av ULF JONSSON
– Ett samtal med Karin Öberg.
Karin Öberg har en ovanlig livsväg. Hon växte upp i Lyckeby utanför Karlskrona, och efter gymnasiet sökte hon sig till högre utbildning i kemi och fysik i USA. Hennes intellektuella nyfikenhet fick henne att också ställa frågan om Gud, och så småningom blev hon katolik. Sedan 2017 är hon professor i astrokemi vid Harvard-universitetet, och hon leder nu ett forskningsteam som bland annat använder sig av det nya James Webb-teleskopet. I denna intervju berättar hon om sin forskning, om sin väg till den katolska tron och om förhållandet mellan religion och vetenskap.
Kan du till att börja med berätta litet om din egen bakgrund?
Jag föddes i Nyköping och växte upp i Lyckeby utanför Karlskrona, i en ganska akademiskt präglad familj. Jag döptes som liten och konfirmerades i Svenska kyrkan, men annars spelade den religiösa tron ingen central roll hemma i vår familj. Jag var tidigt i livet nyfiken på många olika saker, bland annat på naturvetenskap och historia. Min pappa är själv naturvetare, och han gav mig böcker om fysik, kemi och astronomi för att hålla min nyfikenhet levande. Under min tid på gymnasiet var jag nyfiken på mycket, men det var då som jag upptäckte att jag hade särskilt lätt för kemi och fysik. Så det var naturligt för mig att fortsätta mina studier efter gymnasiet inom de disciplinerna. Först tänkte jag att jag skulle läsa teknisk fysik vid något svenskt universitet. Men jag skickade också in en ansökan till Caltech, ett högt renommerat tekniskt universitet i Kalifornien. Och när jag blev antagen där var det självklart för mig att tacka ja.
Omständigheterna blev mer dramatiska än jag hade räknat med. Jag skulle nämligen ha rest till USA den 12 september 2001, dagen efter terrorattackerna. Men i stället kom jag iväg till Calthech den 17 september. Jag hade tänkt mig att studera till ingenjör, men jag insåg snart att det som verkligen lockade mig var astrofysik och kemi. Kemi var mitt bästa ämne på Caltech, men jag tyckte att astrofysiken var intressantare. I valet mellan dessa båda ämnen upptäckte jag att det finns en disciplin som kombinerar astrofysik och kemi, nämligen astrokemi, där man tillämpar kemi för att lösa problemställningar inom astronomin. Så plötsligt var valet enkelt. Det var självklart för mig att jag skulle satsa på att doktorera i astrokemi. Världens ledande forskningscentrum för astrokemi finns i Leiden i Holland, så efter tiden på Calthech genomförde jag mina doktorandstudier i Leiden.
Jag trivdes bra som doktorand i Leiden, men jag längtade väldigt mycket tillbaka till USA. Så när jag efter disputationen sökte efter olika jobb som ”post-doc” och assisterande professor sökte jag i princip bara i USA. Harvard är drömuniversitetet att hamna vid som professor. Och när det sedan utlystes en professur i astrokemi vid Harvard åtta år efter min disputation sökte jag tjänsten och fick den.
Vill du också berätta om hur det kom sig att du sökte dig till den katolska tron?
Ja, parallellt med att min vetenskapliga karriär tog fart blev också den religiösa tron viktigare för mig. Det började mot slutet av min tid vid Calthech med att jag insåg att det fanns vissa icke-materialistiska uppfattningar som jag var övertygad om var sanna, i lika hög grad som jag var övertygad om att vissa vetenskapliga uppfattningar var sanna. Det ena var att det finns en objektiv skillnad mellan det moraliskt goda och det moraliskt onda, och att den skillnaden inte är något som vi människor konstruerar eller kan avgöra med majoritetsbeslut. Det andra var att jag har en fri vilja att välja hur jag handlar, inklusive i frågor som är av moralisk betydelse. De två övertygelserna är svåra att få ihop med en materialistisk världsbild. Jag började läsa en del böcker om sådana frågor, bland annat boken Kan man vara kristen? av den anglikanske författaren C. S. Lewis. När jag läste den boken insåg jag att jag höll med om hans beskrivning av grunderna för den kristna tron. Läsningen blev en ganska dramatisk och även känslomässigt omtumlande erfarenhet. När jag var framme vid slutet av boken tänkte jag för mig själv: hans argument övertygar mig, så det innebär väl att jag också är kristen. Så mycket mer visste jag då ännu inte om kristen tro. Men jag visste att man skulle gå i kyrkan, så under min doktorandtid letade jag upp en engelskspråkig anglikansk kyrka i Holland. Men efter ett år eller så började jag läsa böcker av G. K. Chesterton och andra katolska författare. När jag sedan var tillbaka i USA började jag gå till mässan i katolska kyrkor och jag kände mig otroligt hemma i det, både intellektuellt, emotionellt och andligt. Vid 29 års ålder konverterade jag till den katolska kyrkan.
