av MAGDALENA DAHLBORG
– Leo XIV:s encyklika Magnifica humanitas.
Vi står vid ett vägval, mellan byggandet av Babel och återuppbyggnaden av Jerusalem. Det är påven Leo XIV:s budskap i encyklikan Magnifica humanitas, ”den magnifika människan”. Encyklikan undertecknades den 15 maj vilket är årsdagen för företrädaren Leo XIII:s encyklika Rerum novarum, som ofta översätts ”Om de nya tingen” men snarare talar om omvälvning och revolution, och liksom denna och liksom denna nu 135 år gamla encyklika handlar Magnifica humanitas om de frågor som ny teknik väcker om människa och arbetsliv.
Fokus i medierapporteringen har varit encyklikans tema artificiell intelligens (AI), men liksom de flesta encyklikor innehåller den betydligt mer. Framför allt serveras vi påvens förståelse av den katolska sociallärans framväxt, innehåll, betydelse och tillämpning, från Rerum novarum till i dag, och han refererar flitigt till sina företrädare på Petri stol under samma tid. Vi får även påvens förståelse av den katolska kyrkan som aktör i och uttolkare av historia och samtid.
Encyklikan består av fem kapitel förutom introduktion och avslutning. Två av kapitlen handlar om katolsk socialläras framväxt och struktur, sedan kommer ett kapitel om ny teknik (specifikt AI), ett om sanning, arbete och frihet, och slutligen det femte kapitlet om vårt ansvar för historiens och samhällets utveckling. Den huvudsakliga tänkta publiken för encyklikan tycks vara lekfolket, de troende människor som i sin vardag har att omsätta tron på en skapande och inkarnerad Gud i praktisk omsorg om medmänniskan och om vårt gemensamma hem – såväl fysiskt som digitalt.
Katolsk sociallära
Trons hjärta är, skriver påven, det mysterium som är treenig Gud, ömsesidig kärlek och självutgivande gemenskap, uttryckt i det inkarnerade ordet. Genom att bli människa förde Sonen med sig denna gudomliga kärlek in i världen. Människan är skapad till treenig Guds avbild, och äger en särskild värdighet genom själva sin existens, oberoende av förmågor och tillgångar. Denna tro får sociala konsekvenser, och kyrkan som bär tron och ledsagar människan måste därför vara en aktör också i frågor som rör samhällslivet.
Kyrkans sociala undervisning hämtar sin inspiration just i förståelsen av människan som relationsvarelse, och formas genom historien av fördjupade insikter om människans villkor. Varje påve och varje generation bidrar med sina insikter utifrån sin historiska situation och de svårigheter som utmanar just i den tiden. Socialläran är därför inte, skriver påven, en handbok med normer och principer som kan tillämpas rakt av, utan ska snarare ses som en pågående urskiljningsprocess. Samtidigt ingår i processen att redan formulerade principer kan tillämpas på nya utmaningar. Mänskligheten bör således inför nya situationer beakta varje människas värdighet, de skapade tillgångarnas universella ändamål, kyrkans särskilda ställningstagande för de fattiga, omsorg om vårt gemensamma hem (även det digitala), vikten av subsidiaritet och möjlighet att delta i beslut, solidaritet med varandra samt strävan efter rättvisa och fred.
På samma sätt kan principerna fungera som en samvetsrannsakan för kyrkan – ska dessa principer gälla för det mänskliga samhället bör kyrkan använda dem också inåt, för att undvika maktmissbruk och övergrepp, för att finna goda strukturer för beslutsfattande och för att prioritera i verksamheten.
Ny teknik och mänskligt ansvar
I encyklikan görs det klart att ny teknik inte i sig är ett hot, men att teknik inte heller är neutral: den kommer att färgas av dem som skapar, finansierar, reglerar och använder den. Därför är det upp till oss att bestämma om nya teknologier blir ett Babels torn, präglat av högmod och hävdelsebehov, eller ett återuppbyggt Jerusalem präglat av samarbete och kärlek. Riskerna som påven ser med AI handlar inte om tekniken i sig, utan om underliggande ideologiska strömningar som post- och transhumanistiska rörelser, som (ofta med goda intentioner) försöker övervinna allt mänskligt lidande eller rentav ser människans fortsatta existens som icke önskvärd, på grund av människans inneboende begränsningar. Riskerna med att betrakta människan som någonting som behöver vidareutvecklas och förfinas, är att vissa liv betraktas som mindre värda att leva på grund av till exempel funktionshinder eller sjukdom. Riskerna med att se undvikande av lidande som det högsta eftersträvansvärda är att vi glömmer att den som älskar inte kan undvika perioder av lidande – att söka ett liv helt utan lidande är att söka ett liv utan kärlek, utan ömsesidighet, utan drömmar. Det vore ett liv utan allt sådant som gör människan till människa.
Frågan om ansvar är återkommande genom encyklikan, därför ett av de stora problemen med AI, oavsett om vi talar om användning medicinskt, i sociala medier, i vapensystem eller i annat beslutsfattande, är att det är oklart vem som bär ansvar för beslut fattade av ett datorprogram. Detta i synnerhet som en del av dessa program i dag snarare odlas än konstrueras: programmeraren skapar ett ramverk, men detta fyller sedan sig självt med innehåll och det är mycket vi inte vet om hur detta går till. I många fall vet helt enkelt inte vare sig utvecklaren eller användaren hur programmet kommit fram till ett beslut. Samtidigt kommer utvecklarens fördomar, antaganden och åsikter att ha påverkat i vilken riktning programmet utvecklas. Vid presentationen av encyklikan använde datavetaren och aktivisten Joy Buolamwini termen ”exkoderad” för denna svårupptäckta typ av exkludering, som får betydelse när AI används till exempel för att fatta beslut om anställningar eller försörjningsstöd. Påven påpekar att även om vi i dag har försökt att programmera ”moraliskt goda” AI, så är det fortfarande utvecklarnas och finansiärernas moraliska uppfattningar det handlar om. Han påminner om att subsidiaritetsprincipen kräver att de som påverkas av besluten också har möjlighet att påverka dem.
