av ROLAND POIRIER MARTINSSON
Nyligen fick jag frågan om mitt motstånd till aborträtten. Mitt svar var att jag anser att varje abort är fel, men att jag inte är motståndare till aborträtten. Att behålla den är, menar jag, rimligt. Den äger demokratiskt stöd, dessutom skulle ett upphävande medföra olagliga aborter utan medicinsk kompetens eller uppföljning.
Hur kan man då försvara aborträtten när man bär övertygelsen att det ofödda barnet äger mänskliga rättigheter? Dilemmat, jag erkänner att jag inte konfronterar det, går knappast att lösa med mindre än ett demokratiskt samtal som skapar en tydlig majoritet mot abort. (Också då skulle den svåra risken med back alley abortions kvarstå.)
Det demokratiska argumentet har givits kraft av USA:s högsta domstols omtolkning av rättsfallet Roe v. Wade, som 1973 slog fast att rätten till privatliv omfattar kvinnas rätt att avsluta sin graviditet.
Domslutet förde med sig två svårigheter. Dels krävde det en mycket elastisk tolkning av fjortonde tillägget i konstitutionen, dels fattades det i strid med det demokratiska argumentet. Det är tveklöst fallet att en majoritet amerikaner ger aborträtten sitt stöd, men då krävs en opinionsmätning som omfattar hela befolkningen. Det motsvarar inte folkets självbild. Delstaterna upplevs som minst lika viktiga för identiteten som landet. Deras frihet i förhållande till federationen är större än hos EU:s medlemsstater. De stora skillnaderna är att delstaterna underkastas nationens utrikes- och säkerhetspolitik och att federationen har beskattningsrätt i delstaterna.
Studerar man då opinionen i delstaterna finner man att aborträtten har stöd i en mängd delstater, men att motsatsen är sann i många andra. Vad omtolkningen av Roe v. Wade gjorde var att flytta frågan till delstaterna. Det är rimligt att beskriva det som en demokratisk seger. USA har därmed skapat en situation som liknar den mellan Sverige och EU, då unionen inte äger rätt att forma Sveriges aborträttslag. Det är ingen djärv gissning att en stor del av Sveriges befolkning vill behålla den ordningen. Svenska aborträttsförespråkare bör i den meningen ge domstolens omtolkning av Roe v. Wade sitt principiella stöd.
Kvar står diskussionen om abortens status. Bör det ofödda barnet kallas foster och inte ses som mer än en kroppsdel hos kvinnan? Vinner aborträttsförespråkare den diskussionen har en stabil grund lagts för aborträtten. Om konsensus inom vetenskapen, filosofin och bland folket däremot blir att fostret bör tillskrivas mänskliga rättigheter, då kan man väl inte stå fast vid att abort bara är ett medicinskt ingrepp? Det omvända är också sant. Därför bör abortmotståndares första mål vara att möjliggöra en diskussion utan religiösa överväganden. Det betyder inte att motiveringen bör befrias från religiös tro, bara att denna inte bör forma argumenten.
Det är min övertygelse att en sådan diskussion, om den fördes öppet, skulle ge det ofödda barnet ett skyddsvärde. Stämmer det skulle på motsvarande sätt en stabil grund läggas för abortmotståndet.
Vi kommer förmodligen att få se den diskussionen påbörjas i många amerikanska delstater.
Roland Poirier Martinsson är fil. dr i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och författare.
Ur Signum nr 7/2022.