av ULF JONSSON
Litet mer än ett år har nu förflutit sedan den USA-födde kardinalen Robert Francis Prevost steg ut på Peterskyrkans loggia som nyvald påve. Det kan ge anledning till några reflektioner kring hans sätt att förvalta kyrkans högsta ämbete.
Redan i Leo XIV:s första tal som påve stod budskapet om fred och försoning i fokus. Att han under talet dessutom växlade mellan flera olika språk förstärkte budskapet att försonad mångfald är den väg framåt som han vill staka ut för kyrkan och för världen. Det budskapet var heller knappast någon novitet från påvligt håll. Man behöver bara tänka på den centrala roll som påvarna Johannes XXIII och Paulus VI tillmätte frågorna om fred och försoning i sina budskap. Det nya hos den nyvalde påven hängde snarare samman med att han i sin egen livshistoria förenar både det globala syd (Peru) och det globala nord (USA). Budskapet vann dessutom extra tyngd genom att det framfördes både ödmjukt och klart. Det gav prov på den hållning som sedan dess i så stor utsträckning satt sin prägel på hans eget sätt att agera: en kombination av återhållsamhet och pregnant tydlighet.
Ett påfallande inslag i den nye påvens ledarskap är att han är en lyssnande person, helt i linje med den förre påvens framhävande av kyrkans synodala karaktär. En kort tid efter det att han tillträtt som påve inkallade Leo kardinalerna till ett gemensamt möte i Rom för att tillsammans med dem reflektera över centrala frågeställningar i kyrkans pågående globala synodala process. Ytterligare ett sådant möte med kardinalerna står nu för dörren. I samma riktning pekar det möte i Rom med lekfolk från alla världens kontinenter som han inbjöd till tidigare i år. Den nye påven lyssnar till ett brett spektrum av röster på olika nivåer inom kyrkan och han signalerar därmed att han inte förstår sin ledarroll som en one man show. På motsvarande sätt kallade han tidigt i sitt pontifikat in till ett möte i Vatikanen i oktober 2027, där biskopar, präster och lekfolk tillsammans skall följa upp den globala synodala processen. Men som den promoverade jurist han är använde Leo i inbjudan till detta kommande möte en ny och mer precis terminologi. I stället för en biskopssynod kallas mötet denna gång helt enkelt en kyrklig sammankomst (an ecclesial gathering).
Två exempel på Leo XIV:s sätt att leda kyrkan är hans hantering dels av den äldre formen av den romerska mässan, dels av den traditionalistiska rörelsen Piusbrödraskapet (FSSPX). Utan att formellt upphäva påven Franciskus dokument Traditionis custodes med dess restriktioner kring firandet av den äldre liturgin, har Leo uppmanat biskoparna i Frankrike, där jämförelsevis många katoliker önskar delta i den äldre liturgin, att nu vara mera generösa med att ge tillstånd för sådana mässfiranden. Han har också själv fört samtal med förespråkare för den äldre liturgin och tillåtit att den firas i Peterskyrkan i Rom. Den nuvarande påven är alltså beredd att lyssna på dessa katoliker och att åtminstone delvis gå deras önskemål till mötes. Men när Piusbrödraskapet i början av februari förklarade att de – i strid med kyrkolagen – avser att utan påvens tillstånd viga fyra nya biskopar, då gjorde påven tydligt klart för dem att ett sådant agerande är oacceptabelt. Några veckor senare förklarade Vatikanens Dikasterium för trosläran att ett sådant agerande automatiskt leder till en kyrkosplittring (schism) med kyrkolagens strängaste straff, exkommunikation, som påföljd. Leo XIV lyssnar och är beredd att gå olika önskemål till mötes, så länge de är förenliga med den katolska tron och med kyrkorätten. Hans ödmjuka framtoning skall dock inte missförstås som att han accepterar vad som helst.
Men påven har inte enbart inomkyrkliga konflikter att förhålla sig till. På den globala arenan har kyrkans förste påve från USA bland annat också kommenterat landets president Donald Trumps agerande i samband med krigen i Ukraina och i Mellanöstern. Påvens inriktning är att främja fred och förbli öppen för rollen som medlare mellan de stridande parterna, utan att vika ner sig för krigshetsarnas ambitioner från vilket håll de än kommer. Samtidigt behöver han hantera risken att massmedierna framställer hans agerande i politiska snarare än i moraliska termer. Påven har varken behov av eller vilja att positionera sig själv i relation till världsledarnas olika politiska agendor. Däremot tar han till orda när de hotar att bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Medan Johannes Paulus II och Franciskus var kraftfulla och nydanande personer framstår Leo XIV som mer försiktig och återhållsam. Men därmed liknar han de flesta påvarna i kyrkans långa historia. I intervjun ”Die Tradition der Zurückhaltung” i den tyska katolska tidskriften Communio (4/2026) framhåller historikern Volker Reinhardt att påvarna ofta har varit kompromisskandidater som skilda inomkyrkliga riktningar har kunnat enas kring, och att de vanligtvis har präglats av återhållsamhet: ”Det är ett ämbete vars innehavare skall försöka ge så många som möjligt så mycket som möjligt. Han behöver kunna accepteras av så många riktningar som möjligt, kunna medla mellan de olika riktningar och knyta samman dem med varandra. Därför är det problematiskt att välja en karismatisk påve.” Den beskrivningen verkar passa bra in på Leo XIV: helst hålla kommunikationskanalerna öppna åt olika håll, så länge det är möjligt och rimligt. Och när situationen så kräver tala pregnant och tydligt, utan att höja konfliktnivån.
Man får säga att Leo XIV hittills har klarat sin uppgift väl. Han är återhållsam i sina uttalanden, klokt avvägande mellan tradition och förnyelse. Han är någon som ”ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt” (Matt 13:52). Allting behöver inte förmedlas med braskande rubriker. Som munk vet han att Herren talar till människor snarare i ett stilla sus (1 Kung 19:12). Leo vill bidra till att hålla samman kyrkan och värna dess enhet. Med blicken riktad framåt genomför han förändringar i kontinuitetens tecken. Det påminner om kardinal John Henry Newmans tankar om läroutveckling och dess säregna dialektik. Kyrkans lära står orubbligt fast genom tiderna och likväl fördjupas kyrkans förståelse av tron kontinuerligt under århundradenas lopp. De nya upptäckterna finns redan implicita i den gudomliga uppenbarelsen, beredda att formuleras explicit den dag då tiden är mogen. Eller, för att uttrycka saken såsom en god svenskkyrklig vän en gång påpekade för mig: när den katolska kyrkan genomför reformer så hittar hon i sin långa historia exempel på motsvarande slags reformer och konstaterar lugnt: så här har vi ju alltid gjort!
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 4/2026, s. 1–2.