– Faith and Orders sjätte världskonferens i Wadi el-Natrun 24–28 oktober 2025.
av BENJAMIN EKMAN
I gryningen den 24 oktober lämnade jag mitt dominikanska konvent i hjärtat av Kairo och styrde bilen i riktning mot Alexandria. Att köra bil i Kairo klockan 6 på morgonen en fredag är det tillfälle då man minst erfar det sedvanliga trafikkaos som annars råder. Alla sover och jag kunde till och med (av misstag) köra en sträcka på en enkelriktad väg. Jag borde inte heller säga att här annars råder trafikkaos. Här råder andra regler, helt enkelt. Och det finns något uppfriskande organiskt i hur trafiken väver sig samman. Det är ungefär lika delar Mario Kart och mindfulness-meditation. Handlande och uppmärksamhet förenade i ett, som hos en ninja eller en jazzpianist. De inre rösterna tystnar i en total öppenhet för nuet. Och så inser man: de tutar inte som galningar för att de är arga på mig! Det som i Uppsala eller Lund skulle vara en extraordinärt hetsig utskällning är här i själva verket ett litet vänligt ”här kommer jag, lille bror!” eller ett ”ta det försiktigt, käre du!”.
Som ni förstår av det ovanstående är alltså min initiation i egyptisk trafikkultur under de två senaste månaderna en ideal förberedelse för att ägna sig åt ekumenik. Jag körde nämligen över Nilen i riktning mot det olympiska spel i ekumenik som en Faith and Order-världskonferens är. Totalt var vi 400 deltagare av olika slag, samlade från världens alla hörn, kyrkor och gemenskaper. Faith and Order-kommissionen är, med katoliker som fullvärdiga kommissionärer, bredare än Kyrkornas världsråd och samlar ortodoxa, lutheraner, katoliker, metodister och alla möjliga kristna gemenskaper för teologiska samtal och fördjupning. Den nu aktuella sjätte världskonferensen sedan rörelsens grundande 1927 i Lausanne bar titeln ”Where now for visible unity?”. Ja, hur föreställer vi oss den kristna enheten i dag? Arbetar vi för en enhet som liknar trafiken i mellanstora mellansvenska städer? Eller kan vi skönja enheten i det som till synes är mer kaotiskt? Sådan var min första frågeställning när jag lämnade Nildeltats västra kant och körde in i den landförsänkning som numera kallas Wadi el-Natrun, för läsarna kanske bättre känd under namnet Sketis, den kristna klosterrörelsens vagga, de stora ökenfädernas hemtrakter.
När jag kör in i denna geologiska ”depression” i det som en gång var öken tar trafiken ett tvärt stopp. I tre timmar står jag stilla på motorvägen, i väntan på att en tjock dimma (som jag inte ser) ska lätta. Den egyptiska polisen menar tydligen att dimma är en utmaning som man bäst helt enkelt väntar ut. De har sinnesro nog att acceptera det vi inte kan förändra. Ännu en ekumenisk lektion! Och denna ekumeniska insikt blir ännu mer påtaglig, utmanande och fruktbärande när man förstår att den dimma som gör det svårt att navigera har uppstått av en anledning: vi kör genom gränslandet mellan ett delta och en öken, och en komplex vattenvärld hävdar sin närvaro. Deltat som fenomen har i senare tid blivit en mer och mer vanlig bild för det nya ekumeniska paradigm som råder i vår post-globaliserade tidsålder. Den engelsk-franska protestantiska teologen Jane Stranz skriver i artikeln ”Ecumenical Hermeneutics from Santiago de Compostela to Wadi El Natrun” som skickats ut till världskonferensens deltagare i förberedelsematerialet Resource Book for the Sixth World Conference on Faith and Order: Where Now for Visible Unity?:
”Bildade av de avlagringar som floderna för med sig när de når havet, är deltaområden ständigt föränderliga, mångskiftande och bördiga mynningar som kräver kunskap både om havet och floden för att man ska kunna navigera de nya vattenvägar och öar som uppstår. Den världsvida kristenhetens mångfald i sig visar att odlandet av relationer förblir nyckeln till att både bredda och fördjupa den ekumeniska gemenskapen. Den kraft och insikt som teologiska fragment kan erbjuda den ekumeniska hermeneutiken handlar om att finna redskap och relationer som kan hjälpa oss att orientera oss i de kyrkliga, ekumeniska och politiska komplexiteterna i vår globala tid, medan vi lever med brustenhet men motstår splittring. Platsen för detta engagemang representeras av deltat, en miljö som är komplex, skör, föränderlig och delvis okänd. Vattnet som flyter i de nya kanalerna i deltat är samma vatten som från början har bevattnat den ekumeniska rörelsen. Nya insikter om helhet och enhet växer fram. Det erbjuder nya möjligheter att bygga relationer och dela insikter och mening tillsammans.”