En sak som var litet speciell med min väg till den katolska kyrkan var att jag inte personligen kände några katoliker förrän det sista halvåret innan konversionen. Min väg till den kristna tron och den katolska kyrkan var i hög grad en intellektuell sak, den gick via böcker och intellektuell reflexion. Men i efterhand har jag insett att det inte enbart var en intellektuell process. Jag hade också en egen vilja, en längtan efter att gå vidare i processen, att ta nästa steg allteftersom jag fick nya insikter och kunskaper längs vägen. Det som för mig började med en filosofisk övertygelse om Guds existens kompletterades senare med uppenbarelsens Gud, som vi läser om i Bibeln. Samtidigt tycker jag att Chesterton så fint påminner om att en intellektuell längtan efter sanning inte behöver vara någonting torrt och tråkigt. Här finns det för övrigt en parallell mellan tron och vetenskapen, som också ibland uppfattas som torr och tråkig. Men båda är fulla av kreativitet och längtan som driver dem framåt, utan att för den skull tappa bort intellektuell stringens och logik. För mig personligen var Tolkiens Sagan om ringen min första stora litterära upplevelse. När jag senare läste Chesterton väckte det samma längtan och förundran inom mig som jag hade erfarit när jag som ung läste Sagan om ringen.
Du är professor i astrokemi. Vad är det för slags frågor som man ägnar sig åt inom den disciplinen?
Inom astrokemi tillämpar man kemi för att lösa olika forskningsfrågor inom astronomi. Det som jag själv är mest intresserad av inom astrokemin är att förstå hur det går till när planeter bildas och hur molekyler bildas och förstörs i samband med att nya planeter uppstår. Det handlar exempelvis om att komma på varför olika sorters planeter bildas runt olika typer av stjärnor. Eller, som i vårt eget solsystem, varför olika slags planeter har bildats runt vår sol. Till stor del är det här kemiska frågor, det är ett fält av frågor där kemi och fysik interagerar. För att förstå de här processerna behöver man ta hänsyn till hur molekyler som vatten, kolmonoxid och koldioxid bildas och förstörs, och om de existerar i form av gas eller is.
Är astrokemi en disciplin som har funnits länge?
Astronomi i modern bemärkelse uppstod under senare delen av 1800-talet, det var då som vi fick bättre teleskop. Redan forskare som Galilei använde teleskop, men från slutet av 1800-talet blev teleskopen mycket bättre. Astrokemin uppstod i början av 1900-talet när man insåg att det finns molekyler ute i rymden mellan stjärnorna. Så astrokemin är en disciplin som är nästan lika gammal som den moderna astronomin. Men den har utvecklats och blivit mycket större under de senaste tio åren, och anledningen till det är att vi har fått ett nytt teleskop, ALMA i Chile, som är väldigt bra på observationer av molekyler ända så långt som tio miljarder år tillbaka i tiden. Det gör att vi i dag har blivit mycket bättre på att undersöka molekylernas verkan på de astronomiska processerna runt om i universum. Så vi är nu mycket bättre på att avgöra när enskilda galaxer och planeter bildades än vi var för tio år sedan. Astronomi är ju en disciplin som är mycket beroende på den teknologiska utvecklingen. När vi får tillgång till ny teknologi kan våra kunskaper plötsligt utvecklas mycket snabbt.
Vad är det för forskning som ni ägnar er åt just nu i er forskargrupp, The Öberg Astrochemistry Group, vid Harvard?
