Blasfemi på gott och ont

av FREDRIK HEIDING
Frågan om blasfemi har kommit upp på tapeten igen i samband med konstnären Lars Vilks död. År 2007 väckte hans teckning av profeten Muhammed som rondellhund, publicerad i Nerikes Allehanda, som bekant stort rabalder. Senare höll han också föreläsningar bland annat vid Uppsala universitet, men även internationellt, om konst och yttrandefrihet och illustrerade sitt budskap med filmer och teckningar laddade med kritisk udd mot islam. Han utsattes därför för mordhot och mordförsök från islamistiskt håll, företrädesvis al-Qaida, och levde sedan 2010 fram till sin död med skydd från livvakter. Bland hans verk ingår också en antisemitisk satirteckning föreställande den så kallade judesuggan, men av någon anledning nämns den sällan.

Trots att ämnet har diskuterats intensivt i medierna på sistone behöver svåra etiska dilemman friläggas tydligare. Konstnärlig frihet, precis som akademisk och journalistisk frihet är oundgänglig i en demokrati. Men det finns andra värden förutom friheten vilka också behöver respekteras. Rätten att häda är inte bara av godo.

Två läger kan urskiljas i debatten efter Vilks död i fråga om konstnärlig frihet och yttrandefrihet, synliggjorda i SVT Aktuellt den 4 oktober. Det ena lägret representerad av Expressens kulturchef Karin Olsson försvarar friheterna och hävdar att Vilks borde ha fått ännu mer stöd från journalister och andra. Denna linje stämmer in i hyllningskören utan att problematisera konstnärskapet. Det andra lägret företrädd av författaren och chefredaktören för Dala-Demokraten, Göran Greider, menar att den konstnärliga friheten och yttrandefriheten visserligen självklart ska kunna tas i anspråk, men att det också bör finnas en beredskap att diskutera konstverks politiska dimensioner och påverkan på minoriteter i samhället.

Vi måste först slå fast att satir kan vara ett sunt redskap för alla parter. Den som utsätts för satir får hjälp med att skapa distans till sig själv. Starka makthavare i dysfunktionella system har möjligen inget behov av sådan sund självironi. Men om andra tillvägagångssätt misslyckas är humor och satir legitima metoder för maktkritik. Argumentation för detta med exempel från historien gav Anders Piltz i artikeln ”Den nödvändiga satiren”, Signum nr 1/2016. Nyligen har dessutom Ola Sigurdson analyserat humor ur alla tänkbara synvinklar i trebandsverket Gudomliga komedier, Glänta, 2021. Sigurdson påstår allmänt att den subversiva humorn kan vara påbjuden, vilket man kan hålla med om. Han talar om ”instrumentell humor” som ofta har en antagonistisk karaktär och är ett ”retoriskt verktyg som kan användas för att uppväcka lyssnarnas välvilja, skapa en känsla av gemenskap och häckla ens motståndare”. En sådan humor är allt annat än harmlös utan används just i ett skarpt syfte. Nya testamentet och helgonens liv vittnar om att kristna helt enkelt måste räkna med att bli förlöjligade och bespottade. Det ingår i lärjungaskapets krav att ta emot förolämpningar och bemöta nidbilder av olika slag. Mitt ärende är ändå att problematisera tre aspekter av satiren vilka sammanfattas med metaforerna hagelgevär, lättfångat byte och piedestal.

Hagelgeväret symboliserar en problematik med satiren som gäller att den kan transportera svepande budskap som träffar en större målgrupp än den primärt avsedda. Rättare sagt, det kan finnas en dold agenda att faktiskt indirekt vilja införliva en större gemenskap. Generaliseringen fungerar då så i religiöst laddade karikatyrer att stillsamma och fredliga troende människor buntas ihop med de våldsbenägna. Alla religiösa är väl mer eller mindre självmordsbombare? Det sker en glidning från trubbiga stereotyper till ett intryck av en korrekt beskrivning av verkligheten. Kulorna från hagelbössan träffar därför även dem som kanske inte behöver ta åt sig.

Metaforen lättfångat byte står för de offer som väljs ut. Karikatyrer kan chockera men ändå samtidigt appellera till vedertagna förväntningar om vem och vad man får skämta om. Men får man göra narr av alla grupper i samhället? Det tycks råda konsensus om tabu kring vissa utsatta grupper. Kriterierna har varierat genom historien, lyteskomik är till exempel inte längre accepterat. Majoriteten är överens om att vissa måltavlor gärna får bli föremål för satiren. Religion i allmänhet och islam i synnerhet är en tacksam måltavla, åtminstone i Skandinavien. Råder det en brett förankrad enighet om vem och vad som bör attackeras krävs inte mycket mod. Riktigt djärvt i världens mest sekulariserade land hade det väl varit med en karikatyrteckning av exempelvis ABBA:s ateist Björn Ulvaeus?

Piedestalen till sist innebär att det finns något i varje kultur som är upphöjt över allt annat, som uppfattas som heligt. I vår del av världen yttrandefriheten och möjligen också den konstnärliga friheten satts på piedestal. Rätten att häda är också högt värderad, ja helig. Den har knuffat undan Gud själv och religiösa symboler från den upphöjda positionen. Konstnären, artisten, komikern bakom satiren testar gränser, det är humorns väsen att tangera eller gå över en gräns. Testa religiösa gränser får hen göra. Men föreställ dig en nedsättande satirteckning föreställande yttrandefrihetens gudinna eller blasfemins avgud. Skulle en sådan karikatyr tas emot med välvilja?

Fredrik Heiding 2021-10-12

Detta är en opinionstext.