Semlor, påvens onda knän och fastan

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av OLLE BRANDT

Bara fem dagar före årets askonsdag blev påven Franciskus tvungen att avstå från att fira den i 400-talskyrkan Santa Sabina på kullen Aventinen på grund av sina onda knän. Redan i fjol tvangs han avstå på grund av pandemin, medan för två år sedan, den 26 februari 2020, blev askonsdagen i Santa Sabina en av hans sista offentliga gudstjänster innan allt stängdes ned. Det var synd om dominikanfäderna som har sitt högkvarter i Santa Sabina och som ägnat de senaste åren åt att renovera kyrkan och såg fram emot att få visa upp den.

Början på fastan, eller snarare dagarna före dess början, präglar folkliga traditioner också i många sekulariserade länder. I somliga länder firar man karneval på fettisdagen, i andra äter man semlor. Men varför börjar fastan just denna onsdag?

I fornkyrkan började fastan på olika datum beroende på hur man räknade de fyrtio dagarna av förberedelse för påsken till minne av Jesu fyrtio dagar i öknen och Israels folks fyrtio år i öknen efter uttåget ur Egypten.

De olika datumen berodde på om man mest betonade omvändelse i allmänhet eller verkligen fastade.

I Rom räknade man på 300-talet de fyrtio dagarna från första söndagen i fastan. Påven firade mässan i sin domkyrka i Lateranen. Men från 500-talet lät man fastan börja några dagar tidigare, på onsdagen, för att få fyrtio dagar av verklig fasta, för på söndagar fastade man inte.

I början av arbetet på liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet fanns det ett förslag att återgå till den forntida romerska seden att inleda fastan med den första söndagen, men 1967 ingrep Paulus VI för att rädda askonsdagen. Eftersom de fyra första dagarna i fastan “har accepterats av alla folk i den romerska riten,” påpekade Paulus VI, “är det inte bra att avskaffa dem, särskilt om man behåller riten med askpåläggning på onsdagen, så som man gör idag”.

Den ursprungliga seden var alltså knuten till bot i vidare mening snarare än till fasta, och den har bevarats i Milano, i den så kallade ambrosianska riten. Där firar man den “ambrosianska karnevalen” när resten av den romerska riten redan har inlett fastan. Den fromma pilgrimen Egeria, som besökte Jerusalem kring 380, berättar att där varade fastan ”åtta veckor, för på lördagar och söndagar fastar man inte”.

Den fasta som Egeria talar om var en riktig fasta: ”somliga äter på söndagen och sedan äter de inget under hela veckan ända till följande lördag”. När hon beskriver påskaftonens firande berättar hon hur de troende tillsammans med biskopen gick ned från platsen för himmelsfärden på Oljeberget till Getsemane, men att många var ”trötta efter alla vakor och försvagade av allt fastande”.

I modern tid var det Johannes XXIII som den 8 mars 1962 återupptog seden att inleda fastan i Santa Sabina, bara några månader före öppnandet av Andra Vatikankonciliet. Riten går tillbaka till fornkyrkan i Rom, där påven firade mässan i en ny kyrka varje dag under fastan, i den så kallade stationsliturgin. Nuförtiden föregås mässan i Santa Sabina av en procession från benediktinklostret Sant’Anselmo i närheten, vars kyrka ser medeltida ut men byggdes först på slutet av 1800-talet.

På 700-talet vet man att processionen i stället gick från kyrkan Sant’Anastasia, som ligger mellan Palatinen och Circus Maximus. Kanske uppförsbacken upp till Aventinen gav rätt känsa av botgöring. Om detta kan man läsa i det liturgiska dokumentet Ordo 22, som berättar att man under processionen sjöng en antifon som handlade om botgöring, som symboliskt beskrevs som att man klädde sig i ”aska och gethårsdräkt” (cinere et cilicio). Det var symboliskt menat, men på 800-talet börjar man använda aska bokstavligen i rhenländerna och från 1000-talet också i Italien. På 1100-talet börjar påven själv underkasta sig denna botrit, så som han gör än idag.

