”Religionsfriheten har allt svårare att hävda sig”
”Islamska staten” eller livslångt tvångsarbete för missionärer, Boko Haram eller blasfemilagar: förföljelserna av religioner har tilltagit drastiskt under senare år. Hjälporganisationen ”Kyrkan i nöd” [Kirche in Not] påpekar detta, när det i tisdags i Rom presenterade en rapport om situationen för religionsfriheten. Denna rapport som har sammanställts av journalister och forskare återspeglar vad som hände under tidsperioden från oktober 2012 till juni 2014. Peter Sefton-Williams [bilden], ordföranden för rapportens redaktionskommitté, sammanfattar:
”I 55 av 196 länder i världen har situationen för religionsfriheten försämrats under de två senaste åren, och förbättrats bara i sex länder; och dessa – Förenade Arabemiraten, Iran, Kuba, Qatar, Zimbabwe och Taiwan – är i regel sådana som tidigare uppvisade en mycket låg standard när det gäller religionsfriheten. Det andra som vi kan se är att i mer än hälften av världens alla länder, nämligen 60 procent, hotas i dag religionsfriheten, på ett eller annat sätt. Det är en enormt stor andel. När vi ser tillbaka på FN:s deklaration om religionsfriheten och Berlinmurens fall 1989, måste vi säga: vi hade inte väntat oss att hamna i denna situation, men dessvärre blir läget hela tiden allt sämre.”
I 20 länder är just nu religiös intolerans och förföljelser särskilt starka, enligt rapporten. I 14 av dessa 20 är det islamisk extremism som är orsak till religiös förföljelse, i de övriga sex länderna är det regimernas auktoritära karaktär. Den internationella katolska hjälporganisationen uppmanar med tanke på denna ”oroande tendens” ledarna för staterna och religionerna att uttala sig tydligare mot religiöst motiverat våld och för religiös tolerans och religionsfrihet.
”Vi måste utöva starkare tryck på politikerna; vi måste också lära oss att själva bli mer toleranta, inte minst i de västliga länderna. Religiös tolerans gäller inte bara andra människor, utan även oss själva. Detta är svårt att genomföra. Och det viktigaste är att de religionernas ledare måste engagera sig offentligt för religionsfriheten. Nyligen gjorde den tidigare överrabbinen i Storbritannien, Lord Sax, ett mycket rörande uttalande om Gud som gråter på grund av de grymheter som förövas i hans namn. Påven Franciskus har redan uttalat det mycket klart: religionsfriheten är ett krav som vi alla ställs inför. Och för några dagar sedan har 120 imamer skrivit till ledaren för den ”Islamiska staten” och krävt ett slut på de av honom förövade brotten – i religionens och Islams namn. Dessa gärningar har ingen plats inom Islam, heter det. Jag menar, att detta är den väg som vi måste följa.”
Även i Västeuropa behövs mer religiös tolerans
Rangordnar man kontinenterna, så finns mest av religionsfrihet i Nord- och Latinamerika, Europa, Australien och för det mesta även i Afrika. Den besvärligaste kontinenten för religionsfriheten är Asien, inklusive – och särskilt – Mellanöstern och Arabien. Ser vi över hela världen, kan vi konstatera en stor variation av brott mot mänskliga rättigheter i samband med religionsfriheten: från hot om massaker på religiösa minoriteter i Mellanöstern till diskriminering på arbetsplatser i västliga länder. ”Kyrkan i nöd” observerar även i Västeuropa en tilltagande intolerans och en ”aggressiv ateism”. Martin Kugler [bilden], som leder ”Centret för dokumentation av intolerans och diskriminering av kristna i Europa”, med säte i Wien, noterar:
”En ny generation växer fram och sitter redan i maktens centra, som har föga känsla för religion och därför inte tillräcklig sensibilitet för samvetsfrihet och frihet att uppfostra, friheter som rör troende människor mer än icke-praktiserande.”
Denna bristande sensibilitet för religiösa frågor visar sig i samband med hur man ser på förföljelserna av religiösa minoriteter i andra världsdelar, förklarar Kugler.
”Nämligen då tystnad råder eller en stor återhållsamhet finns i politik och medier, att globalt uppmärksamma dessa förföljelsernas sår. Det finns fördomar i samband med detta problem. I Europa säger man, att de kristna historiskt sett ändå alltid var i majoritet, att de ändå är de som har makten, att de inte borde vara så nogräknade. Då ignorerar man för det första att de kristna i dessa länder (i vilka de kristna förföljs) nästan aldrig hade makten eller var i majoritet. Och även om så hade varit fallet, är det ett dåligt argument. Man kan ju inte avfärda dagens situation genom att säga att de kristna själva tidigare har gjort sig skyldiga till orättvisor. Detta är ett sätt att tänka som inte motsvarar vårt förnuft.”