Vi är ett tiotal forskare som arbetar i vår astrokemigrupp. Vi gör ganska olika saker, för var och en av oss har sitt eget projekt. Till det mest aktuella hör att vi just har avslutat ett stort projekt med ALMA-teleskopet, där vi med mycket hög upplösning har undersökt vilka molekyler som finns i de skivor eller ringar av gas och stoft som cirkulerar kring unga stjärnor där nya planeter bildas. Vill man förstå hur nya planeter bildas behöver man undersöka vilka molekyler som finns i skivorna, eftersom det är i dessa skivor som nya planeter uppstår. Forskningsprojektet gick väldigt bra, vi har gjort flera intressanta upptäckter som kan hjälpa oss att förstå hur det går till när planeter bildas. Nästa steg är att observera samma planetbildande skivor med det nya James Webb-teleskopet. Medan ALMA har varit fantastiskt för att förstå planetbildning i kalla delar av de här skivorna, så kan James Webb användas till att observera molekyler mycket närmare den unga stjärnan. Det är där planeter som liknar jorden bildas, vilket gör det här projektet extra spännande.
Vilka är de stora frågorna inom den samtida astronomiska forskningen?
Det finns förstås många olika frågor. Men om jag håller mig inom mitt eget område kan jag nämna forskningen om så kallade exoplaneter, alltså planeter som cirklar kring andra stjärnor än vår egen sol. Inte minst är man ute efter att ta reda på hur vanligt det är att det bildas planeter som liknar vår egen jord. Och anledningen till att just det är en så stor fråga är att astronomer, precis som många andra, är intresserade av att hitta liv i universum. Det handlar alltså om att hitta planeter där man kan tänka sig att liv skulle kunna uppstå, och att försöka få reda på huruvida det faktiskt finns liv på någon av dessa planeter, även om de ligger många ljusår bort ifrån oss.
Har det under de senaste tjugo åren blivit mer eller mindre sannolikt att det finns liv på andra planeter än på vår planet?
Det går inte att beräkna sannolikheten för det. Men något som vi vet i dag, och som vi inte visste för tjugo år sedan, det är att i stort sett alla stjärnor har planeter. Planeter är alltså väldigt vanliga i universum. Och det bidrar till att det i dag framstår som mera sannolikt än för tjugo år sedan att det finns andra planeter med liv.
En annan sak som vi också börjar få litet koll på i dag är hur ofta det händer att en jordlik planet bildas, det vill säga en planet med ungefär samma proportioner som jorden har när det gäller järn, sten, vatten och atmosfär samt med rätt avstånd till sin stjärna för att kunna ha flytande vatten. Det är någonting som vi nu har börjat kunna samla in data om, och de data som vi hittills har fått in lutar åt att de jordlika planeterna nog är ganska vanligt förekommande. James Webb-teleskopet kommer att kunna hjälpa oss att få mer data om just den saken, så vi lär kunna säga mer om detta inom en överskådlig framtid. Vad vi redan vet är att det är vanligt med planeter som är på rätt avstånd från sin stjärna för att kunna ha flytande vatten. Men om dessa planeter sedan faktiskt har vatten och de övriga nödvändiga betingelserna för liv känner vi ännu inte till.
Låt oss gå vidare till en mer vetenskapsteoretisk fråga. Vetenskaplig forskning leder ju ofta till att vetenskapens tidigare uppfattningar och teorier byts ut mot nya. Vetenskapen är ett slags kontinuerlig omprövningsprocess. Men innebär det att exempelvis astronomins forskningsresultat är väldigt instabila? Eller finns det också uppfattningar som är tillförlitliga och stabila under lång tid inom astronomins område?
Ja, frågan om vetenskapliga sanningar är komplex. Vetenskapen formulerar teorier, och teorierna kommer kanske så småningom att förändras. Men samtidigt är vi ganska säkra på att somliga av våra teorier inte kommer att förändras särskilt mycket framöver, de är i sina centrala aspekter sanna och kommer att förbli sanna. En sådan stabilt sann teori är att universum expanderar. Men vad vi fortfarande håller på att lista ut är varför universum expanderar och varför det dessutom sker i en accelererande takt, allt snabbare och snabbare.
