av FREDRIK HEIDING
Under adventstiden har vi sjungit psalmen ”O kom, o kom, Immanuel”. Immanuel betyder som bekant ”Gud med oss”. Det är detta mysterium julfirandet kretsar kring: en gemenskap av gudomlig karaktär upprättas. Att Ordet har blivit kött och tagit sin boning bland oss upplevs av många som viktigare än på länge. Vi behöver gemenskap mer än någonsin. Ledartexten i Dagens Nyheter på julafton hade rubriken ”Efter år av ökad ensamhet sträcker vi oss mot varandra”.
Pandemin vägrar släppa sitt grepp om samhället och människor har blivit långvarigt isolerade. Inte alla men åtskilliga. Enligt undersökningar känner sig många ensamma i Sverige. En del har inga vänner alls. Detta var sant redan innan covid-19 bröt ut, men tendenserna till ett hårt individualistiskt samhälle har förstärkts under pandemin. Möjligheten till socialt umgänge har begränsats för många, för vissa ganska kraftigt. Samtidigt, menar ledartexten i DN, beror frågan om ensamhet delvis på hur man tolkar studierna. Det kan uppfattas som något positivt att kunna välja sin egen bubbla. Emma Frans, doktor i epidemiologi, problematiserar också ämnet i Svenska Dagbladet, ”Italienare känner sig mer ensamma än svenskar”. Men generellt sett verkar problemet med ensamhet vara ett faktum.
Finns det någon lösning? Visst ska vi sträcka oss mot varandra. Och en sann kristen bryr sig om sina medmänniskor. Katolicismen är social till sitt väsen, som den franske jesuiten Henri de Lubac sade. Men det är inte bara en mellanmänsklig, horisontell historia. Vi inbjuds också i vår ensamhet till att sträcka oss mot Gud, mot Jesusbarnet. Vi får vara i Jesu sällskap, med Gud som är med oss.
Det kanske är enklast att föreställa sig Jesus som någon annan utanför oss, en motpart, som vi är i gemenskap med. Han är en annan (gudomlig) person, en vän. Jesus som var fullt ut människa har också erfarit ensamhet, han drevs till och med på flykt – till Egypten. Den ofrivilliga ensamheten lindras med Jesus som vän. Kyrkofadern Gregorios av Nazianzos menade att det som är antaget (genomlevt) är räddat. ”För det som Han [Jesus Kristus] inte har genomlevt [antagit, tagit på sig, iklätt sig] har Han inte heller helat; men det som är förenat med Hans Gudom är också räddat.” Hela vårt liv, vår mänskliga natur till kropp och själ, och med dess ensamhet är antagen, genomlevd, räddad.
I början av Johannesprologen heter det: ”Allt blev till genom det [Ordet], och utan det blev ingenting till av allt som finns till” (Joh 1:2). Faktum är att detta är som en ny skapelseberättelse. Lyssna till nyckelorden: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud (Joh 1:1). Jämför med skapelseberättelsen i Första Moseboken: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). Det här betyder att Gud är med oss i varje andetag, i oss i vår kroppsliga och själsliga existens.
Aposteln Paulus bekräftar att det är något nytt som sker: ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit” (2 Kor 5:17). Var och en kan ställa sig frågan: Vari består det nya? Finns det hopp i en ny form av gemenskap?
Relationen till Gud blir ännu närmare när vi förstår och gör en erfarenhet av att grunden till vår existens ska förknippas med det nyfödda barnet – Ordet som har blivit kött. På ett mycket grundläggande och djupt existentiellt plan är vi människor egentligen inte ensamma. Vi skapas i varje ögonblick genom Ordet till gemenskap. Vanligtvis tänker man på Gud Fader som skapare. Men även Sonen, Ordet, skapar. Jultidens mysterium framhäver att alla skapade varelser inklusive människor finns till tack vare det människoblivna Ordet. Det är nästan ofrånkomligt att då och då känna frustration över ensamhet, men en blick mot krubban kan kasta nytt ljus över situationen.
Fredrik Heiding 2021-12-25
Detta är en opinionstext.