av ULF JONSSON
Den katolska kyrkan genomför för närvarande en global synodal process, initierad av påven Franciskus. Processen syftar till en förnyelse av kyrkan och av de troendes andliga liv. Katolikerna ska öva sig i att lyssna på varandra och försöka upptäcka vad Gud vill säga kyrkan i vår tid. Man hoppas också att de som kommit långt bort från kyrkan och tron åter ska bli levande medlemmar i den kristna gemenskapen. Den globala synodala processen öppnades med en mässa i Rom i oktober 2021, och planen är att den ska mynna ut i två biskopssynoder i Rom, i oktober 2023 respektive 2024.
Ett undantag i sammanhanget utgör den katolska kyrkan i Tyskland. Oberoende av påvens globala synodala process startade man redan i advent 2020 i Tyskland ett eget synodalt projekt, kallat ”den synodala vägen”. Projektet växte fram ur den massiva förtroendekrisen för kyrkan efter de många avslöjandena om sexuella övergrepp inom kyrkan. Men vid sidan om frågan om sexuella övergrepp är den synodala vägen också ett forum för en rad andra frågor som länge diskuterats inom kyrkan i Tyskland. Och medan påvens globala synodala process enbart har en rent rådgivande funktion, fattar man formella beslut i det tyska synodprojektet.
Den hittills ekonomiskt välmående kyrkan i Tyskland är en av landets stora arbetsgivare med en lång rad institutioner såsom församlingar, skolor, högskolor, sjukhus och sociala inrättningar. Men både den allmänna sekulariseringen och övergreppsskandalerna har bidragit till att många som arbetar inom dessa talrika institutioner själva har fått ett alltmer distanserat förhållande till kyrkan som institution och till kyrkans troslära och religiösa praxis. Den utvecklingen präglar också den synodala vägen. Den nu avlidne tidigare påven Benedictus XVI var medveten om denna problematik, och han varnade vid sitt besök i Tyskland år 2011 för farorna med en kyrka med en stor administrativ apparat och många anställda.
Från Rom kom det redan från början kritik mot det tyska synodala projektet. Kort innan projektet sjösattes tvingade Vatikanen fram förändringar i statuterna, så att den synodala vägens beslut inte är kyrkorättsligt bindande, vilket de från början var tänkta att vara. I stället blev det upp till varje biskop att i sitt eget stift implementera besluten eller inte. På så sätt desarmerades en inomkyrklig bomb (enligt katolsk troslära och kyrkorätt har biskopen långtgående befogenheter att själv styra sitt stift), samtidigt som splittringen bland biskoparna inbördes fördjupades.
Enligt planerna ska den synodala vägen avslutas med ett plenarmöte i Frankfurt i mars nu i år. En del av besluten är tänkta att kunna implementeras i stiften tämligen omgående, medan beslut med implikationer för den globala kyrkan ska skickas vidare som förslag till Rom. Somliga av de beslut som man redan nu har fattat har väckt syrliga kommentarer från påven Franciskus och andra ledande personer i Vatikanen. Påven har påpekat att det redan finns en bra evangelisk kyrka i Tyskland och att det kan räcka med den, och han har skrivit ett öppet brev om saken, An das pilgernde Volk Gottes in Deutschland, och uppmanat biskoparna i Tyskland att besvara hans brev, vilket de inte har gjort. Och biskopskonferenser i flera andra länder, bland andra de katolska biskoparna i Norden, har offentligt uttryckt sin skepsis mot delar av den synodala vägen.
Situationen tillspetsades ytterligare i samband med de tyska biskoparnas ad limina-besök i Vatikanen i mitten av november. Somliga biskopar verkade överraskade över den öppenhjärtiga kritik som de mötte i Rom. Påven hade uppdragit åt tre av sina nära medarbetare – kardinalerna Luis Ladaria, Marc Ouellet och Pietro Parolin – att respondera på utvecklingen i Tyskland. Kardinal Ouellet menade att den synodala vägen riskerar att leda till en schism, och han ansåg att den borde stoppas för en tid genom ett moratorium. Särskilt pregnant var responsen från kardinal Ladaria, som underströk vikten av att katolikerna i Tyskland förblir en del av världskyrkan och att man inte bara bör fokusera sina egna lokala problem. Ladaria påtalade att flera av den synodala vägens förslag och beslut är oförenliga med kyrkans troslära, såsom den fastlagts av Andra Vatikankonciliet. Han nämnde exempelvis avsikten att nedgradera det biskopliga läroämbetet till bara en funktion bland många andra i kyrkan. Ladaria kritiserade också synodens sätt att förstå kyrkan enbart i termer av makt, liksom även att synoden har förkastat i stort sett hela den katolska läran om mänsklig sexualitet. Efter animerade diskussioner mynnade ad limina-mötet ut i att den synodala vägen kan fortsätta sitt arbete, men att man nu måste ta hänsyn till kritiken från Rom.
Den synodala vägen behöver ses mot bakgrund av den ekumeniska situationen i Tyskland, där katoliker och protestanter utgör jämnstora grupper. Dessutom tillkommer att det inom den synodala vägen finns starka interna spänningar och vitt skilda uppfattningar i många frågor. En del av den synodala vägens reformer är ytterst angelägna och välkomna, i synnerhet de som gäller problemen med sexuella övergrepp. Kyrkans skandalösa misslyckande på det området kräver långtgående och grundligt genomtänkta åtgärder, alldeles oavsett hur det i övrigt går med den synodala vägen. Men andra reformer är oförenliga med den katolska tron, vilket med rätta har konstaterats inte bara av Luis Ladaria, utan exempelvis även av Christoph Schönborn och Walter Kasper, två av kardinalskollegiets främsta teologer. Hit hör exempelvis synodens överväganden om att helt och hållet avskaffa prästämbetet, trots att prästämbetet enligt katolsk lära är konstitutivt för kyrkan och trots att dess rötter går tillbaka ända in i biblisk tid (se s. 10 i detta nr). Även den synodala vägens beslut om att starkt begränsa biskoparnas ledningsfunktioner genom ett lekmannaråd med samma beslutskompetenser som biskoparnas är oförenligt med den katolska förståelsen av kyrkans episkopala natur.
Nu återstår att se hur man inom den synodala vägen reagerar på den bitvis starka kritik som på goda grunder har riktats mot projektet från Rom och från andra håll i världen. Ett worst case-scenario vore en kyrkosplittring. Men det mest sannolika scenariot är att det som var avsett att leda till en förnyelse av kyrkan i stället leder till besvikelser på båda sidor om diskussionslinjerna och till ännu större slitningar bland katolikerna i Tyskland. I vissa stift kommer den synodala vägens reformer inte att genomföras. I andra stift kommer man att testa hur långt man kan gå utan att spräcka enheten med den globala kyrkan och med kyrkoledningen i Rom. Inget av dessa scenarier ger anledning till särskilt mycket hopp inför framtiden. Ett mera konstruktivt förhållningssätt vore att vidga horisonten och att mera lyhört ta till sig av det som den globala kyrkan och dess nu pågående synodala process kan ha att bidra med.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 1/2023.