Ett exempel på en ganska ny upptäckt som har förändrat vår tidigare förståelse av universum är upptäckten av mörk materia och mörk energi. Accelerationen av universums expansion hänger sannolikt ihop med förekomsten av mörk energi. Mörk materia å andra sidan påverkar hur galaxer bildas och rör på sig. När vi observerar hur galaxer och galaxhopar roterar så förstår vi att det måste finnas mörk materia, alltså extra materia som vi inte kan se. Vi har ingen bra teori om vad mörk materia är, men vi ser olika effekter som den ger upphov till.
Hur ser du själv på förhållandet mellan naturvetenskap och religion?
För det första menar jag att de inte står i konflikt med varandra. I vart fall om man är monoteist och tror att Gud är alltings yttersta grund får man lov att utgå ifrån att sanningar om den fysiska världen och religiösa trossanningar inte är oförenliga med varandra, eftersom de ytterst kommer från samma källa.
För det andra är jag skeptisk till idén om att vetenskapliga sanningar och trossanningar är så helt väsensskilda från varandra att de inte kan ha någonting att säga till varandra, eftersom de handlar om så helt olika saker. En tanke som jag absolut inte håller med om är att vetenskapen svarar på ”hur–frågor”, medan den religiösa tron svarar på ”varför-frågor”. Mina astronomistudenter frågar ”varför” (why?) hela tiden! Och jag tror inte att det beror på att de inte förstår skillnaden mellan ”hur?” (how?) och ”varför?” (why?).
Det är klart att teologi och naturvetenskap är olika discipliner och att de ställer olika slags frågor. Men ibland ställer de olika slags frågor om samma objekt, och då borde det vara möjligt att relatera frågorna till varandra. Jag tycker det är värt att påminna om att redan kyrkofadern Augustinus mot slutet av 300-talet använde sig av sin tids naturfilosofiska argument för att jorden är rund när han tolkade Bibelns berättelser om världens skapelse. Och likaså använde han på ett intellektuellt sofistikerat sätt den platonska filosofin och den aristoteliska logiken när han reflekterade över fenomen som tiden och över bibliska uttryck som ”i begynnelsen”. Sådana exempel påminner oss om att det kan vara värdefullt att låta naturvetenskapliga, filosofiska och religiösa frågeställningar sättas i relation till varandra. Sedan får man förstås inte glömma bort att man ställer sina frågor utifrån olika infallsvinklar. Men så är det ju redan inom olika discipliner inom naturvetenskapen. En biolog och en fysiker beskriver människans nervsystem på väldigt olika sätt. Men om deras beskrivningar motsäger varandra så har vi ett problem. Men om de i stället skulle säga exakt samma sak så skulle vi kunna reducera en vetenskaplig disciplin till en annan. Själva det faktum att vi inte reducerar en disciplin till en annan visar att vi behöver ha möjligheten att beskriva ett och samma fenomen på olika nivåer, ur flera olika perspektiv.
Hur går det då med sanningen? Är sanningen relativ till olika perspektiv?
Att man kan beskriva ett fenomen ur olika perspektiv är inte detsamma som sanningsrelativism, i alla fall så länge perspektiven inte motsäger varandra utan snarare kompletterar varandra. Men idén om olika perspektiv som är oförenliga med varandra är relativistisk. Den idén diskuterades för övrigt redan under högmedeltiden och tidig modernitet i form av idén om den dubbla sanningen. Det fanns somliga som förespråkade den relativistiska uppfattningen att religiösa sanningar kunde vara sanna även om de var oförenliga med förnuftssanningar, eftersom det rör sig om sanningar av helt olika slag. Sådana idéer diskuterades både bland muslimska och kristna tänkare, exempelvis när några hävdade att världen teologiskt sett har en början i tiden eftersom Bibeln säger att Gud en gång skapade världen, medan världen filosofiskt sett alltid har funnits, eftersom filosofen Aristoteles menade det. Om man resonerar så hamnar man i sanningsrelativism. Men både Thomas av Aquino och Galilei argumenterade mot idén om den dubbla sanningen. Och även i dag är det etablerade synsättet både inom naturvetenskap och katolsk teologi att man avvisar idén om den dubbla sanningen.