Andra påvar före Johannes XXIII hade gjort tidigare försök att återuppliva fastetidens stationsliturgi, särskilt Sixtus V (1585–1590). Så snart han valdes 1585 beslöt han att återuppta fastans stationsgudstjänster, åtminstone på askonsdagen och på söndagarna i fastan. Kardinalerna, som var vana vid bekvämligheterna i Sixtinska kapellet, protesterade över ”hur obekvämt det skulle bli”. I en handskrift på Vatikanbiblioteket kan man läsa att kardinalerna protesterade mot att behöva ge sig ut på stan ”än här, än där, och så långt bort, och utan hänsyn till vädret”.

Det nya intresset för stationsliturgin under Sixtus V fick den lärde Pompeo Ugonio att skriva en from guidebok om de kyrkor där man nu skulle fira stationsliturgin under fastan (Historia delle Stationi di Roma che si celebrano in Quaresima, 1588). Ugonio berättar att för att kunna fira mässan i Santa Sabina med hela sitt hov av kardinaler – som på den tiden alla bodde i Rom – var påven tvungen att bygga om kyrkans kor och flytta på altaret.

För att tillfredsställa 1500-talets religiösa estetik beslöt man också att mura igen många fönster och att bara lämna kvar tre på varje sida. Dunklet ansågs nu frommare. De igenmurade fönstren öppnades igen först 1914–1919 då Santa Sabina renoverades av Roms dåvarande antikvarie Antonio Muñoz. I de igenmurade fönstren fann Muñoz de gamla fönsterbågarna, gjord av gips och med glimmer i stället för glas. Gipsbågarna har nyligen konserverats och undersökts, och man har upptäckt att de var målade med blå färg, kanske för att imitera himlen. Nu väntar man på att kol 14-datering skall visa om fönsterbågarna är från 400-talet eller från medeltiden. Två av de nykonserverade fönsterbågarna är utställda i det lilla museet i ett rum ovanför kyrkans förhall, det rum där den helige Dominikus på 1200-talet inrättade sitt första dominikankloster vid Santa Sabina.

Olle Brandt 2022-03-01

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av OLLE BRANDT

Bara fem dagar före årets askonsdag blev påven Franciskus tvungen att avstå från att fira den i 400-talskyrkan Santa Sabina på kullen Aventinen på grund av sina onda knän. Redan i fjol tvangs han avstå på grund av pandemin, medan för två år sedan, den 26 februari 2020, blev askonsdagen i Santa Sabina en av hans sista offentliga gudstjänster innan allt stängdes ned. Det var synd om dominikanfäderna som har sitt högkvarter i Santa Sabina och som ägnat de senaste åren åt att renovera kyrkan och såg fram emot att få visa upp den.

Början på fastan, eller snarare dagarna före dess början, präglar folkliga traditioner också i många sekulariserade länder. I somliga länder firar man karneval på fettisdagen, i andra äter man semlor. Men varför börjar fastan just denna onsdag?

I fornkyrkan började fastan på olika datum beroende på hur man räknade de fyrtio dagarna av förberedelse för påsken till minne av Jesu fyrtio dagar i öknen och Israels folks fyrtio år i öknen efter uttåget ur Egypten.

De olika datumen berodde på om man mest betonade omvändelse i allmänhet eller verkligen fastade.

I Rom räknade man på 300-talet de fyrtio dagarna från första söndagen i fastan. Påven firade mässan i sin domkyrka i Lateranen. Men från 500-talet lät man fastan börja några dagar tidigare, på onsdagen, för att få fyrtio dagar av verklig fasta, för på söndagar fastade man inte.

I början av arbetet på liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet fanns det ett förslag att återgå till den forntida romerska seden att inleda fastan med den första söndagen, men 1967 ingrep Paulus VI för att rädda askonsdagen. Eftersom de fyra första dagarna i fastan “har accepterats av alla folk i den romerska riten,” påpekade Paulus VI, “är det inte bra att avskaffa dem, särskilt om man behåller riten med askpåläggning på onsdagen, så som man gör idag”.

