Intervju med JEAN-CLAUDE HOLLERICH
I måndags eftermiddag, den 20 juni 2023, offentliggjorde Vatikanen dokumentet Instrumentum laboris som utgör arbetsunderlaget för den biskopssynod som kommer att hållas i Vatikanen den 4–29 oktober i år, och som utgör en del av den katolska kyrkans nu pågående världsvida synodala process. Instrumentum laboris är ett dokument på ungefär 60 sidor, där man har samlat ihop reflexioner och – framför allt – ett stort antal frågor som förslag på vad man kan ta upp vid överläggningarna under synodmötet i Vatikanen i oktober. Instrumentum laboris har två huvuddelar. Den första delen handlar om hur synodmötet i oktober ska utformas med utgångspunkt från tre huvudteman: gemenskap, mission och delaktighet. Dokumentets andra del består av 15 arbetspapper med reflexioner och förslag som de olika arbetsgrupperna kan behandla under synoden.
Vatican News (VN) fick på morgonen den 20 juni möjlighet att göra ett antal intervjuer på olika språk med kardinal Jean-Claude Hollerich, som fungerar som Vatikanens samordnare för arbetet med världssynoden. Dessa intervjuer, som här återges i utdrag, ger en inblick i den pågående synodala processen.
Vatican News (VN): Kardinal Hollerich, tack för att Du är med oss denna morgon. I dag ⌈den 20 juni 2023, övers. anm.⌋ presenteras synodens Instrumentum laboris, som utgör ett betydelsefullt steg i den synodala processen. Allra först vill vi fråga vilken plats som Instrumentum laboris har i den synodala vandring som vi har påbörjat och som nu fortsätter.
Kardinal Jean-Claude Hollerich (JCH): Det är ett resultat av vandringen som har genomförts på många olika nivåer: i lokala grupper, församlingar, stift, biskopskonferenser, vid möten på varje kontinent. Det var alltid en sorts dialog, eftersom de olika texterna bollades tillbaka till folket. Och resultatet av allt detta är Instrumentum laboris. Så det utgör en del av vår gemensamma synodala vandring.
Dokumentets innehåll och genre
VN: Vad är det centrala temat i dokumentet?
JCH: Vi som kyrka är alla på väg tillsammans för att utvecklas till att bli en missionerande synodal kyrka.
VN: Kan Du ge oss en kort översikt över dokumentet? Vad kan vi vänta oss när vi tar upp det och börjar läsa det?
JCH: Först har vi en introduktion som förklarar att det har varit en vandring och att detta dokument är en del av vandringen, och att man inte får glömma bort de andra dokument som tidigare har kommit till på andra nivåer under vandringens gång. Dokumentet är mycket kort. Det vanliga vid tidigare biskopssynoder var att man fick en hel liten bok. Huvuddokumentet denna gång är, på engelska, 24 sidor. Det är mycket kort. Till detta kommer den bifogade ”studiehandledningen” med frågor, och sammanlagt blir dokumentet ungefär 60 sidor. Så det är ett kort dokument. Och det är ett rent arbetsmaterial, absolut ingen färdig teologisk text formulerad av kyrkans läroämbete.
Instrumentum laboris är heller inte en text som är tänkt att bara kompletteras med ett antal tillägg och som är lätt att förändra och som man därefter kan rösta om vid synodmötet i oktober. Nej, det är en inspirationstext. Frågorna är konkreta och har kommit till på olika nivåer av den synodala vandringen, och nu är det deltagarna i biskopssynoden som ska avrunda denna urskiljningsprocess. Men den slutliga finishen kommer från den helige fadern, när han har fått synodens resultat efter det avslutande synodmötet som äger rum i Vatikanen nästa år. Instrumentum laboris innehåller alltså frågor, men det ger inga svar. Det är synoden som ska leda fram till svaren.
Utveckling sedan synodala processen började
VN: Du talade om rikedomen i de tidigare dokumenten, och om de tidigare dialoger som återspeglas i dessa dokument. Och samtidigt skriver Du i Instrumentum laboris att detta dokument är ett steg framåt. På vilket sätt är det en progression i förhållande till de dokument som har tillkommit tidigare?
JCH: Det är en progression. Om man ser på dokumenten från de olika kontinentala mötena – alltså den senast föregående fasens dokument – så innehåller de en stor rikedom, och man finner där olikheter, olika nyanser, olika smaker och de olika kontinenternas röst. Kyrkan lever alltid i en kulturell och sociologisk kontext. Och nu måste vi sätta allt detta samman på världskyrkans nivå. Detta eftersom, och det hör till synoden, vi har ju lokalkyrkor. Men tillsammans utgör vi kyrkan. Så den universella kyrkan är inte bara en abstraktion, den lever i lokalkyrkorna, och vi måste låta lokalkyrkornas röster få höras.
