av HEINZ WERNER WESSLER
För 300 år sedan, på första söndagen efter trefaldighet (två veckor efter pingst) 1723, tillträdde Johann Sebastian Bach tjänsten som Thomaskantor och musikdirektör i staden Leipzig. Född 1685, inom en gammal Thüringer-familj av ”Stadtpfeifer” och musiker, hade han fyllt 38 år den 31 mars och redan haft ett antal anställningar – men i Leipzig såg han sitt ”slutliga syfte” uppnått, nämligen inom kyrkomusiken. Och så förblev det till slutet av hans liv 1750.
Egentligen hade Georg Philipp Telemann varit förstahandsvalet – men Telemann, som var fyra år äldre än Bach och precis hade tillträtt tjänsten som musikchef för huvudkyrkorna i Hamburg, förhandlade framgångsrikt med sin arbetsgivare och lät efter tre månader rådet i Leipzig veta att han skulle ha tänkt annorlunda. Därefter erbjöds Christoph Graupner tjänsten, men Fürstenhof i Darmstadt, där Graupner var anställd, ville inte släppa honom och det fanns inget som han kunde göra.
Först då fick Bach en chans, och han tackade omedelbart ja och flyttade från Köthen till Leipzig med sin andra fru Anna Magdalena och deras fem barn som fortfarande var i livet. Invigningsmusiken var kantaten ”De fattiga skall äta” (BWV 75), som syftar på liknelsen om Lasarus och den rike mannen. Detta var början på den mest kreativa musikperioden i Bachs verk, i synnerhet med hänsyn till hans andliga kompositioner: totalt 1126 andliga verk har bevarats – koraler, kantater, mässor, passionsmusik, oratorier, preludier och mycket mer.
De första två åren skrev Bach en ny kantat nästan varje vecka. Över 200 finns kvar – som bruksmusik så att säga, som spelades direkt efter den lutherska mässan, musikkommentarer till evangelietexterna på söndagar. Liksom de andra lärarna på skolan var han regelbundet i tjänst som övervakare på internatet från vilket gosskören (Thomaner) rekryterades. Här fanns också hans kompositionsrum, där många av hans verk skapades, samtidigt som han var ansvarig för att säkerställa disciplinen på internatet. Det kunde inte varit fråga om att geniet komponerade isolerat från världen, när han tyst satte sig vid cembalon.
Ett förment anonymt brev i en samtida musiktidning (Der kritische Musicus) kritiserar Bachs musik som ”pompös” och ”mot naturen”. Brevet kommer egentligen från redaktören Johann Adolph Scheibe. Den avgörande betydelsen av Bachs musik skulle bli tydlig först långt senare. En viktig roll spelade den österrikiske diplomaten Gottfried van Swieten (1733–1803), som kom från Holland men också var vän och anhängare av Wolfgang Amadeus Mozart, med vilken receptionen av Bach över konfessionsgränserna tydligt påbörjades. År 1802 publicerades den första biografin om mästaren av Johan Nikolaus Forkel. År 1819 beskrev den schweiziske musikern och kompositören Hans Georg Nageli mässan i h-moll som den största kompositionen genom tiderna – utan att någonsin ha hört musiken (den framfördes förmodligen i sin helhet först 1844). Nageli kände inte till något annat än partituren.
År 1824 fick den blivande musikern och kompositören Felix Mendelssohn ett notexemplar av Matteuspassionen av sin mormor Nella Salomon, vilket omedelbart gjorde honom helt begeistrad. Hans kompositionslärare Carl Friedrich Zelter, chef för den berömda Berliner Sing-Akademie, var en beundrare av Bachs musik men ansåg inte att den var lämplig att framföra. Det var först 1829 som han övertalades, och Mendelssohn med Sing-Akademien kunde framföra passionen i en version som förkortats med tio arior och skärpts, vilket omedelbart utlöste en våg av febrig entusiasm. Under åren som följde framfördes Bachs verk på många platser i Europa, Bachsällskap grundades och många fler av Bachs verk upptäcktes.
I dag är Bach en stjärna bland tonsättare i kyrkor, konserthus och tonstudior runt om i världen. Han sägs även vara den mest sedda klassiska kompositören på Spotify. Det outgrundliga djupet och den obegripliga allvarliga skönheten i denna konst fascinerar de mest olika människorna mer än någonsin – kristna, buddhister, muslimer, rationalister, esoteriker och många fler.
Läkaren, teologen och organisten Albert Schweitzer (1875–1965) gjorde mer än andra det teologiska innehållet i denna musik tillgängligt i sin Bachbiografi från 1905. Den heliga musikens paradox, som följer konstens regler å ena sidan och ordets å andra sidan, går igenom Bachs verk mer än något annat. Utan originaltexten kan de textlösa orgelkoralerna endast förstås i begränsad utsträckning – koraler i vilka den grälande mästaren, som kämpar mot ödet men i slutändan överlämnar sig till Gud, talar genom århundradena.
Mysteriet med Bachs komposition har utan tvekan något att göra med att ton, röst, harmoni och disharmoni i sig kan bli uppenbarelse bortom frågan om toner och ords enhet. Detta budskap är universellt och partikulärt på samma gång: å ena sidan bortom konfessioner och religioner – och ändå i sitt innersta väsen genomsyrat av Kristusfromhet. Att återupptäcka denna spänning är ingen lätt uppgift i vår komplicerade och teknologiska värld. Det fromma mottagandet av Bach verkar vara passé. Men vad som är passé och inte passé är inte så lätt att avgöra – det lär oss framgången för Bachs verk över hela världen.
Bachfestivalen 2023 i Leipzig är på väg att starta under det intressanta mottot Bach for Future. Detta visar att det finns någonting i Bachs kompositioner som, genom alla tider och kulturer, berör det djupaste i den mänskliga själen.
Heinz Werner Wessler 2023-06-07
För mer information se: Bachfest 2023
Detta är en opinionstext.
Se även artikel via länken här om i Expressen om kyrkomusikalisk utbildning i Sverige.