av MARGARETA AHLE
De regionala nyheterna rapporterar som hastigast att tingsrätten har avkunnat dom i ett lokalt uppmärksammat mål. En av de inblandade ser jag framför mig. Jag vet lite om hans förhoppningar och planer, om hans besvikelse över att ha raserat den tillvaro han precis hade börjat få ordning på och om en person som, enda gången de träffades, visade honom omtanke och därför nu, långt senare, inspirerar honom att vilja använda sitt förestående fängelsestraff till att varaktigt förändra sitt liv. Jag kommer förmodligen aldrig att träffa honom igen, men mina förböner följer honom. Det är lättare att, fylld av ånger, göra upp planer inlåst i en cell på häktet, än att sedan hålla fast vid sina föresatser bland alla nya kontakter på en anstalt.
Att vara häktesbesökare är ett av de frivilliguppdrag som finns gentemot frihetsberövade i kriminalvården. Syftet är att bryta deras isolering och ge medmänskligt stöd samt bidra till ett värdigt och humant bemötande. Det är Röda Korset som, enligt ett nationellt avtal med Kriminalvården, organiserar och utbildar häktesbesökare. Frånsett fängelsesjälavårdens medarbetare och den intagnes juridiska biträde, är vi de enda utomstående som får ha enskilda, icke övervakade samtal med personer som sitter häktade med restriktioner. Till skillnad från fängelsesjälavården, som ingår i de intagnas rätt att utöva sin religion, måste besöken dock godkännas av ansvarig åklagarmyndighet, antingen genom ett generellt godkännande för ett visst häkte eller efter individuell prövning.
Själavård i fängelser
Fängelsesjälavården, såväl för kristna som för troende i andra religioner, organiseras av Nämnden för Andlig Vård inom Kriminalvården (NAV), i sin tur en del av Sveriges kristna råd (SKR). Även där finns det möjlighet till frivilliginsatser. Den vanligaste är så kallade besöksgrupper. SKR skriver på sin hemsida att ”bra besöksgruppskontakter kan ge alternativa livsbilder och vara en viktig ventil som ger nytt hopp inför frigivningen”. Besöksgrupperna består av lekmän, företrädesvis från olika samfund och med olika ålder och bakgrund. Dessa deltar som grupp i samlingar med grupper av intagna huvudsakligen på de slutna anstalterna. Samlingarna har tidigare kunnat innehålla organiserade inslag av andakt och bön men ska numera vara konfessionellt neutrala, vilket dock inte hindrar att man berättar hur man tror och tänker, om livsåskådningsfrågor kommer upp.
På kriminalvårdsanstalten i Skänninge finns det en annan lösning. Där deltar man som enskild volontär vid de gudstjänster som erbjuds på anstalten, dels genom att medverka med exempelvis textläsning eller förbön, dels genom att vara med vid det efterföljande fikat. För att alla intagna ska ha möjlighet att fira gudstjänst en gång i månaden, hålls tre eller fyra gudstjänster varannan söndag. Gudstjänsten tar ungefär en halvtimme och följs av en lika lång fikastund. När jag är med, presenteras jag som katolik, fastän jag inte formellt representerar den katolska kyrkan, för att den som vill prata om något med katolsk koppling ska kunna söka upp mig. Samtidigt görs det klart att jag lika gärna kan samtala om allt möjligt annat.
Att bli volontär
Processen för att bli volontär är likartad för de båda uppdragen. Det är Röda Korset respektive NAV som rekryterar frivilliga, bedömer deras personliga lämplighet och ansvarar för att de får nödvändig utbildning och handledning. Efter säkerhetsprövning gentemot belastningsregistret och med hänsyn till om det finns personliga förhållanden som skulle kunna göra engagemanget olämpligt, fattar kriminalvårdschefen på den aktuella institutionen det slutgiltiga beslutet om vem som kan komma in som volontär. Man undertecknar en sekretessförbindelse gentemot kriminalvården och förbinder sig genom ett skriftligt tystnadslöfte gentemot de intagna att inte berätta vem man träffat eller vad man har pratat om. Övriga riktlinjer och regler är också likartade. Man bygger inte personliga relationer med klienterna, tar aldrig med sig saker, information eller hälsningar in eller ut, tar inte ställning i konflikter och engagerar sig inte i rättsliga eller ekonomiska frågor. När man som besökare kommer in på häktet eller anstalten, lämnar man mobiltelefon och andra tillhörigheter i ett klädskåp och legitimationen hos centralvakten. Det känns ovant de första gångerna men också befriande. Man är själv sitt enda redskap.
