av gästkrönikör: ELISABETH HJORTH
Det finns tre frågor som personer jag inte känner så väl brukar ställa till mig. De kommer efter en liten stunds samtal eller en hel kväll, som ett sätt att bekanta sig. Eftersom frågorna är återkommande har jag börjat fundera på vad de betyder. Tre frågor som i sagan, fast det inte finns något kungarike att vinna eller ens någon knipa att ta sig ur. De tre frågorna är: Varifrån kommer du? Är det samma pappa till alla dina barn? Tror du att du någonsin kommer att arbeta som präst (igen)?
När jag var yngre ville jag aldrig berätta något om mig själv, men nu tycker jag att mänskligt intresse är intressant. Hur de där frågorna fiskar efter kärnan på något sätt. Det vore ju enormt tråkigt om de handlade om AI, till exempel. Vad skulle jag säga om AI, som inte redan har sagts miljarder gånger?
Om det var jag som ville lära känna någon annan skulle jag heller inte fråga om en åsikt eller kunskap i första hand. I stället ringar man in, försöker placera den andra någonstans bland sina färdiga bilder och samtidigt göra det möjligt att få veta något nytt om den andra. Vem är du, människa?
Ju mer jag tänker på det, desto känsligare process tycks det vara att lära känna en ny person. Det är inte svårt, men ändå ett mysterium.
I Virginia Woolfs mäktiga roman Vågorna vill Bernard förklara meningen med sitt liv: ”Om det vore möjligt, skulle jag räcka er det helt och hållet. Jag skulle bryta loss det som man bryter loss en vindruvsklase. Jag skulle säga: ’Tag det. Det här är mitt liv.’”
Naturligtvis fungerar det inte så. Det går inte att lägga sitt liv som en enda hel klase i någons hand. En historia måste berättas, som förankrar livet i rörelse och kronologi. Och inte ens det räcker. Bernard är trött på både historier och formuleringar, han önskar sig egentligen ett hemligt språk av halva och outtalade ord för att göra rättvisa åt sin existens. Hela romanen blir ett svar på en sådan önskan. I ett flödande berättande, ut och in genom karaktärernas medvetande, förskjuts individerna tills det inte längre är så lätt att förstå vem som är vem. Kanske är de alla samma. Kanske är de aspekter av författaren själv.
Varifrån kommer du? Det kan vara en känslig fråga, vissa får den alldeles för ofta för att det ska vara okej. Det blir som en påminnelse i stället: du hör inte hemma här på riktigt. Men det kan också vara en möjlighet att få berätta om när man som barn satt i sorlet av tungotal och sög på en emsertablett medan mamma trampade på orgeln längst fram i salen.
Har dina vuxna barn samma pappa som den yngsta? Den frågan handlar om kontinuitet, tänker jag, om hur kärleken har sett ut i mitt liv. Kanske vad den kostat och kanske vad som fått mig att fatta vissa avgörande beslut.
Kommer du att återvända till prästeriet? Det är frågan som träder närmast och blir mest intim. För att svara på den behöver jag ord på det som händer när jag tar emot nattvarden, eller vad jag föreställer mig att kallelse är och hur mycket jag har tvivlat och rasat kring det. Det går nästan inte att hitta sådana ord. I stället säger jag något om det praktiska, att jag alltid har vetat att det skulle vara svårt för mig att ha flera begravningar i veckan. En i månaden skulle vara lagom och fint. Eller att jag saknar den diplomatiska förmågan att navigera i en kyrka som jag kanske har orealistiska, omänskliga, förväntningar på. Det är ju också sant.
Men egentligen önskar jag att det vore möjligt att räcka fram ett hemligt språk av halva och outtalade ord.
Elisabeth Hjorth är författare, doktor i etik, poet och sedan 2022 professor i litterär gestaltning på HDK-Valand.
Ur Signum nr 4/2026, s. 3.