Denna deltafiering av vår tids kristenhet är ett faktum. Ett faktum som kräver sin tolkning. Om Kyrkornas världsråd tidigare använt sig av bilden av en stor ekumenisk flod som fångar upp en mångfald av enande rörelser (utan att för den delen tro sig vara en ”superkyrka”) är det nu till stor del en motsatt rörelse vi ser. Den tid då nya ”förenade” samfund (”united” och ”uniting”) bildades genom sammansmältning av diverse kyrkliga gemenskaper tycks vara över. Det är snarare i ett ständigt ökande myller av nya rörelser som vi ser kyrklig tillväxt. I samma artikel som citeras ovan insisterar Stranz på att den ekumeniska hermeneutiken av i dag därför måste våga ”inkludera Ande-ledd och extatisk tillbedjan och auktoritet”. I konferensens officiella lingo översattes denna insikt till en refräng vi fick höra många gånger: Faith and Order har ”vidgat bordet”, alltså bjudit in också mer karismatiska rörelser med friare organisation som tidigare haft svårt att finna sig till rätta i den institutionella ekumeniken.
Det får bära eller brista, men rörelsen har valt den svårare vägen: man hade kunnat nöja sig med en belevad ekumenik mellan gamla vänner. Nu har man i stället, sedan förra världskonferensen i Santiago de Compostela 1993, utnämnt pentekostala och evangelikala kommissionärer i rörelsens permanenta arbete och i konferensen deltog en stor mängd delegater från dessa gemenskaper. Faith and Order-kommissionen har även aktivt sökt upp och inbjudit till reaktion och reception av sitt senaste stora ecklesiologiska ”konvergensdokument” The Church: Towards a Common Vision (2013) [på svenska Kyrkan – på väg mot en gemensam vision, Sveriges kristna råds skriftserie nr 21, 2014] hos de pentekostala sammanhang som inte inkluderats eller varit engagerade i det arbete som resulterade i detta dokument. Denna pentekostal-evangelikala receptionsprocess har publicerats i två volymer under titeln Towards a Global Vision of the Church (2022 och 2023). Detta vidgade bord har fått stora konsekvenser för Faith and Order-kommisionens arbete och formade samtliga diskussioner av världskonferensens tre teman: Faith, Mission, Unity.
Faith and Order-kommisionen (och dessa världskonferenser) har som själva raîson d’être det teologiska samtalets ekumenik. Och rörelsen har som bekant gjort viktiga framsteg när den lyckats producera dokument som det berömda Baptism, Eucharist, and Ministry (1982) [Dop, nattvard och ämbete, Sveriges kristna råds skriftserie nr 20, 2014] och det ovan nämnda The Church: Towards a Common Vision (2013). Dessa dokument har i sin tur genererat globala receptionsprocesser, med svar och engagemang som inkluderat Vatikanen och påven själv. Vid mötet hade jag en känsla av att initieras i ett sekellångt samtal, en veritabel tradition som konstruerats och utvecklats tack vare hängivna och överlåtna ekumeniska teologer. Faith and Order är en helt unikt global och mångfaldig institution som man inte kan ha annat än den allra djupaste respekt för. Men det är nu en institution och en tradition som helt uppenbart söker sin väg framåt. ”Where now?”
Mellan skål och vägg uppfattade jag en viss frustration inte minst från en del europeiska och amerikanska teologer som önskade fortsätta det teologiska samtalet (och debatten) kring ecklesiologiska problem och skillnader, sökandet efter teologiska vägar framåt. Här kunde man ana att de nya rösterna upplevdes stanna upp samtalet delvis för att den konvergens man tidigare upplevt nu kanske inte längre var så självklar (”vad innebär egentligen dopet för en pingstvän från Ghana?”) eller för att den gemensamma teologiska metoden ifrågasätts i grunden som eurocentrisk och i behov av dekolonialisering. Denna frustration hördes mest över kaffekoppar. I plenum gav ärkebiskop emerita Antje Jackelén uttryck för en tydlig vägran att acceptera premissen att det ekumenisk-teologiska arbete och den politiskt-existentiella solidariteten går att skilja åt: ”Unity must never be the altar where justice is sacrificed.” Jackeléns väg framåt stavas i stället ”a new dialectical theology” som särskiljer den klassiska ekumenikens fokus på trosinnehåll (fides quae) från den levda trosakten (fides qua) utan att för den delen separera dem, utan i stället låta dem samspela med varandra. Sålunda kan ekumeniken undvika att fastna i eviga debatter om och med dem som tror på ”fel saker” när det avgörande i själva verket handlar om att tron måste innebära en välplacerad förtröstan. Trosakten är därför, som kyrkan, som personen, helt och hållet relationell, och aldrig statisk. Även om man fortfarande för de viktiga samtalen om trosinnehållet är det med sikte på djupare förståelse, djupare gemenskap och fördjupad tro. Jackeléns projekt blir i slutändan ett teoretiskt sofistikerat, och tankestimulerande, försvar för praxis primat. Att göra rätt urskiljning i etiska frågor, och att agera därefter, är det kriterium som avslöjar om din tro är äkta.
