Barn utan ånger 

av JOHN SJÖGREN
Jag kommer aldrig kunna förmå mig att betrakta den kärlek som strömmar igenom mig när mitt barn tillitsfullt lyfter sina armar mot mig som resultatet av ett val. Eller, för den delen, den frustration som bubblar upp när han för tredje gången under samma måltid kastar maten på golvet. Jag kommer även i fortsättningen betrakta såväl föräldraskapets välsignelser som vedermödor som gåva.

Det har varit intressant att följa det samtal som uppstått i tidningsspalterna den senaste tiden om föräldrar som ångrar sina barn. I DN gör författaren och sociologen Roland Paulsen ett slags samhällsvetenskaplig läsning av fenomenet. I SvD låter Ivar Arpi, i ett svar på Paulsens text, nästan som den gamle påven Paulus VI, för den bredare allmänheten mest känd för encyklikan Humanae vitae (1968) i vilken påven fördömer all användning av artificiella preventivmedel. Arpi skriver: ”Barn borde vara en naturlig del av vår lust och kärlek till varandra. Men eftersom vi med preventivmedel – och allt annat vi sysslar med – kringgått det, har kärlek, sex och fortplantning skilts åt.”

Resultatet av detta har blivit att barn alltmer kommit att framstå som ett val, något man ”skaffar” eller inte ”skaffar”. Både Paulsen och Arpi uppehåller sig vid frågan om valet, ur olika perspektiv. Men de ser på det främst ur ett sociologiskt eller psykologiskt perspektiv. Men jag tänker att det också går att se på det hela ur en mer idéhistorisk eller filosofisk synvinkel. Jag misstänker nämligen att ”valet” blivit alltför överbetonat i vår tid. Vi har alla blivit ett slags existentialister by default.

Det handlar främst om den existentialism som Jean-Paul Sartre företrädde. Sartre sammanfattade sin filosofi i den berömda sentensen: ”existensen föregår essensen.” Egentligen bara ett snofsigt sätt att säga att tillvaron i grunden saknar mening; det är upp till den enskilda individen att medelst sina avgörande livsval skapa en mening med sitt liv. Resultatet av denna hållning blev, menade Sartre, en ofrånkomlig ångest. Denna måste dock människan heroiskt konfrontera. Valet måste göras. Endast då kan mening ur det meningslösa uppstå.

Självklart finns det något sant i detta resonemang. Livet ställer oss sannerligen inför en rad val. Och ingen kommer ifrån de stora livsvalen, där ånger kan komma att bli en utgång. Men om vi lägger om grundperspektivet, om vi tänker att det där om att existensen föregår essensen inte stämmer, då kanske också ett överdrivet fokus på valet minskar en aning. För tänk om det är precis tvärtom. Tänk om livet i sina själva grundvalar bär på en inneboende mening. Tänk om mening och sanning inte är något som vi måste välja och uppfinna, utan något som vi upptäcker när vi med öppna sinnen går ut i och möter världen.

Med ett sådant perspektiv blir valet inte längre det allra mest centrala. Det blir inte oviktigt. Som sagt, livet tvingar oss att välja. Men med insikten om livets grundläggande meningsfullhet blir livet mer av gåva än val. Traditionellt har man också talat om barn på det sättet – som gåva. Det krävs ett samhälle av existentialister för att kunna tala om barn som ett val, som således också går att ångra. Med denna logik skaffar man inte barn utan tar emot dem.

Jag vill här på intet sätt skuldbelägga människor som upplever en ånger i förhållande till sitt föräldraskap. Det är viktigt att kunna sätta ord också på sådana känslor. Men det kan ändå vara intressant att se vad en annan filosofisk utgångspunkt än det existentialistiska valet kan tillföra samtalet. För om tillvaron i grunden är meningsfull, då blir livet inte i första hand en lång räcka av ångestframkallande val. Livet blir i stället en upptäcktsfärd och ett äventyr.

Äventyr är som bekant obekväma, inte sällan farliga och ganska mörka historier. Men det är genom äventyren vi växer och finner oss själva. Kanske är föräldraskapet först och främst ett sådant äventyr, inte ett av många val i färden mot självförverkligande. Kanske är föräldraskapet till för att vi ska växa i tålamod, medlidande och kärlek. I så fall är det snarare en gåva än ett val att få bli förälder.