VN: Du talade om lokalkyrkornas konkreta erfarenheter som bas för det material som nu sammanställts. Samtidigt säger Du att det bland dessa konkreta erfarenheter finns en del gemensamma drag, även om man gör olika erfarenheter på olika platser. Kan Du ge något exempel på gemensamma idéer, förslag eller utmaningar som bottnar i dessa olika erfarenheter?
JCH: Visst. Vi förstår att vi måste vandra tillsammans med hela folket. Det är mycket viktigt. Men hur folket beskrivs kan variera från kontinent till kontinent. I Europa till exempel talar människor om olika identiteter som nu hör till den sociologiska diskursen i våra samhällen. I andra världsdelar är detta inte lika viktigt. I alla världsdelar omnämns emellertid kvinnans betydelse i kyrkan, något som samtidigt uttrycks på mycket olika sätt i Afrika och i till exempel USA.
Men vi måste alltså reflektera över hur kvinnor kan delta fullt ut i kyrkans liv. Och detta handlar inte om ämbetsvigning av kvinnor, utan det är något mycket mera djupgående och mycket viktigare. Det bottnar i dopets värdighet. Dopets värdighet är densamma för kvinnor och för män. Men hur förverkligas detta i vårt vanliga liv i kyrkan? Har kvinnor något att säga till om? Eller förväntas de bara brygga te åt männen, som det tidigare brukade vara på många japanska företag?
Synodala vägen i Tyskland
VN: I Tyskland har man haft en egen synodal väg. Har förslagen från den tagits med i Instrumentum laboris?
JCH: Nej, det rör sig om två olika slags processer utan något direkt samband. Några av stiften i Tyskland har ställt samman listor på frågor och publicerat dem på nätet. Och några har även skickat in listor med frågor till Vatikanens synodsekretariat. Till sin form utgör dessa listor ett slags sociologisk undersökning. Men vad vi vill ha är en process där människor faktiskt möts till gemensamma samtal och till ett gemensamt lyssnande till Guds Ande. Det handlar om att alla ska mötas och sträva efter konsensus. Vi söker efter den harmoni som har sitt upphov i den helige Ande. Och vi är inte i första hand ute efter att ändra på strukturer, även om det också kan leda till någon förändring av strukturer. Det handlar om ett engagemang i vardagen, helighet i vardagen, och om en kyrka som är i dialog med alla, som inte redan har alla svar och som har ödmjukheten att lyssna till de andra.
Jag har intrycket att den synodala vägen i Tyskland innehåller mycket mer konfrontation. Den bygger på en slags konfrontationsmodell, en form av konfrontation som då inte ska förstås i en negativ bemärkelse. I Tyskland har man efter andra världskriget insett att man också behöver diskutera konfrontativt med varandra och utöva kritik. Det kan jag fullständigt förstå i den tyska kontexten.
Dokumentets användbarhet
VN: Nu till en mycket praktisk fråga – vi offentliggör i dag [20 juni 2023, övers. anm.] detta dokument i Vatikanen, och miljontals människor över hela världen kommer att få det i sin hand. Vad är det tänkt att de ska göra med det? Hur är det tänkt att Instrumentum laboris ska användas under de månader som nu återstår innan biskopssynodens möte inleds i Vatikanen i oktober?
JCH: Först och främst är det ett dokument för deltagarna i biskopssynoden. I den bifogade ”studiehandledningen” finns frågor, förslag till böner och texter för eftertanke. Och deltagarna ska förbereda dessa frågor i sin personliga bön. Men det vore bra om de inte bara använder den personligt, utan om de kan komma samman med andra – att biskopar möter folket i stiftet, att lekfolk möter sina arbetskollegor, och präster möter de troende och så vidare – så att det blir en gemensam förberedelse inför synoden i oktober. Synoden vill vara transparent. Det är nu inte bara en synod för eliten. Vi har ingenting att dölja. Och därför är det bra att kyrkfolket känner till dessa frågor. Då kan de följa synoden och se om den helige Ande verkar på samma sätt i synoden och utanför synoden, eftersom hela kyrkan nu befinner sig i en synod.
Vi har dessutom plockat upp några formuleringar ur påvens skrivelse Praedicate Evangelium. Påven talar där om synodsekretariatet. Punkt. Inom synoden som startade för länge sedan har vi nu kommit fram till biskopssynoden. Och biskopssynoden, det är kyrkans herdar. De står i den apostoliska successionen. De måste fatta de slutliga avgörandena. Men detta kan de inte göra isolerade från sina kyrkor. En biskop är biskop över en lokalkyrka, och biskopen kan inte helt åtskiljas från sin kyrka. Biskopen har sina särskilda plikter, sitt särskilda uppdrag. Men det är en tjänst för kyrkan som helhet. Vi är alla utsända. Vi har alla fått ett uppdrag, en mission, och just ”mission” är ett nyckelord för synoden. Visst, en synodal kyrka behöver tala om strukturer. Men om kyrkan inte främst ser det uppdrag, den mission, som har givits av Vår Herre, då har den misslyckats.
