av SEBASTIAN SELVÉN
Man ska inte be i ett rum utan fönster, som det står skrivet: ”Då Daniel fick reda på att detta hade skrivits ned gick han till sitt hus, i vars övre kammare han hade fönster som vette mot Jerusalem, och tre gånger varje dag föll han på sina knän och bad och bekände inför sin Gud så som han alltid hade gjort.” (Dan 6:10)
Så fastställer Talmud (b.B’rachot 34b) en praktisk detalj för judisk bön: be i ett rum med fönster. Bibelstället som åberopas ger dock ingen ledtråd till varför. Debatten har därför pågått länge kring anledningen. Den viktigaste judiska bibelkommentatorn, Rashi (1040–1105), skriver att det är för att man ska kunna se himlen och känna ödmjukhet inför Gud. (b.Ber 34b, ad chalonot). Självaste Maimonides (d.1204) menar istället att man ska kunna föreställa sig Jerusalem genom fönstret (Teshuva §216). En mer prosaisk förklaring är att ett fönster gör rummet ljusare (Rabbeinu Yona ad loc).
Vad kan ett fönster bidra med till ens bön? Den nederländska konstnären Pieter de Hooch (1629–1684) kanske kan kasta lite ljus på frågan. Många av de Hoochs målningar är typiska nederländska interiörer: en kvinna som skalar äpplen, en familj kring ett bord, barn ute på upptåg. Det finns dock en detalj som är karakteristisk för de Hooch, nämligen att han brukar lämna ett fönster eller en dörr på glänt. Utanför pågår vardagen. I En pojke kommer med bröd från 1663 ser man inte bara en interiör med en kvinna som tar emot en pojke på tröskeln. Man ser gatan bakom honom, kanalen, och på andra sidan kanalen ett annat hus, där dörren också står öppen. Omvärlden bryter in.
Omvärldens inbrott är kanske något att ta med sig in i bön. Rådet att be i ett rum med fönster kan förstås som en uppmaning att inte be avskuren från omvärlden. Bön är något som trots yttre former sker i jagets inre kamrar. Denna inåtriktning är avgörande. Men lika avgörande är det att inte kapa bandet mellan inre och yttre: vi ber trots allt för att kunna verka i världen. Bönen är eskatologisk på så sätt att vi ber om en värld så som Gud vill ha den, sedan går vi ut och försöker föra den närmre det gudsrike vi bett om. Vårt agerande i världen närs av den horisont vi anat i bönen och vår bön formas av världens behov. Vi måste så att säga be med fönstret öppet mot omvärlden. Det är lätt att gömma sig i en liturgi eller en byggnad där vi kan spela upp ett drama som är i enlighet med våra egna ideal, fredat från världens vågsvall. Kristen tradition har här ett handfast sätt att föra in det yttre i liturgin genom kyrkans förbön, där världens behov tydligt förs fram inför Gud och församlingen.
Det finns en typ av judisk bön som – bokstavligen – sker på tröskeln mellan interiör och omvärld. På dörrkarmen till religiösa judiska hem sitter en mezuza, en kapsel innehållande en skriftrulle med två bibelstycken: 5 Mos 6:4–9 och 11:13–21. I bibeltexterna själva ges förklaringen till bruket, i anslutning till judendomens kanske viktigaste bibelstycke, Shema Yisrael, ”Hör Israel! J-HVH, vår Gud, J-HVH är en”, som avslutas med: ”Och du skall skriva [dessa ord] på dina dörrposter och på dina portar.” (5 Mos 6:4–9)
Detta bruk syftar till att helga hemmet och att utropa Guds enhet på gränsen mellan ens inre rum och ens yttre. Det är inte ovanligt att man rör vid mezuzan när man passerar den. En sed som är mindre vanlig, men desto klarare i sitt syfte, är att viska Ps 121:8: ”J-HVH bevare din utgång och din ingång, nu och i evighet.” På själva tröskeln ber man den kortaste av böner för det kortaste av ögonblick, det då man befinner sig mellan världar. Mezuzan markerar en plats som varken är ute eller inne.
Och det är där vi bör be, i vårt eget inre men med omvärlden nära till hands; på tröskeln mellan den messianska framtiden och den nutid vi lever i varje dag, mellan det vi gör och säger inför Gud och det vi gör och säger inför nästan. När vi ber gör vi det med fönstret på glänt för att inte använda bönen som en flykt från världen utan som ett fördjupat engagemang i den. I bönen får vårt agerande i världen en radikalitet, i ordets båda bemärkelser: dels att den får en skärpa och djärvhet, dels att den får en radix, en rot. Vi kan gro i det inre men vi växer likt plantor uppåt och utåt, mot det ljus som kommer in genom fönstret.
Sebastian Selvén, 2022-02-21
Teol. dr, lektor religionsvetenskap, Högskolan Dalarna
Detta är en opinionstext.