Apropå relationen mellan naturvetenskap och religion kan det också vara intressant att säga något om en idé som fortfarande är ganska vanlig i vår egen tid, nämligen idén att ju mer den vetenskapliga kunskapen växer, desto mindre plats blir det kvar för den religiösa tron. Men om man ser på det som har hänt under de senaste hundra åren är det inte alls självklart att det är fallet. Inom astronomins område har forskningen tvärtom öppnat upp mer plats för religiös tro i vår tid jämfört med på 1800-talet. Ta exempelvis att universum verkar ha en tydlig början och ett tydligt slut. Det är mycket i vår tids forskning som talar för att det faktiskt förhåller sig så, och det i sin tur stämmer väl ihop med det bibliska sättet att se på världen. Och kvantmekaniken talar för att det finns skeenden i naturen som är omöjliga att förutsäga för oss människor. Också det är en välkommen upptäckt för teologin. Efter 1800-talets vetenskapliga framsteg fick många troende dåligt självförtroende, eftersom man hade intrycket att vetenskapen blev allt svårare att förena med den religiösa tron. Men efter vetenskapens framsteg under 1900-talet är det inte alls självklart att utvecklingen kommer att göra det svårare att förena vetenskap och religion.
Som astronom använder du kunskaper och metoder från både fysikens och kemins områden. Hur ser du på frågan om naturvetenskaplig reduktionism, det så kallade scientistiska synsättet? Räcker fysiken och kemin till för att beskriva hela verkligheten?
Mitt eget korta svar på den frågan är nej. Fysiken och kemin räcker inte ensamma till för att beskriva hela verkligheten. Om man på allvar försöker att förklara hela verkligheten på ett reduktionistiskt scientistiskt sätt så blir det helt absurt. Det leder till att en mängd frågor om verkligheten inte alls går att besvara. Hur skulle du kunna prata om Shakespeare på det sättet? Du behöver inte gå till frågor om religion för att inse att scientismen är ohållbar. Uppkomsten av Shakespeares verk blir helt obegriplig i ett scientistiskt perspektiv, där det inte finns plats för medvetande och intentionalitet. Om man tar bort alla discipliner som inte är rent kvantitativa får man en absurd verklighetsuppfattning. Till och med biologin får ju problem om man menar att man inte kan ta med kvalitativa aspekter och studier med finala eller så kallade teleologiska förklaringsmodeller. Det blir väldigt snabbt väldigt fel. Jag tror att det är ytterst få som, om de tänker efter, vill gå den vägen. Om man lyssnar till folk som säger sig tänka rent materialistiskt och som anser att de enda frågor som är värda att ta på allvar är naturvetenskapliga frågor, som exempelvis Richard Dawkins, så upptäcker man att de har ett mycket rikare intellektuellt liv än vad de själva påstår. De tar också in aspekter som inte har plats i ett strikt scientistiskt synsätt. Det finns nog inga människor som faktiskt lever i enlighet med ett scientistiskt synsätt.
Vill du slutligen säga någonting om hur dina forskarkollegor bemöter detta med att du är troende?
Av de andra runt femton professorerna i astronomi vid Harvard är ett par till troende kristna, så jag är inte den enda. Och från de övriga professorerna har jag heller aldrig fått några negativa reaktioner på det. De är antingen nyfikna, eller så är det inget som intresserar dem. Alla vet om att jag är katolik, jag är väldigt öppen med det. I USA är det också vanligare än i Sverige att folk är troende, och det gäller även bland studenterna, inklusive bland doktoranderna. Vi har både katoliker, protestanter, judar och muslimer bland oss, och ibland diskuterar vi hur det är att vara troende och astronom. För mig har det varit en mycket positiv upplevelse. Och jag vill dessutom slutligen gärna tillägga att jag själv är engagerad i The Society of Catholic Scientists (https://catholicscientists.org/) som är en sammanslutning av katolska forskare med medlemmar i över 50 olika länder och likaså i The Thomistic Institute (https://thomisticinstitute.org/) som drivs av Dominikanorden och deras institutioner i Washington D. C. och vid Angelicum, dominikanernas universitet i Rom.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 6/2022.