Den ursprungliga seden var alltså knuten till bot i vidare mening snarare än till fasta, och den har bevarats i Milano, i den så kallade ambrosianska riten. Där firar man den “ambrosianska karnevalen” när resten av den romerska riten redan har inlett fastan. Den fromma pilgrimen Egeria, som besökte Jerusalem kring 380, berättar att där varade fastan ”åtta veckor, för på lördagar och söndagar fastar man inte”.

Den fasta som Egeria talar om var en riktig fasta: ”somliga äter på söndagen och sedan äter de inget under hela veckan ända till följande lördag”. När hon beskriver påskaftonens firande berättar hon hur de troende tillsammans med biskopen gick ned från platsen för himmelsfärden på Oljeberget till Getsemane, men att många var ”trötta efter alla vakor och försvagade av allt fastande”.

I modern tid var det Johannes XXIII som den 8 mars 1962 återupptog seden att inleda fastan i Santa Sabina, bara några månader före öppnandet av Andra Vatikankonciliet. Riten går tillbaka till fornkyrkan i Rom, där påven firade mässan i en ny kyrka varje dag under fastan, i den så kallade stationsliturgin. Nuförtiden föregås mässan i Santa Sabina av en procession från benediktinklostret Sant’Anselmo i närheten, vars kyrka ser medeltida ut men byggdes först på slutet av 1800-talet.

På 700-talet vet man att processionen i stället gick från kyrkan Sant’Anastasia, som ligger mellan Palatinen och Circus Maximus. Kanske uppförsbacken upp till Aventinen gav rätt känsa av botgöring. Om detta kan man läsa i det liturgiska dokumentet Ordo 22, som berättar att man under processionen sjöng en antifon som handlade om botgöring, som symboliskt beskrevs som att man klädde sig i ”aska och gethårsdräkt” (cinere et cilicio). Det var symboliskt menat, men på 800-talet börjar man använda aska bokstavligen i rhenländerna och från 1000-talet också i Italien. På 1100-talet börjar påven själv underkasta sig denna botrit, så som han gör än idag.

Andra påvar före Johannes XXIII hade gjort tidigare försök att återuppliva fastetidens stationsliturgi, särskilt Sixtus V (1585–1590). Så snart han valdes 1585 beslöt han att återuppta fastans stationsgudstjänster, åtminstone på askonsdagen och på söndagarna i fastan. Kardinalerna, som var vana vid bekvämligheterna i Sixtinska kapellet, protesterade över ”hur obekvämt det skulle bli”. I en handskrift på Vatikanbiblioteket kan man läsa att kardinalerna protesterade mot att behöva ge sig ut på stan ”än här, än där, och så långt bort, och utan hänsyn till vädret”.

Det nya intresset för stationsliturgin under Sixtus V fick den lärde Pompeo Ugonio att skriva en from guidebok om de kyrkor där man nu skulle fira stationsliturgin under fastan (Historia delle Stationi di Roma che si celebrano in Quaresima, 1588). Ugonio berättar att för att kunna fira mässan i Santa Sabina med hela sitt hov av kardinaler – som på den tiden alla bodde i Rom – var påven tvungen att bygga om kyrkans kor och flytta på altaret.

För att tillfredsställa 1500-talets religiösa estetik beslöt man också att mura igen många fönster och att bara lämna kvar tre på varje sida. Dunklet ansågs nu frommare. De igenmurade fönstren öppnades igen först 1914–1919 då Santa Sabina renoverades av Roms dåvarande antikvarie Antonio Muñoz. I de igenmurade fönstren fann Muñoz de gamla fönsterbågarna, gjord av gips och med glimmer i stället för glas. Gipsbågarna har nyligen konserverats och undersökts, och man har upptäckt att de var målade med blå färg, kanske för att imitera himlen. Nu väntar man på att kol 14-datering skall visa om fönsterbågarna är från 400-talet eller från medeltiden. Två av de nykonserverade fönsterbågarna är utställda i det lilla museet i ett rum ovanför kyrkans förhall, det rum där den helige Dominikus på 1200-talet inrättade sitt första dominikankloster vid Santa Sabina.

Olle Brandt 2022-03-01

Detta är en opinionstext.