av BENGT MALMGREN
I en intervju 2016 sade påven Franciskus att han strävar efter en gemensam ledningsmodell för kyrkan med enhet i mångfald. Han förespråkade synodalitetet, vilket betyder att vandra tillsammans. Det kräver förmåga att lyssna till lokalkyrkorna, att harmoniera med dem och att urskilja. År 2020 annonserade han att nästa biskopsynod skall ha just det temat. Och den skall föregås av en tid av lyssnande. Vi är mitt i den processen nu, och runtom i våra församlingar och vid köksborden samtalas det och reflekteras över de teman påven lagt fram – gemenskap, delaktighet, mission.
En del avfärdar detta som onödigt, rent av skadligt, en populism som kan rasera hela kyrkans lärosystem. Som skäl för farhågorna pekar man ut den synodala vägen i Tyskland. Det räcker att nämna frågor som slopat celibatstvång, vigda tjänster för kvinnor och välsignelse av homosexuella. När nu sådana förslag röstas igenom med stor majoritet och stöds även av biskopar uppfattas det som det slutliga beviset på att den tyska kyrkan helt har övergett katolsk tro. Å andra sidan finns det många som välkomnar reformer på just dessa områden.
Tysklands ”Synodaler Weg” startades av de tyska biskoparna i samarbete med Centralkommitten för Tysklands katoliker (ZdK), den största av flera grupper som representerar lekmän. Bakgrunden var de omfattande övergreppskandalerna och att något måste göras på en övergripande nivå där man tittar inte bara på enskilda prästers skuld utan på strukturella fel i kyrkan.
Synoden består av 230 personer samlade för att diskutera vad som uppfattas vara de mest brännande frågorna i kyrkan. Gruppen inkluderar alla biskopar, representanter för religiösa ordnar, lekmannarörelser, stift och församlingar, universitet, konsulter från andra kyrkor och experter inom de områden som diskuteras. När synoden avslutade sin tredje huvudsession i Frankfurt den 5 februari hade med stor majoritet röstats igenom texter med förslag till förändringar med ja-röster varierande från 74 till 92 procent.
Texterna kommer att bearbetas av biskopskonferensen och ingå in i det underlag som lämnas till Rom inom ramen för den världsvida synodala processen. Kyrkorättsligt är förslagen inte bindande, även om åsikter framförts att de borde vara det. Kyrkan är ingen demokrati, och varje biskop måste var för sig bestämma om och hur han vill implementera förslagen i sitt stift.
Förslagen är på tre nivåer: 1) Lokala förslag som varje biskop kan implementera direkt i sitt eget stift. 2) Ändringar i den kanoniska lagen. Det kan tyska kyrkan inte göra på egen hand, utan det blir i form av rekommendationer till påven att genomföra sådana ändringar. 3) Förändringar som bara kan fattas av ett ekumeniskt koncilium.
En del talar om risken för kyrkoschism i Tyskland. Jag tror den farhågan är överdriven. Ingen lokal biskop kommer att införa några förslag i sitt stift som är i strid med Rom.
Den stora fördelen med tyska synoden är att alla frågor kommit upp på bordet och att den stora diskrepansen blivit belyst mellan hur majoriteten av kyrkomedlemmarna som försöker leva sitt liv så bra och anständigt som möjligt med sina förutsättningar och trots det de har i bagaget, till exempel par som strävar på trots tidigare relationer som gått i kras, homosexuella i ansvarsfulla parrelationer som verkligen vill tjäna kyrkan, och en legalistisk sexualmoral som predikas utan pastoral känsla med praktiska konsekvenser som till exempel utestängande från kommunionen. Detta samtidigt som maktmissbruk och sexuella övergrepp bland präster varit omfattande och sopats under mattan, vilket sänkt förtroendet för kyrkans hierarki. Man har två vägar att välja mellan: Lämna kyrkan eller stanna kvar och förändra den inifrån. Att det i detta läge krävs en pastoral omorientering inser alltfler, även inom hierarkin. Påvens bekanta yttrande ”om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma” får stå som ett uttryck för detta.
Påven skrev 2019 ett brev till kyrkan i Tyskland där han betonade att inga ämnen är förbjudna att diskutera, men varnade samtidigt för en falsk reform som bara åstadkommer yttre förändring men inte är förankrad i en överlåtelse åt Kristus och Anden. Evangelisationen, säger han, måste vara det vägledande kriteriet. Det finns en frestelse att se omorganisation som enda lösningen på många problem och tillkortakommanden. Man vill förändra för att bringa ordning, men det riskerar bli fruktlöst om man blir kvar i samma logik som tidigare. Vad som måste till är att gripas av evangeliets friskhet.
Bengt Malmgren 2022-02-17
Detta är en opinionstext.