Inte minst viktigt är ansvarstagandet och delaktigheten när det handlar om all den data som samlas in dels för att träna AI-programmen, dels för själva beslutsfattandet. Leo efterfrågar regleringar som slår fast att denna data tillhör det gemensamma goda, och att varje människa ska ha rätt att styra över den data som hon själv bidrar med.
Arbete
Från Rerum novarum och framåt har kyrkans sociallära behandlat den arbetande människan, arbetets värdighet och rätten att kunna försörja sig. I ljuset av ny teknik som i allt högre grad antas kunna ersätta mänskligt arbete blir denna fråga akut. Medan detta kanske i västvärlden är den stora arbetsrelaterade AI-frågan påtalar påven också att det i skuggan av stigande arbetslöshet i vissa yrkesgrupper i rikare samhällsskikt samtidigt finns ett växande problem med slaveri och människohandel. Billig arbetskraft behövs för att försörja AI-systemen dels med rent materiella förnödenheter som sällsynta jordartsmetaller, dels med tydligt kategoriserad data för AI-träning. Vi har alla ett medansvar för att kräva goda arbetsförhållanden genom hela produktionskedjan, och att i möjligaste mån undvika att använda produkter som bygger på slaveri – någonting som i dag är i det närmaste omöjligt och kräver självrannsakan och omvändelse hos såväl användare som finansiärer och utvecklare. I sammanhanget bad påven också om förlåtelse för att kyrkan historiskt har möjliggjort och rentav stöttat slavhandel och slavägande.
I fråga om de arbetsuppgifter som kan ersättas av AI efterfrågar påven både starkare fackföreningar, som kan ställa krav på hur AI används, och ökade satsningar på livslång utbildning och möjligheter att ställa om och finna ett nytt arbete när vissa typer av uppgifter försvinner. Ny teknik, skriver han, ska tjäna människan, inte tvinga människan att bli maskin för att hålla samma effektivitet. Framför allt får vi inte hamna i en sits där människan bedöms efter sin effektivitet och produktivitet. Även om avsnittet om arbete är långt och viktigt, och hämtar inspiration hos många av Leos företrädare, är det kanske det svagaste. Påven tar upp synen på arbete som någonting djupt mänskligt och som ett sätt för människan att vara medskapare, att utveckla sin kreativitet och att bidra. Samtidigt finns det i texten en tendens att likställa arbete med lönearbete, vilket utesluter det arbete som är vid sidan av: konstskapande, omsorg om hem och barn, volontärarbete i äldreomsorg och andra typer av vård, insatser i grannskapsföreningar och församlingar – just sådant som ofta är mer bidragande till det gemensamma goda än en del av de uppgifter som AI nu kan ersätta. Här hade jag önskat att encyklikan öppnade för nytänkande avseende försörjning och synen på arbete. I vår tid talar människor om sig själva som ”löneslavar” och om sitt arbete som ”själsdödande”, och det tycks finnas en ökande känsla av meningslöshet i arbetslivet. Kyrkan har resurser i sin långa historia för att visa på andra sätt att se på arbete, men då behövs det kanske också en syn på försörjning som snarare kopplas till gemenskaper än till individer.
Digital ekologi
Påven konstaterar att det digitala inte längre är att betrakta som en virtuell verklighet, utan bör ses som en ny dimension i vårt gemensamma hem. Vi behöver därför tala om en digital ekologi, och den digitala dimensionen kräver lika mycket av gemensamt engagemang som den fysiska, så att den är en god plats där det går att leva och växa som människa. Därför betraktar påven också programutveckling som en specifik typ av medskapande, och ber utvecklare att i sitt arbete ta på allvar ansvaret gentemot de samhällen som påverkas.
Det betyder också att det är ett problem att i princip hela den digitala miljön är ägd av ofta ogenomträngliga marknadsintressen. Det går inte att röra sig digitalt utan att lämna spår, men dessutom spår som andra använder för ekonomisk vinning. Nu är ju detta inte bara ett problem i den digitala tillvaron, allt färre platser finns i vår fysiska omgivning där vi inte primärt ses som konsumenter, men i den digitala tillvaron är vi inte bara konsumenter utan också produkter, och det utan att vare sig kunna avstå från att finnas där (fråga den som försöker leva utan digitalt bank-id eller behålla fast telefon) eller kunna förstå hur vår efterlämnade data används.
Sammantaget handlar påvens encyklika om AI snarast om vad det är att vara människa i en digital tid, som i likhet med Leo XIII:s tid präglas av stora omställningar i arbets- och samhällsliv. Det är inte en teknikfientlig encyklika, vilket en del verkar ha uppfattat den som. Det är en uppmaning till var och en av oss att ta vårt ansvar för att det som vi bygger med den nya tekniken inte blir ett monument över mänskligt högmod utan en gemensam strävan efter det goda samhället.
I ljuset av påvens egna formuleringar om sociallärans utveckling, ska Magnifica humanitas inte ses som slutgiltiga bud utan som ett bidrag till kyrkans fördjupade förståelse av människans villkor.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 4/2026, s. 4–6.22