av SYSTER INGRID OSB
Doften av nybakat bröd sprider sig genom klostret, på en gång hemtrevlig och lockande. En syster bakar till skärtorsdagens agapemåltid och det är fler än jag som går en extra sväng förbi kökets bageriavdelning bara för att verkligen få känna doften. När jag ser de vackra, väldoftande bröden är det som om själen hinner ifatt kalendertiden och inser att vi snart skall fira påsk.
Påskfirandet kommer, vare sig vi känner oss beredda att fira eller inte. Kanske blev fastetiden inte det vi tänkt. Längtan efter stillhet och fördjupning kan snabbt komma att föra en tynande tillvaro i vardagens mångahanda uppgifter och plikter. Trots att intentionerna var så goda. Det är lätt att känna sig ovärdig, medveten om den egna oförmågan. Lika lätt är det att bli uppgiven inför allt det lidande som finns runt om i vår värld. Sönderbombade ukrainska städer. Barn, kvinnor och män som våldtas och förnedras. Svältkatastrof i Jemen. Flickor som nekas utbildning i Afghanistan. Uppräkningen kan fortsätta och fortsätta – alltför länge. Finns det något jag kan göra? Har jag rätt att fira och känna glädje när så många lider nöd?
När jag står och tittar på de nybakade bröden gör sig några ord ur en krönika av Nadia Jebril i Dagens Nyheter påminda. Hon skriver: ”Hemma hos mormor och morfar är de bra på att laga fattig mat som känns rik, säger hon [hennes dotter] eftertänksamt. Och hon har rätt. Men hon vet inte varför än. Hon vet inte att nöd och fattigdom till följd av krig och flykt är en dyrköpt erfarenhet som påverkar allt. Hur man tänker, hur man förhåller sig till andra, hur man lagar och värderar mat. Erfarenheter som ärvs ner i generationer.”
Jebrils text är en vacker och tänkvärd reflektion helt i sin egen rätt. Men för mig får den ytterligare en dimension, den säger mig något om vad påsken är. Det kan vara omskakande att fira påsk – helt ofarligt är det inte. Under tre dagar genomlever vi mänsklighetens stora drama av liv och död. Ett drama fyllt av fattigdom, synd och lidande. Men i än högre grad av generositet, medlidande, kärlek, och förvandling till verkligt liv. Alltsammans dyrköpta erfarenheter som får bli våra, vare sig vi själva upplevt dem eller inte. Den som firar påsk bejakar att allt detta blir en del av det egna livet och kan förvandla det.
Bröd – skapat av en handfull enkla ingredienser – fattig mat som kan kännas rik. Ja, inte bara kännas utan verkligen vara rik. Är det alltför vågat att likna Gud vid en bagare? Han som tar oss – ofta fattiga varelser – och vill göra oss till bröd för världen. Den som sätter en deg tar en risk, det kan bli döbakat, alltför torrt…ja, nästan vad som helst kan gå fel. På sätt och vis skulle det vara säkrare att inte riskera ingredienserna utan behålla dem var för sig i skafferiet. Men mjöl, vatten och jäst kan också förvandlas till väldoftande och mättande bröd.
På samma sätt blir vi i påsken ihopbakade till en enda mänsklighet. Förunderligt nog verkar Gud inte vara så rädd för att denna mänsklighetens deg ska misslyckas. Han blandar frimodigt och vill att vars och ens gåvor kommer de andra till godo, så att man inte längre kan säga ”detta är mitt” utan ”allt detta är vårt!”. Det goda såväl som det svåra. Att vara kyrka är att bli en del av erfarenheter som ärvs från generation till generation. Vi får gråta med dem som gråter, glädjas med dem som gläder sig, ja, låta oss brytas för att kunna delas till flera. Vi får öva oss i att med våra liv laga fattig mat så den känns, nej, blir rik. Fira påsk och låta oss förvandlas.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2022-04-14
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.