av LEONETTA ANNA JAUHOJÄRVI
En sen oktoberdag 2015 hade jag lämnat huvudstaden och Arlanda bakom mig, resan var till Rom i vad som för mig tedde sig som en soldränkt dröm. Tre timmar tvärs över Europa och i spänd väntan. De första grunderna i det italienska språket hade jag med mig i bagaget, jag kunde beställa på restaurang, be om notan och nästan än viktigare – ropa efter en kaffe i någon av stadens barer. Jag var 20 år och det var min första utlandsresa på egen hand. Höstlov sista året på gymnasiet och en resa planerad in i minsta detalj.
Det är nu åtta år sedan och i sanning en tid värd att reflektera över. Även om jag redan hade bestämt att detta skulle vara en pilgrimsresa, skulle jag aldrig ha kunnat ana vad den kom att leda till. Ett plötsligt begär efter att vara nära människan, samtidigt långt ifrån nästan alla i eremitens ensamma behag. En vilja till att täcka håret och stiga upp väldigt tidiga morgnar började utröna sig.
Bland det första jag gjorde i Rom var att besöka Colosseum, där så många kristna lidit martyrdöden. Var fanns jag i allt detta? Kallelsen att oavsett vad följa Herren lät sig bli hörd. Dagarna blev långa, åtta timmar promenerade jag, kulle upp och kulle ner. Värmen tryckte på men pastan gav energi till det ihärdiga sökandet, det vill säga alla besök i kyrkor, basilikor och kapell.
Starkast intryck gav ändå Peterskyrkan, jag kom att återvända dit flera gånger under följande år. Det kändes som en evighet att stå på platsen för hans martyrium. Blicken upp mot himlen därifrån blev också samma blick upp mot taken i kyrkorna och basilikorna. Hur länge man kunde sträcka på sin nacke innan man ens tagit studenten. Men jag fann något där, i alla målningar och himmelska berättelser. I en basilika följde jag alla påvar sedan Petrus, fram till vår påve idag. Namnen blandades med tyckte jag alla tankar jag hade i mina tonår, vart vi är på väg och den största funderingen om det verkligen är värt det.
Väldigt trött men också tacksam återvände jag snart till skolbänken. Pizzan efter besöket i Sixtinska kapellet, där jag hade kommit att stanna i tre timmar, gav mig något annat att tänka på mellan uträkningar med algebra och diktläsning av Södergran. Så hade det trots allt formats ett beslut inom mig. Vägen kändes utstakad och elden lät sig inte slocknas. Även om jag inte visste det då, var jag fyra år framåt från den tidpunkten faktiskt bosatt i Rom. Herren hade kallat och jag stängde snällt dörren till min karmelitcell. Långt bortom vanlig vardag och tentamensskrivningar, men samtidigt nära min medmänniska och dennes första behov.
24 år gammal skedde den fulla upptagningen i romersk-katolska kyrkan. Kort därpå var jag anländ i Italien, ett land som jag kom att stanna i under tre års tid. Det före som fanns innan jag slog följe med min Frälsare känns så avlägset. Jag har tillsammans med Honom mött fattigdom, utslagenhet, nöd. Klockan har ringt vid femtiden på morgonen sex dagar i veckan för att jag skulle be för den värld som så mycket behöver det. Dagar, månader, år har förflutit i tysthet, mina tankar har fått vara ensamma och ostörda utom vid möte med medsystrarna två timmar om dagen. Ibland har jag levt på bröd och vatten i fastans fullkomliga hängivelse. Breven skrivna hem till Sverige och svaren tillbaka har väntat på sig med månaders intervall under resan över kontinenten. Biktfadern kom med nyheter från mitt hemland, då jag inte fick läsa tidningar.
Ursprung och språk har alltid varit viktigt för mig. Jag är tornedaling, med andra ord minoritet i Sverige, har samiska rötter och finskfödda föräldrar. Även om jag varken talar meänkieli, samiska eller finska har jag erövrat italienskan. Att som invandrarbarn uppväxt i Stockholm i stället befinna mig som svensk i Italien har varit samtidigt självklart och utmanande. Det handlar om att inte förlora sin identitet, och inte heller det svenska språket som jag är den första generation i min släkt att ha talat från barnsben. En multikulturell församling som S:t Eriks katolska domkyrka passar mig därmed väl. Språket färdas sina egna vägar och verkar sakna egentliga gränser. Italienska har jag talat till och med i Trondheim.
Tacksam är jag fortfarande. För att jag har fått se mindre på nyheterna men i stället tänka mer på att be för världen. För att jag har fått lära mig att jag behöver min tysthet, eller att skapelsen inte behöver mina ord. För att jag inte har behövt blunda för misär och utsatthet. Tacksam för min bästa vän, lekkamrat, läromästare Kristus.
Leonetta Anna Jauhojärvi 2023-08-23
Bibliotekariestudent, volontär och lektor
Detta är en opinionstext.