John Sjögren 2022-02-18

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
Jag kommer aldrig kunna förmå mig att betrakta den kärlek som strömmar igenom mig när mitt barn tillitsfullt lyfter sina armar mot mig som resultatet av ett val. Eller, för den delen, den frustration som bubblar upp när han för tredje gången under samma måltid kastar maten på golvet. Jag kommer även i fortsättningen betrakta såväl föräldraskapets välsignelser som vedermödor som gåva.

Det har varit intressant att följa det samtal som uppstått i tidningsspalterna den senaste tiden om föräldrar som ångrar sina barn. I DN gör författaren och sociologen Roland Paulsen ett slags samhällsvetenskaplig läsning av fenomenet. I SvD låter Ivar Arpi, i ett svar på Paulsens text, nästan som den gamle påven Paulus VI, för den bredare allmänheten mest känd för encyklikan Humanae vitae (1968) i vilken påven fördömer all användning av artificiella preventivmedel. Arpi skriver: ”Barn borde vara en naturlig del av vår lust och kärlek till varandra. Men eftersom vi med preventivmedel – och allt annat vi sysslar med – kringgått det, har kärlek, sex och fortplantning skilts åt.”

Resultatet av detta har blivit att barn alltmer kommit att framstå som ett val, något man ”skaffar” eller inte ”skaffar”. Både Paulsen och Arpi uppehåller sig vid frågan om valet, ur olika perspektiv. Men de ser på det främst ur ett sociologiskt eller psykologiskt perspektiv. Men jag tänker att det också går att se på det hela ur en mer idéhistorisk eller filosofisk synvinkel. Jag misstänker nämligen att ”valet” blivit alltför överbetonat i vår tid. Vi har alla blivit ett slags existentialister by default.

Det handlar främst om den existentialism som Jean-Paul Sartre företrädde. Sartre sammanfattade sin filosofi i den berömda sentensen: ”existensen föregår essensen.” Egentligen bara ett snofsigt sätt att säga att tillvaron i grunden saknar mening; det är upp till den enskilda individen att medelst sina avgörande livsval skapa en mening med sitt liv. Resultatet av denna hållning blev, menade Sartre, en ofrånkomlig ångest. Denna måste dock människan heroiskt konfrontera. Valet måste göras. Endast då kan mening ur det meningslösa uppstå.

Självklart finns det något sant i detta resonemang. Livet ställer oss sannerligen inför en rad val. Och ingen kommer ifrån de stora livsvalen, där ånger kan komma att bli en utgång. Men om vi lägger om grundperspektivet, om vi tänker att det där om att existensen föregår essensen inte stämmer, då kanske också ett överdrivet fokus på valet minskar en aning. För tänk om det är precis tvärtom. Tänk om livet i sina själva grundvalar bär på en inneboende mening. Tänk om mening och sanning inte är något som vi måste välja och uppfinna, utan något som vi upptäcker när vi med öppna sinnen går ut i och möter världen.

Med ett sådant perspektiv blir valet inte längre det allra mest centrala. Det blir inte oviktigt. Som sagt, livet tvingar oss att välja. Men med insikten om livets grundläggande meningsfullhet blir livet mer av gåva än val. Traditionellt har man också talat om barn på det sättet – som gåva. Det krävs ett samhälle av existentialister för att kunna tala om barn som ett val, som således också går att ångra. Med denna logik skaffar man inte barn utan tar emot dem.

Jag vill här på intet sätt skuldbelägga människor som upplever en ånger i förhållande till sitt föräldraskap. Det är viktigt att kunna sätta ord också på sådana känslor. Men det kan ändå vara intressant att se vad en annan filosofisk utgångspunkt än det existentialistiska valet kan tillföra samtalet. För om tillvaron i grunden är meningsfull, då blir livet inte i första hand en lång räcka av ångestframkallande val. Livet blir i stället en upptäcktsfärd och ett äventyr.

Äventyr är som bekant obekväma, inte sällan farliga och ganska mörka historier. Men det är genom äventyren vi växer och finner oss själva. Kanske är föräldraskapet först och främst ett sådant äventyr, inte ett av många val i färden mot självförverkligande. Kanske är föräldraskapet till för att vi ska växa i tålamod, medlidande och kärlek. I så fall är det snarare en gåva än ett val att få bli förälder.

John Sjögren 2022-02-18

Detta är en opinionstext.