av MATS ALVESSON
Från vaggan till graven har vi blivit eller gjort oss själva till föremål för en oändlig mängd hjälpinsatser från professionellt håll. Ingen amatörism här inte, utan helst ska legitimerade professionella på vetenskaplig grund hjälpa oss med allt: från tiden på förskola till äldreboendet, från hur vi hanterar kränkningar till hur vi förhåller oss till vårt kön på ett jämställdhetsintegrerat sätt och hur vi pratar med chefen på jobbet samt hur vi finkänsligt relaterar till kollegerna med hjälp av värdegrundsgenomgångar och teambuildingsövningar. Med nya ledarskapsmoden fordras nya insatser, det kan handla om att vara karismatisk, transformativ, coachande, tillitsstyrande och/eller autentisk.
Idén om stora hjälpbehov och utvecklingsmöjligheter har inneburit att vi fått en arme av människoförbättrare. De senaste decennierna har vi från barnsben mötts av eller erbjudits tjänster av förskollärare, genuspedagoger, kuratorer, psykologer, konsulter, coacher, HR-experter, jämställdhetsintegrerare, sociala medieproffs, mångfaldsexperter, med flera. Denna människoförbättringsarmé har förstärkts med mer och längre utbildningar, forskning, litteratur, legitimeringar. En armé, genomsyrad av professionalism, i en eller annan mening, finns till hands, ständigt upptagen med att bekämpa tecken på lågt välbefinnande och suboptimal utveckling.
Utifrån en gemensam grundstruktur finns här två olika aspekter av idén om den ständigt förbättringsbara människan. Den ena är känslighet för problem och svårigheter och en stark önskan om vad jag i boken Extra allt kallar teragogiska (blandning av terapeutiska och pedagogiska) insatser för att avhjälpa detta. Detta kan vara bra och nödvändigt, men det kan resultera i en benägenhet att grotta ner sig i ofullkomligheter och mindre svårigheter.
Den andra är en benägenhet att optimera tillvaron genom ”positiva” insatser. Sådana låter förstås bra men kan leda till det positivas tyranni, där man hela tiden ska utvecklas och förbättras, vara flexibel och utnyttja möjligheterna och ha rätt, ja kanske till och med plikt, att utvecklas och lyckas. Man möts av budskap som att du måste vara passionerad, autentisk, dynamisk, positiv, säga ja till utmaningar, gå in i dina känslor och så vidare. Karriären ska optimeras.
Människoförbättringsprofessionalism medför att imperfektioner nagelfars och tillvarons tillkortakommanden knappast accepteras utan ska förebyggas eller arbetas bort. Eller snarare ges sken av att så sker. Vi har en idé om den ständigt förbättringsbara människan om bara tillräckligt många professionella insatser görs. Att man i yrkeslivet i huvudsak lär sig av det konkreta görandet och av interaktioner med kolleger i vardagen duger inte. Inte heller att man löser sina psykiska och sociala problem av normalkaraktär tillsammans med partner, vänner, släktingar eller kolleger. Eller att man accepterar sina egna och tillvarons tillkortakommanden.
Fungerar människoförbättringsprofessionalismen? Ibland säkert, ibland inte. Ofta låser nog dess ökande dominans oss i mindre konstruktiva mönster. Det kan vara värt beakta psykologen Svend Brinkmanns förslag i boken Stå fast: betona problem, säg nej, stå fast, avskeda din coach, odla vänskap, läs romaner!
Mats Alvesson är företagsekonom och professor vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2023.