkar man ha varit bättre rustad, eftersom man där hade tänkt efter före. Och det var först när Putin stod med sina anfallstrupper inne i Ukraina i vintras som den så högstämt lovsjungna svenska alliansfriheten efter bara några veckors debatt ersattes av sin raka motsats. Oavsett vad man tycker om besluten i sig, den oförberedda och brådstörtade hanteringen av dessa och många andra frågor väcker inget förtroende. Var finns den inre kompassen och det långsiktiga förutseendet?
Men varthän bör då Sverige vara på väg på längre sikt? Tre globala frågor som kommer att påverka oss under lång tid framöver stavas klimatkris, fred och demokrati. Klimatkrisen kastar sin långa skugga över världen, också hos oss. Rysslands anfallskrig mot Ukraina riskerar att växa och bli än mer bestialiskt än det redan är. Det odemokratiska Kinas inflytande i världen växer kontinuerligt, och i USA finns oroande tecken på att en fungerande demokrati inte heller där går att ta för självklar. Sverige är ett litet land, men det fråntar oss inte ansvaret för att göra vad vi kan för att främja att utvecklingen går åt rätt håll på det globala planet.
Ett besvärande problem av annat slag är svårigheterna att få ihop en regering med stabilt stöd i riksdagen. Det är ingen önskvärd situation att regeringen är beroende av stöd från någon enstaka partilös riksdagsledamot. Det återstår ännu att se om valresultatet banar väg för en stabil regering. Men om så inte blir fallet vore det kanske värt att överväga tanken på en så kallad stor koalition, likt den man haft i Tyskland mellan Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. Nackdelen är uppenbar: det finns knappast någon plats kvar för en livaktig oppositionspolitik. Och i Sverige har den typen av regeringsbildningar brukat betraktas endast som en nödlösning i kristider. Men om alternativet vore fyra år till med en lika instabil situation som den vi haft under den senaste mandatperioden, så borde idén åtminstone inte avvisas helt utan betänketid.
Inför årets riksdagsval undrar slutligen en hel del katoliker hur det skall gå för de konfessionella friskolorna. Också det är en fråga med ett långt tidsperspektiv. I Sverige har det funnits katolska skolor ända sedan 1700-talet. I europeisk rättstradition ses rätten att bedriva konfessionella skolor som en viktig del av religionsfriheten. Och såväl Europakonventionen som EU:s rättighetsstadga slår fast att det finns en rättighet att både starta och driva konfessionella friskolor. Långt ifrån alla katolska föräldrar vill ha sina barn i en katolsk friskola. Men att kriminalisera förekomsten av dessa skolor är en annan sak. Det skulle innebära en allvarlig inskränkning av religionsfriheten. Ett svenskt förbud mot konfessionella friskolor – respektive ett förbud mot att starta nya sådana skolor – riskerar att fällas vid en prövning i Europadomstolen, konstaterar Lars Arrhenius i sitt utredningsbetänkande Nya regler för skolor med konfessionell inriktning (jfr Signum 2/2020, s. 16–21). Religionsfriheten hör inte till de omhuldade friheterna i Sverige, och Socialdemokraternas och Liberalernas hot om att förbjuda nya, respektive alla, konfessionella friskolor utgör en direkt och medveten attack mot själva religionsfriheten. Ur ett religionsfrihetsperspektiv är det enda anständiga att helt släppa tanken på förbud mot konfessionella friskolor.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 6/2022.