Att Röda Korset och NAV som organisationer är fristående från kriminalvården, polisen och rättsväsendet – om än med kriminalvårdens uppdrag – är en viktig förutsättning för det förtroende som de får. Något av styrkan i insatsen som besökare, ligger i att den, till skillnad från ett jobb, är något som vi frivilligt väljer att lägga vår tid på, liksom att det är frivilligt att ta emot besök respektive delta i samlingarna. I centrum för volontären står medmänskliga möten, på häktet i avskildheten i en cell, på anstalten runt kaffebordet efter att vi har firat gudstjänst tillsammans – eller för all del någon gång på stående fot, lite avsides från de andra. Så får vi slå följe en liten stund med en annan människa, och inget möte, inget samtal, är det andra likt.
Det finns en trygghet i NAV-engagemangets kristna förankring och en stor glädje i att få be, inte bara för, utan tillsammans med människor i den speciella situation det innebär att avtjäna ett fängelsestraff. Även om långt ifrån alla som deltar i gudstjänsterna är kristna eller ens troende, finns det ett självklart andligt perspektiv, också när samtalet handlar om sådant som musikpreferenser, utsikterna att få jobb efter avtjänat straff eller att en klient längtar efter sina barn därhemma. Gemenskapen, reflektionen och det ekumeniska utbytet med NAV:s medarbetare är också väldigt berikande.
Medmänskligt samtal det viktiga
Även om det spontant kan uppkomma ett samtal mellan en volontär och bara en klient, sköts som princip alla enskilda samtal inom fängelsesjälavården av NAV:s anställda. På häktet är jag på ett annat sätt ensam, även om vi är tre frivilliga som turas om att besöka det häkte jag går till. Inom den gruppen kan vi, med respekt för tystnadslöftet, diskutera uppkomna situationer och stötta varandra. Vi träffar klienterna en och en i en situation som för deras del präglas av ensamhet och maktlöshet. Restriktionerna innebär att de är berövade alla sina vanliga sociala kontakter och helt beroende av personalen för sina vardagliga behov. De har begränsad möjlighet att förklara för anhöriga vad som har hänt och kan inte hjälpa dem ekonomiskt.
Det är personalen som, utifrån vilka som har önskat samtal eller tycks behöva prata, föreslår vem vi ska gå till. Vi får ingen information om dem vi träffar utöver vad de själva berättar för oss. Allt vi vet när vi träffar dem första gången är att de är på sannolika skäl misstänkta för ett brott med minst ett års fängelse i straffskalan – och att de har tackat ja till att få besök en stund. De är misstänkta, inte dömda. ”För en rödakorsare spelar det ingen roll om en person är misstänkt, dömd eller säger sig vara oskyldig”, konstateras det i utbildningsmaterialet. Vi kommer som medmänniskor, inte som terapeuter, och vi kan aldrig lova någon att komma tillbaka eller själva räkna med att kunna följa upp något samtalsämne. En häktesbesökare ska teoretiskt vara utbytbar mot en annan. Det betyder givetvis inte att jag inte får nämna något jag minns från ett tidigare samtal, och jag försöker alltid hälsa på dem jag har träffat förut med namn, för att visa att jag har sett och kommer ihåg dem.
De tydliga gränserna och förhållningsreglerna ger trygghet och frihet att vara närvarande i varje enskilt möte. Samtidigt som min uppmärksamma närvaro är avgörande för om det blir ett gott samtal eller inte, måste jag möta klienten där hon eller han är i sin process. Jag kan lyssna aktivt, bekräfta känslor och upplevelser, ibland peka ut något positivt att ta fasta på eller ställa en fråga, men får inte ta ställning i konflikter och måste motstå frestelsen att försöka styra samtalet för att uppnå ett visst resultat. Det är klienten som bestämmer vad vi pratar om. Ibland kommer samtalet in på väsentligheter först när jag, efter en lång stunds kallprat, börjar fundera på om det är dags att runda av, men förvånansvärt ofta går det snabbt. Det kan handla om oron för att bli dömd, om vad som kommer att hända med jobbet eller utbildningen och om vem som nu tar hand om familjen, men det är inte sällan som även djupa frågor kring skuld och skam, självförebråelser, bitterhet, hämndbegär och försoning kommer upp. Ibland kan någon, som första gången vi träffades utmålade sig som helt oskyldig, så småningom nyansera bilden och berätta lite mer om vad som hände. Många har redan en så kallad kriminell identitet. Det är sorgligt men också mycket lärorikt att höra vad som har lett dem dit och tillsammans reflektera över hur man kan vända negativa erfarenheter till något konstruktivt. Ofta ljusnar tonen under samtalets gång, och, trots att klienterna kan vara nedstämda och samtalsämnena allvarliga, kan jag nog inte minnas något samtal utan ett skratt.
