av SYSTER INGRID OSB
Läsningen av Magdalena Dahlborgs text ”Tystnadens slöja” i Signum nr 1/2022, om ordenssystrar som utsatts för sexuella övergrepp och maktmissbruk, fick nära nog hjärtat att brista. Av sorg, vrede, avsmak. Och skam. Skam över att de som vågat träda fram och berätta inte sällan bemötts med tystnad eller ignorans från kyrkan sidan. Det är inte första gången övergrepp uppdagats inom Katolska kyrkan – varje övergrepp är ett för mycket, avskyvärt och en djup förnedring för de utsatta. Att just denna text drabbade mig så hårt var sannolikt möjligheten till identifikation. Den handlar om kvinnor som, i likhet med mig och många andra, med villigt hjärta valt att följa det de uppfattat som en kallelse från Gud och investerat hela sitt liv. Men som i stället för att finna en plats där man kan växa i kallelsen, mogna som människa och få tjäna Gud och medmänniskorna hamnat i nära nog omänskliga förhållanden.
Det finns mycket att göra, ifrågasätta och förändra för att detta inte skall kunna fortsätta ske. Att det inte enbart är en fråga om sex och övergrepp av sexuell natur blir tydligt vid läsningen av Dahlborgs text, inte heller är det en fråga om att enbart män begår övergrepp. Kanske kan man våga sig på att säga att grunden ligger i missbruk av auktoritet och makt snarare än en fråga om sex. Däremot är utnyttjande av sexuell natur ett effektivt vapen för att skrämma till skamfylld tystnad.
Personligen har jag kommit att reflektera över begreppet lydnad – ett av klosterlöftena – men också ett begrepp som på olika sätt har med oss alla att göra. Någon, eller något, lyder vi, hur vårt liv än gestaltas. Svensk lag, familjens överenskommelser, arbetsplatsens policy, kyrkans lära … ja, exemplen kan göras många. Är det möjligt att tala om lydnad i positiva termer eller hamnar vi enbart i frågor om underkastelse, att ge upp den egna viljan och sluta handla självständigt?
Paradoxalt nog skulle lydnad kunna ses som en väg till större frihet. Frihet från det egna jagets ständiga pockande på uppmärksamhet och den egna trånga horisonten. Men detta förutsätter den grundläggande friheten att använda den erfarenhet, kunskap och grad av mognad som står mig till förfogande. I sin klosterregel betonar Benedikt det personliga engagemanget och den enskildes förmåga att kunna urskilja det bästa i en situation. Förvisso talar han stränga ord om de bröder/ systrar som tjurskalligt hävdar sin egen vilja, men de hårdaste orden fälls över dem som missbrukar sin auktoritet eller, än värre, tar sig makt på egen hand.
Lydnaden blir i detta sammanhang också ett skydd för det gemensamma livet mot enskilda personers nycker. Ingen, inte heller abboten, är undantagen regelns auktoritet och det gemensamma livets ordningar. Att de skyddsnät som finns, i form av regelbundna visitationer och extern insyn, fungerar är helt nödvändigt. Det måste alltid finnas en möjlighet för den enskilda att påtala missförhållanden och göra sin röst hörd.
Det benediktinska löftet om stabilitet – att förbli i just den här gemenskapen – ger lydnadslöftet ett personligt ansikte, inte enbart den överordnades utan i lika hög grad gemenskapens. För Benedikt är lydnaden ingen endimensionell handling där någon befaller och en annan passivt lyder. Snarare är det en ständigt pågående process – för den enskilda och för gemenskapen – att urskilja vilka behov, ordningar och förhållningssätt som är riktiga.
Lyssna, börjar regeln och det är en avgörande inställning i lydnaden, att kunna lyssna till Gud, de andra och mig själv. Lyssnande möjliggör ett givande och tagande och är en i högsta grad aktiv hållning där alla delar av personen får vara delaktig, och där omdömet spelar en central roll. På så vis blir lydnaden en oavbruten övning i att lära sig leva ett vi, där jaget inte uppslukas men inte heller ständigt kräver sitt företräde. Detta hjälper mig att gå ut ur mitt trånga rum och vara villig att se de behov och möjligheter som finns för handen.
Tillit, eget ansvar och öppenhet är några förutsättningar för att det skall vara möjligt att våga fortsätta tala om lydnad. Aldrig i termer av passiv underkastelse och maktutövning, däremot som en dynamisk väg till större frihet.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2022-02-27
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.
Magdalena Dahlborgs text ”Tystnadens slöja” i Signum nr 1/2022 finns här