Tröst i kristider

av PHILIP GEISTER
Det har inte hänt så mycket positivt i världen på sistone. När man just får känslan att man snart kan lägga pandemin bakom sig attackerar Ryssland Ukraina och hela säkerhetsordningen i Europa kommer i gungning. Vi befinner oss i åtminstone tre kriser samtidigt som ingen kan distansera sig ifrån, varken faktiskt och emotionellt. Pandemin, Putins våldsamma angrepp mot frihet, demokrati och nationellt självbestämmande samt klimatkrisen drabbar alla. Med undantag av pandemin som verkar gå mot sitt slut är det svårt att finna hopp och tröst i den globala utvecklingen.

Hur kan man hantera en sådan situation som förmodligen kommer att fortsätta under månader och år utan att bli tokig? Vad är det som ger tröst i en så tröstlös tid? Spontant skulle man önska sig en rejäl semesterresa till solen eller en ny bil. Och visst finns det alltid möjlighet att konsumera sig ut ur krisen om man nu tror att det hjälper. Enligt Putin är just sådana förträngningsmekanismer västvärldens favoritsysselsättning och ett tydligt uttryck för demokratins dekadens.

Problemet är att även konsumtionen är hotad. Om inte pandemin eller klimatkrisen tvingade oss att ändra vår livsstil så kommer de ekonomiska åtstramningar och inskränkningar som väntas som följd av sanktionerna mot Ryssland att göra det.

I stället för att konsumera sig ur krisen kunde det vara värt att försöka hitta tröst i tanken att kriser ofta bär på sina egna lösningar. Kaoset som uppstår stänger vissa dörrar men öppnar samtidigt andra. Visst, pandemin var en global katastrof som har lett till mycket lidande och död, till ensamhet och depressioner. Men något positivt har det också blivit av det som vi kanske inte kan sätta fingret på än: En mera avslappnad syn på arbete? En mindre benägenhet att resa? Den svårbeskrivliga visheten som har vuxit fram under många ensamma timmar i karantän?

Finns det då någon tröst att finna i ett orättvist och brutalt krig som bryter ut mitt i Europa? Säkert. Modet som det ukrainska folket visar i en hårt pressad situation ger onekligen tröst. Solidariteten från utlandet i ett försök att hjälpa landet gör det också. Att krisen förenar så olika aktörer som Victor Orbán, Elon Musk, hackargruppen Anonymous och den tyska regeringen i ett gemensamt strävande att skydda ett hotat land är på sitt eget sätt rörande. Sedan kan man här och där höra en lättnadens suck att Europa har fått en ny chans att avveckla sitt beroende av fossila energikällor genom Tysklands beslut att strypa gasledningen Nord Stream 2. Inte illa det heller.

I det personliga livet är katastrofer och kriser ett tillfälle till nyorientering och förändring. Ofta blir det inte bra ändå. En kris kan knäcka en människa för resten av livet. Men det behöver inte vara så. Vissa lyckas med att vända eländet och betraktar misären som en resurs. Kan det också fungera på världens stora scen? Rysslands aggression mot Ukraina är en kris i ofattbara dimensioner, på samma sätt som pandemin och klimatförändringen. I sökandet efter tröst finns det dock liknande mönster i dessa tre utmaningar.

Misströstan inställer sig när man tänker på dem som försöker konsumera sig ut ur krisen. Eller de som försöker förnekar den eller som kommer med snabba, enkla lösningar. Tröst finns däremot när man tänker på dem som visar att allt elände kan bära någon form av frukt, om det nu heter ökad solidaritet, större kunskap eller ökad hållbarhet. Den största katastrofen är inte det till synes hopplösa tillståndet världen just nu befinner sig i. Än värre vore det att missa chansen att på sikt förvandla det onda som drabbar oss just nu till något gott.

Philip Geister 2022-02-27

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PHILIP GEISTER
Det har inte hänt så mycket positivt i världen på sistone. När man just får känslan att man snart kan lägga pandemin bakom sig attackerar Ryssland Ukraina och hela säkerhetsordningen i Europa kommer i gungning. Vi befinner oss i åtminstone tre kriser samtidigt som ingen kan distansera sig ifrån, varken faktiskt och emotionellt. Pandemin, Putins våldsamma angrepp mot frihet, demokrati och nationellt självbestämmande samt klimatkrisen drabbar alla. Med undantag av pandemin som verkar gå mot sitt slut är det svårt att finna hopp och tröst i den globala utvecklingen.

Hur kan man hantera en sådan situation som förmodligen kommer att fortsätta under månader och år utan att bli tokig? Vad är det som ger tröst i en så tröstlös tid? Spontant skulle man önska sig en rejäl semesterresa till solen eller en ny bil. Och visst finns det alltid möjlighet att konsumera sig ut ur krisen om man nu tror att det hjälper. Enligt Putin är just sådana förträngningsmekanismer västvärldens favoritsysselsättning och ett tydligt uttryck för demokratins dekadens.

Problemet är att även konsumtionen är hotad. Om inte pandemin eller klimatkrisen tvingade oss att ändra vår livsstil så kommer de ekonomiska åtstramningar och inskränkningar som väntas som följd av sanktionerna mot Ryssland att göra det.

I stället för att konsumera sig ur krisen kunde det vara värt att försöka hitta tröst i tanken att kriser ofta bär på sina egna lösningar. Kaoset som uppstår stänger vissa dörrar men öppnar samtidigt andra. Visst, pandemin var en global katastrof som har lett till mycket lidande och död, till ensamhet och depressioner. Men något positivt har det också blivit av det som vi kanske inte kan sätta fingret på än: En mera avslappnad syn på arbete? En mindre benägenhet att resa? Den svårbeskrivliga visheten som har vuxit fram under många ensamma timmar i karantän?

Finns det då någon tröst att finna i ett orättvist och brutalt krig som bryter ut mitt i Europa? Säkert. Modet som det ukrainska folket visar i en hårt pressad situation ger onekligen tröst. Solidariteten från utlandet i ett försök att hjälpa landet gör det också. Att krisen förenar så olika aktörer som Victor Orbán, Elon Musk, hackargruppen Anonymous och den tyska regeringen i ett gemensamt strävande att skydda ett hotat land är på sitt eget sätt rörande. Sedan kan man här och där höra en lättnadens suck att Europa har fått en ny chans att avveckla sitt beroende av fossila energikällor genom Tysklands beslut att strypa gasledningen Nord Stream 2. Inte illa det heller.

I det personliga livet är katastrofer och kriser ett tillfälle till nyorientering och förändring. Ofta blir det inte bra ändå. En kris kan knäcka en människa för resten av livet. Men det behöver inte vara så. Vissa lyckas med att vända eländet och betraktar misären som en resurs. Kan det också fungera på världens stora scen? Rysslands aggression mot Ukraina är en kris i ofattbara dimensioner, på samma sätt som pandemin och klimatförändringen. I sökandet efter tröst finns det dock liknande mönster i dessa tre utmaningar.

Misströstan inställer sig när man tänker på dem som försöker konsumera sig ut ur krisen. Eller de som försöker förnekar den eller som kommer med snabba, enkla lösningar. Tröst finns däremot när man tänker på dem som visar att allt elände kan bära någon form av frukt, om det nu heter ökad solidaritet, större kunskap eller ökad hållbarhet. Den största katastrofen är inte det till synes hopplösa tillståndet världen just nu befinner sig i. Än värre vore det att missa chansen att på sikt förvandla det onda som drabbar oss just nu till något gott.

Philip Geister 2022-02-27

Detta är en opinionstext.