Som representant för Röda Korset ska jag vara neutral och opartisk, och i checklistan inför besök finns frågan ”Har jag kollat om jag har på mig något som skulle kunna vara provocerande?”. Jag har funderat på om korset runt min hals skulle kunna anses tillhöra den kategorin, men hittills har ingen föreslagit att jag ska ta av det. Jag för aldrig själv tro eller religionstillhörighet på tal, men ibland kommer det upp ändå. I så fall kan jag eventuellt göra en reflektion utifrån min egen tro, men framför allt är det, även när klienten tillhör en annan religion än jag, en tillgång att själv vara förtrogen med ett religiöst sammanhang.
Med samma behov och sårbarhet
Att människan framför mig – liksom jag själv – är skapad till Guds avbild, kan låta på en gång diffust och pretentiöst, och det lär finnas åtskilliga hyllkilometer skrivet om vad denna grundbult i kristen människosyn innebär. Kanske kan jag ändå uttrycka det som att vi båda, på våra vilsna och ofullkomliga sätt, avspeglar något av vem Gud är. Vi är, enligt den svenska bibelöversättningen, skapade till – inte som – Guds avbild. Vi är inte färdiga utan vad man på engelska kan uttrycka som work in progress. Vi är ofärdiga men ändå oändligt älskade. Hur lätt det än är att glömma det perspektivet i andra sammanhang, kan jag inte bortse från det i den här sortens möten. Däremot kan det kanske formuleras mera livsåskådningsmässigt neutralt för att kunna omfattas av alla häktesbesökare: oavsett vad klienterna är skyldiga till eller inte, är det mer som förenar oss som människor än som skiljer oss åt. De flesta av oss har någon gång eftersträvat något vi trodde skulle göra oss själva eller dem vi älskar lyckliga, fastän det visade sig vara ett misstag, och alla har vi ibland gjort dåliga val, även om mina inte har fått mig häktad eller dömd till fängelse. Utgångspunkten för fängelsesjälavårdens besöksgrupper beskrivs på SKR:s hemsida som ”… att vi … som medmänniskor, har ansvar för varandra och att vi alla har samma behov av upprättelse och gemenskap”.
Naturligtvis blir inte alla samtal lika bra. Trots alla goda föresatser är jag inte alltid lika koncentrerad, och det finns personer som jag har svårare att få kontakt med eller relatera till än andra. Det har också hänt att jag i efterhand har undrat om jag visat intresse och medkänsla på ett sätt som skulle kunna uppfattas som ett godkännande av kriminella handlingar eller ställningstagande i en konflikt. Det är en balansgång att vara medveten om, men det är också viktigt att inte överskatta sin egen betydelse – och en förmån att få lägga allt i Guds händer.
Jag är mycket tacksam för mina två frivilliguppdrag bland frihetsberövade. De är lärorika och stimulerande och ger fördjupning åt min tro och mitt böneliv. Erfarenheterna kompletterar varandra, så att jag i det ena sammanhanget har nytta av vad jag har lärt mig i det andra. Jag tillhör inte fängelsesjälavården men får vara ett komplement till den. Det är den typiska platsen för kyrkans lekmän. Vi har del i uppdraget att göra Kristi närvaro synlig i världen men oftast utan formell sändning. Genom att bemöta andra med kärlek och respekt kan vi tända hopp och så frön till förändring – och kanske underlätta närmandet till en kyrka där man inte förväntar sig att vara välkommen. Många klienter är faktiskt katoliker men har tappat kontakten med kyrkan. Här tror jag att lekmän kan ha en viktig roll att spela även efter frigivning. För den som upptäcker eller återupptäcker tron under tiden som frihetsberövad, skulle det kunna vara mycket viktigt att efter frigivning få tillhörighet i en församling, utan att omedelbart behöva berätta för alla om sin bakgrund. Om det i våra församlingar fanns lekmän med uppdraget att hjälpa till att slussa in dessa personer i gemenskapen, så skulle kanske fängelsesjälavården lättare kunna förmedla kontakten. Man skulle också kunna tänka sig att vi, som komplement till den utbildning och handledning man får i respektive frivilligfunktion, kunde bygga upp ett nätverk för stöd och utbyte mellan katolska lekmän som på olika sätt engagerar sig för människor som är eller har varit intagna i kriminalvården. Jag tror att skörden är stor och att arbetarna behöver bli fler.
Margareta Ahle är studerande vid Newmaninstitutet, med.dr och tidigare röntgenläkare i Linköping.
Ur Signum nr 1/2023.