Påvens auktoritet
VN: När det gäller urskiljningen så kommer biskoparna också att bidra med sin särskilda urskiljning som herdar vid den synodsamling som ska äga rum i Vatikanen i oktober nästa år, och de slutliga besluten överlåts därefter till den helige fadern, påven Franciskus. Somliga människor kommer att oroas över att den helige fadern, påven Franciskus, har sista ordet och det enda ordet, och de kanske frågar sig hur vi kan veta att det inte bara är en top down-version av att påven pådyvlar kyrkan sina egna beslut? Det är väldigt tillspetsat uttryckt, men visst finns det de som tänker ”vad spelar det för roll vad vi säger?” när påven ändå har sista ordet.
JCH: Det spelar en enorm roll. Naturligtvis har påven sista ordet eftersom vi är katoliker, och vi måste försöka åstadkomma en katolsk synodalitet. Om vi jämför katolsk synodalitet med ortodox eller protestantisk synodalitet så finner vissa skillnader. För de ortodoxa är synodalitet framför allt biskopskollegiet. Och för protestanterna är det ofta som ett parlament. Men vi är katoliker och vi tror på Petrusämbetes primat. Vi tror att det finns ett biskopskollegium. Det hör till kyrkans lära, och kyrkans lära förändras inte. Men hur finner man en balans mellan dessa aspekter i en synodal kyrka? Det är en av de punkter som vi måste begrunda. Men den helige fadern har följt synodens alla olika steg och är väl insatt i vad som kommit fram under vandringens gång.
Strävan att involvera alla
Vi i samordningsgruppen har aldrig fattat några beslut utan att först lägga fram dem för den heliga fadern, och han har alltid reagerat med största tillit. Och när jag säger tillit – eller förtroende – så avser det tilliten till den helige Ande som leder kyrkan. Men också tilliten till alla de kvinnor och män som bidragit till samtalen under vandringen. Det är en förvissning om att lyssnandet är viktigt. Förvissningen om att vi alla behöver arbeta tillsammans. Hur ofta har inte den helige fadern sagt: ”Alla, alla, alla”! Vi betonar också detta. Och påven önskar högt att det ska bli en synodal kyrka. Men en synodal kyrka kan inte pådyvlas uppifrån.
VN: Ett nytt inslag i synodmötet i Vatikanen i oktober i år är att inte endast biskopar utan också lekfolk, både kvinnor och män, har rösträtt. Hur kommer det att påverka synoden?
JCH: Alla deltagare i synoden i oktober, ungefär 400 personer, ska veta att deras synpunkter kommer att mötas med respekt och uppmärksamhet. Vid sidan om biskoparna, prästerna och ordensfolket kommer lekfolket, ungefär ett 70-tal personer, att representera alla de döpta troende som tillsamman vandrar denna väg. Det är mycket viktigt att biskoparna också hör deras röster. Kanske har de inte alltid samma uppfattningar, men de måste bli hörda. Och om döpta män som inte är kleriker får rösta, varför skulle då inte döpta kvinnor få rösta? Det skulle ju innebära att dopet inte hade samma följdverkningar för kvinnor som för män, vilket vore absurt.
VN: En fråga som många ställer sig är, vad ska vi göra med oenigheter i en synodal kyrka? Det kan bli så att somliga betraktar resultatet av denna långa process av urskiljning och säger: ”Detta finner ingen genklang hos mig, det motsvarar inte mina erfarenheter”, eller ”jag håller inte med om det som har sagts”. Hur bemöter en synodal kyrka det?
JCH: Jag tror att kyrkan måste respektera olikheter. I en världskyrka är det näst intill omöjligt att ha exakt samma uppfattningar. Man måst dela samma tro på Jesus Kristus. Vi måste leva och vittna om Jesus Kristus. Vi måste fortsätta med kyrkans undervisning, och vi måste leva evangeliet. Men detta görs med olika nyanser och olika smaker, och det är OK för mig. Om vi finner enheten, om vi vandrar under den helige Andes ledning, tillsammans med Kristus, då behöver kyrkan inte vara rädd.
Red. 2023-06-22
Källor:
Dokumentet Instrumentum laboris på engelska via länken här
Intervju med kardinal Jean-Claude Hollerich på engelska via länken här
Intervju med kardinal Hollerich på tyska via länken här
Intervju med kardinal Hollerich på italienska via länken här