Det är en glädje att bli äldre

av JOHN SJÖGREN
Det har pratats mycket om åldrande på kultursidorna på sistone. Debatten som sattes igång av Åsa Linderborgs och Ann Heberleins texter om sorgen över att, som åldrande kvinna, förlora sin yttre skönhet har fått oss att reflektera över en grundläggande existentiell erfarenhet: det smärtsamma, lätt förnedrande men oundvikliga faktum att våra kroppar långsamt bryts ned för att till sist lösas upp i stoft, mull eller aska.

Visst är det förargligt att vi alla ska dö. Det går inte att förneka. Och att, nästan som sin egen åskådare, se hur kroppen alltmer förlorar sin styrka, sin potens och ungdom, är en oangenäm upplevelse. Kort sagt, det gör ont när kroppen sviker. Men det finns en annan aspekt av åldrandet som är betydligt behagligare, men som vi av någon anledning sällan pratar om. För om åldrandet innebär en långsam nedbrytning av det yttre, är åldrandet lika mycket förknippat med en expansion av det inre.

Jag inser såklart att jag, som inte ens fyllt 40 än, egentligen är diskvalificerad att tala om detta. Vad vet jag om verkligt åldrande, om åren då inte bara kroppen utan också tanken, minnet och de inre förmågorna nöts ner? Ingenting, givetvis. Även om jag sett den grymma processen på nära håll hos en gång vitala släktningar. Ändå skulle jag vilja hävda att det kanske är just i min ålder, när den där mitt-i-livet-krisen börjar andas en i nacken, som man börjar ana de första verkliga fördelarna med att bli äldre. Man skulle kunna uttrycka det så här: ens inre värld expanderar och blir mer mottaglig.

Jag upplevde detta väldigt konkret bara häromdagen. För första gången sedan pandemin slog till befann jag mig på teatern. En mycket fin uppsättning av Tjechovs Måsen på Uppsala stadsteater. En pjäs som jag sett många gånger förut framstod nu som alldeles ny.

Mitt teaterintresse väcktes i tonåren, efter att jag sett en lysande Norénuppsättning på den då fortfarande levande tv-teatern. Det var mellan att jag var 17 och 30 som jag verkligen gick på teatern. Och givetvis trodde jag mig förstå allt! Även Måsen trodde jag mig fatta till fullo, även om jag aldrig egentligen uppskattat den och mest kunnat relatera till den unga och pretentiösa Konstantin eller den olyckliga Masja.

Men nu satt jag där på teatern igen och insåg hur lite jag egentligen förstått. Mitt inre hade växt, jag hade blivit rikare på erfarenheter, och plötsligt såg jag en pjäs, ett mästerverk, som talade till hela mig. Alla rollfigurer, som Tjechov skriver fram lika ironiskt som kärleksfullt, såg jag något av mig själv i. Och framförallt, jag förmådde inte döma någon enda av dem utan kände endast medlidande. Se där, en definition på det goda åldrandet: att växa i medlidande.

Så detta med åldrande har inte endast med det yttre att göra. Visst kan jag som snart 40-årig småbarnspappa känna en viss grämelse över den alltmer putande magen, de allt mörkare nyanserna i ringarna under ögonen. Men det expanderande inre livet får mig ändå att känna att det är en stor glädje att bli äldre.

Tips: Tidskriften Pilgrims senaste nummer har temat ”Ålderdomens kallelse”. Mer info via länken här.

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

John Sjögren 2021-12-15

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
Det har pratats mycket om åldrande på kultursidorna på sistone. Debatten som sattes igång av Åsa Linderborgs och Ann Heberleins texter om sorgen över att, som åldrande kvinna, förlora sin yttre skönhet har fått oss att reflektera över en grundläggande existentiell erfarenhet: det smärtsamma, lätt förnedrande men oundvikliga faktum att våra kroppar långsamt bryts ned för att till sist lösas upp i stoft, mull eller aska.

Visst är det förargligt att vi alla ska dö. Det går inte att förneka. Och att, nästan som sin egen åskådare, se hur kroppen alltmer förlorar sin styrka, sin potens och ungdom, är en oangenäm upplevelse. Kort sagt, det gör ont när kroppen sviker. Men det finns en annan aspekt av åldrandet som är betydligt behagligare, men som vi av någon anledning sällan pratar om. För om åldrandet innebär en långsam nedbrytning av det yttre, är åldrandet lika mycket förknippat med en expansion av det inre.

Jag inser såklart att jag, som inte ens fyllt 40 än, egentligen är diskvalificerad att tala om detta. Vad vet jag om verkligt åldrande, om åren då inte bara kroppen utan också tanken, minnet och de inre förmågorna nöts ner? Ingenting, givetvis. Även om jag sett den grymma processen på nära håll hos en gång vitala släktningar. Ändå skulle jag vilja hävda att det kanske är just i min ålder, när den där mitt-i-livet-krisen börjar andas en i nacken, som man börjar ana de första verkliga fördelarna med att bli äldre. Man skulle kunna uttrycka det så här: ens inre värld expanderar och blir mer mottaglig.

Jag upplevde detta väldigt konkret bara häromdagen. För första gången sedan pandemin slog till befann jag mig på teatern. En mycket fin uppsättning av Tjechovs Måsen på Uppsala stadsteater. En pjäs som jag sett många gånger förut framstod nu som alldeles ny.

Mitt teaterintresse väcktes i tonåren, efter att jag sett en lysande Norénuppsättning på den då fortfarande levande tv-teatern. Det var mellan att jag var 17 och 30 som jag verkligen gick på teatern. Och givetvis trodde jag mig förstå allt! Även Måsen trodde jag mig fatta till fullo, även om jag aldrig egentligen uppskattat den och mest kunnat relatera till den unga och pretentiösa Konstantin eller den olyckliga Masja.

Men nu satt jag där på teatern igen och insåg hur lite jag egentligen förstått. Mitt inre hade växt, jag hade blivit rikare på erfarenheter, och plötsligt såg jag en pjäs, ett mästerverk, som talade till hela mig. Alla rollfigurer, som Tjechov skriver fram lika ironiskt som kärleksfullt, såg jag något av mig själv i. Och framförallt, jag förmådde inte döma någon enda av dem utan kände endast medlidande. Se där, en definition på det goda åldrandet: att växa i medlidande.

Så detta med åldrande har inte endast med det yttre att göra. Visst kan jag som snart 40-årig småbarnspappa känna en viss grämelse över den alltmer putande magen, de allt mörkare nyanserna i ringarna under ögonen. Men det expanderande inre livet får mig ändå att känna att det är en stor glädje att bli äldre.

Tips: Tidskriften Pilgrims senaste nummer har temat ”Ålderdomens kallelse”. Mer info via länken här.

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

John Sjögren 2021-12-15