”Därför vill jag inte kalla mig pacifist”

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
Det är svårt att inte komma att tänka på Bröderna Lejonhjärta när man i Expressen läser Joel Halldorfs plädering för pacifismen i skuggan av kriget i Ukraina. Halldorfs nyansrika text sätter fingret på samma dilemma som i den där ofta citerade scenen ur Astrid Lindgrens saga. I boken hålls nämligen två ideal fram samtidigt. Där finns Orvar, rebellen som leder det våldsamma upproret mot förtryckaren. Men där finns också Jonatan, pacifisten som aldrig skulle kunna förmå sig att döda någon. ”Om alla vore som du”, säger Orvar, ”skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet”. Men, svarar Skorpan, ”om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska”.

Den där scenen har, ända sedan barndomen, satt sig i mig. Inte som en uppmaning att vi måste välja antingen Orvars eller Jonatans väg, utan tvärtom som en gestaltning av att vi människor lever inuti ett slags olöslig paradox. Vi måste ta till vapen om vi inte ska låta tyrannerna segra. Å andra sidan är att vända andra kinden till den enda vägen ut ur den till synes ändlösa våldsspiral som vi befunnit oss i ända sedan Kain slog ihjäl Abel en gång i mänsklighetens gryning.

Det är denna dubbelhet som gör att jag, till skillnad från Halldorf, aldrig velat kalla mig pacifist. Jag nickar förvisso instämmande åt det mesta som han skriver. Ändå är det något i mig som säger att det inte går att fullt ut välja väg i denna fråga. Vad vi har att göra är att försöka leva med och hantera paradoxen.

Samtidigt finns det verkligen en ådra av icke-våld i den västerländskt kristna traditionen som aldrig tagits på riktigt allvar. Gandhi brukar vara den som främst lyfts fram i dessa sammanhang. Men faktum är att han till stor del fann inspiration till sin pacifistiska aktivism i evangelierna. Det är bara att gå till dessa vår kulturs främsta urkunder och läsa. Det går inte att ta miste på Jesu radikala pacifism. Vilket gjorde att Gandhi stod som ett stort frågetecken inför det kristna väst: Varför lever ni inte som ni lär? Det är nog helt enkelt som G.K. Chesterton uttryckt det: ”Det kristna idealet har inte prövats och upplevts bristfälligt; det har upplevts svårt och därför aldrig prövats.”

Vad som dock också finns gestaltat på varje sida i evangelierna är den realitet som brukar kallas för synd. Det tragiska faktum att vi lever i en värld präglad av egoism, maktlystnad, våld och ren ondska. Anledningen till att jag inte vill gå hela vägen in i den pacifistiska hållningen är att jag tar denna verklighet på ett mycket stort allvar. Och det är en verklighet som vi varken med ideologiska eller andliga strategier kan rädda oss själva ur. Det finns helt enkelt en naivitet i pacifismen som jag har svårt att förlika mig med.

Med åren har jag dock kommit att betrakta pacifismen som en vacker försmak av en himmelsk verklighet. Men här, i vår brustna värld, förblir den en lyx för de redan skyddade. I kampen mot ondskan måste vi kunna ta till vapen och försvara oss fysiskt. På samma gång kan icke-våldets vägar vara ett starkt vittnesbörd. Kort sagt, vi måste inom oss kunna omfatta såväl Orvar som Jonatan.

John Sjögren 2022-04-02

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
Det är svårt att inte komma att tänka på Bröderna Lejonhjärta när man i Expressen läser Joel Halldorfs plädering för pacifismen i skuggan av kriget i Ukraina. Halldorfs nyansrika text sätter fingret på samma dilemma som i den där ofta citerade scenen ur Astrid Lindgrens saga. I boken hålls nämligen två ideal fram samtidigt. Där finns Orvar, rebellen som leder det våldsamma upproret mot förtryckaren. Men där finns också Jonatan, pacifisten som aldrig skulle kunna förmå sig att döda någon. ”Om alla vore som du”, säger Orvar, ”skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet”. Men, svarar Skorpan, ”om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska”.

Den där scenen har, ända sedan barndomen, satt sig i mig. Inte som en uppmaning att vi måste välja antingen Orvars eller Jonatans väg, utan tvärtom som en gestaltning av att vi människor lever inuti ett slags olöslig paradox. Vi måste ta till vapen om vi inte ska låta tyrannerna segra. Å andra sidan är att vända andra kinden till den enda vägen ut ur den till synes ändlösa våldsspiral som vi befunnit oss i ända sedan Kain slog ihjäl Abel en gång i mänsklighetens gryning.

Det är denna dubbelhet som gör att jag, till skillnad från Halldorf, aldrig velat kalla mig pacifist. Jag nickar förvisso instämmande åt det mesta som han skriver. Ändå är det något i mig som säger att det inte går att fullt ut välja väg i denna fråga. Vad vi har att göra är att försöka leva med och hantera paradoxen.

Samtidigt finns det verkligen en ådra av icke-våld i den västerländskt kristna traditionen som aldrig tagits på riktigt allvar. Gandhi brukar vara den som främst lyfts fram i dessa sammanhang. Men faktum är att han till stor del fann inspiration till sin pacifistiska aktivism i evangelierna. Det är bara att gå till dessa vår kulturs främsta urkunder och läsa. Det går inte att ta miste på Jesu radikala pacifism. Vilket gjorde att Gandhi stod som ett stort frågetecken inför det kristna väst: Varför lever ni inte som ni lär? Det är nog helt enkelt som G.K. Chesterton uttryckt det: ”Det kristna idealet har inte prövats och upplevts bristfälligt; det har upplevts svårt och därför aldrig prövats.”

Vad som dock också finns gestaltat på varje sida i evangelierna är den realitet som brukar kallas för synd. Det tragiska faktum att vi lever i en värld präglad av egoism, maktlystnad, våld och ren ondska. Anledningen till att jag inte vill gå hela vägen in i den pacifistiska hållningen är att jag tar denna verklighet på ett mycket stort allvar. Och det är en verklighet som vi varken med ideologiska eller andliga strategier kan rädda oss själva ur. Det finns helt enkelt en naivitet i pacifismen som jag har svårt att förlika mig med.

Med åren har jag dock kommit att betrakta pacifismen som en vacker försmak av en himmelsk verklighet. Men här, i vår brustna värld, förblir den en lyx för de redan skyddade. I kampen mot ondskan måste vi kunna ta till vapen och försvara oss fysiskt. På samma gång kan icke-våldets vägar vara ett starkt vittnesbörd. Kort sagt, vi måste inom oss kunna omfatta såväl Orvar som Jonatan.

John Sjögren 2022-04-02

Detta är en opinionstext.