Under mötets gång blev det mer och mer tydligt att det är i det relationella som ekumenikens framtid ligger. Självklart i betydelsen av att kyrkornas enhet står och faller på det envisa och hängivna odlandet av vänskap och personliga relationer mellan kristna från alla kyrkor och sammanhang. Men denna levda erfarenhet kan och bör också vara en källa till fortsatt teologiskt och filosofiskt arbete. Kyrkans relationella väsen, dess rötter i varats relationalitet, och ytterst i Treenighetens inre liv, har sedan länge varit avgörande för Faith and Orders ecklesiologiska arbete, inte minst genom inflytandet från den ortodoxe teologen metropolit Johannes Zizioulas av Pergamon. Den relationella/trinitariska ontologin framstår som ett centralt ekumeniskt projekt i vår tid, när vi söker efter sätt att tänka vad sann enhet betyder i en splittrad värld, präglad av en växande insikt om alla skapade varelsers sammanflätade öde, och människans kall till att vara en gåva för världens liv. Det är inte minst i det ekoteologiska samtalet som frågan om ”relationalitet” spelar en avgörande roll och representerar en utmaning för det ”vidgade bordets” samtal. Representanter för urfolken från till exempel Oceanien kritiserade den nicenska trosbekännelsens ”helleniserade” och ”statiska” ontologi, i kontrast till den egna kulturens relationella och kosmiska ontologi. Å andra sidan presenterade kardinal Koch i sin plenarföreläsning den relationella ontologin som själva kärnan i det nicenska projektet:
”… det trinitariska Gudsbegreppet har brutit substanstänkandets dominans. I stället förstås nu relation som en lika grundläggande form av verklighet som substans. Följaktligen kan Gud inte längre förstås som en monadisk enhet, utan som enhet i relation. Relationen mellan den evige Sonen och den evige Fadern visar också att det inte bara är så att relationer existerar i Gud utan också att Gud själv är relation.”
I skärningspunkten och korsbefruktningen mellan dessa olika relationella ontologier finns potential för mycket ekumeniskt teologiskt arbete och gemensamt engagemang för världen. Detta framtida teologiska arbete kommer av världskonferensen att döma till stor del att ha sitt ursprung och ta sin ansats i det gemensamma utforskandet av den mest ursprungliga relationshändelsen i alla kristnas liv: dopets tilltal, vårt vara som den evige Gudens barn, födda i vatten och Ande.
För vidare läsning
Jane Stranz, ”Ecumenical Hermeneutics from Santiago de Compostela to Wadi El Natrun”, i Resource Book for the Sixth World Conference on Faith and Order: Where Now for Visible Unity? Wadi El Natrun, Egypt, 24–28 October 2025, Faith and Order Paper No. 241, s. 104, Digital Edition: https://archive.org/details/wccfops2.259 För ett annat bruk av delta-metaforen se den djupgående analys av ”invandrarkyrkor” i Parisregionen som publicerats i Istina (januari–juni 2025) under titeln ”Les Églises ’Delta’: Comprendre des Églises nouvelles en France, tisser des liens nouveaux”.
För ett intressant bidrag till diskussionen om relationell ontologi, ekoteologi och ekumenik, se t.ex. NORÉN NILSSON, Ingrid. “Gifts of the fruits of the earth and the Labour of humankind” : liturgy as means of action in response to the environmental crisis. Master of advanced Studies, Faculté autonome de théologie protestante, Genève, 2024.
Alla Faith and Order-dokument finns tillgängliga på archive.org och på Faith and Order Papers Digital Edition: https://www.oikoumene.org/resources/publications/faith-and-order-papers-digital-edition.
Sveriges kristna råds skriftserie finns tillgänglig på skr.org/material/.
Benjamin Ekman är dominikanbroder och diakon i Couvent de Notre-Dame-du-Rosaire, Kairo, Egypten.
Ur Signum nr 7/2025, s. 4–7.