av SYSTER INGRID OSB
Jultiden bjuder oss på ett rikt persongalleri, det riktigt myllrar av herdar, vise män, Hanna och Symeon i templet, apostlar och skriftlärda. I centrum står förstås det nyfödda barnet i krubban, hans mor och fosterfar. Jag kommer att tänka på lågstadiets julspel. Alla skulle få en roll, men huvudrollerna var få så änglakörens storlek och herdarnas antal bestämdes av hur många barn vi var i klassen. Inget ont i att vara klädd i lucianattlinne och vita kartongvingar med glitter på alternativt herdeutstyrsel – men nog var man lite avundsjuk på dem som fick rollerna som Maria och Josef. Ljuset hamnade främst på dem, de var med i sin egen rätt medan alla andra var mer eller mindre utfyllnad.
Är det på samma sätt med personerna som dyker upp i jultidens liturgi, fungerar de främst som en form av biroller? Tvärtom skulle jag säga! De är där helt i sin egen rätt och var och en har något att säga till oss. Ljuset lyser verkligen rakt på dem, men inte rampscenens strålkastare utan ljuset från barnet i krubban. De olika personerna är likt prismor som var och en på sitt unika sätt låter ljuset brytas och ges vidare. När någon av dem fattas går vi miste om en dimension av tron.
När en syster för en tid sedan upplyste mig om att vi i år inte skulle komma att fira Stefanos, den förste martyren, blev jag till min förvåning riktigt besviken. Utan att jag varit medveten om det har Stefanos under åren blivit en värdefull följeslagare för mig under jultiden Paradoxalt nog har jag aldrig tidigare ägnat honom så många tankar som i år. Och inser att hans exempel behövs mer än någonsin.
Övergången från juldagens glädje och innerlighet till Apostlagärningarnas texter om stenandet av Stefanos kan onekligen upplevas som minst sagt abrupt. Med Stefanos befinner vi oss plötsligt i kyrkans tid. Bågen spänns ut från barnet i krubban till den korsfäste och uppståndne och vidare genom alla tider – till dig och mig. Bernhard av Clairvaux liknar den nyfödde Jesus vid ”en säck, liten men välfylld. /…/ en säck som skulle brista i lidandet.” När vi under julnatten stämmer upp Stilla natt är det en bekännelse av att den lille som ligger i krubban är världens Frälsare, han som sa att om vi vill följa honom måste vi ta vårt kors på oss. Inte sällan sker det i det fördolda – i ett tåligt buret lidande, bemödandet om vänlighet i en hård miljö, villigheten att säga förlåt… Det kan kosta oss en hel del, ibland ryggar vi kanske tillbaka rädda för att priset ska bli alltför högt.
Kommunionantifon till festen för Stefanos. Video caelos apertos – jag ser himlen öppnas
Här kommer Stefanos oss till mötes. Apostlagärningarna beskriver honom som en god man, utvald till tjänande, frimodig i ord och handling. Vilken innerlig Gudsrelation måste han inte ha haft för att kunna be Gud förlåta dem som stenade honom. Man kan undra: hur många gånger hade han behövt stava på förlåtelsens ord för att nå fram till ett så vidgat hjärta? Tillsammans med Stefanos skymtar ju också Paulus förbi. Eller snarare den rasande Saul, fanatikern som ville döda de kristna. Fulgentius av Ruspe ger en vacker och utmanande bild av vad som sker om julens händelse får verka i människan: ”Detta mina bröder, är det sanna livet, där Paulus inte blir förlägen över Stefanos död och Stefanos gläder sig över gemenskapen med Paulus, ty kärleken gläder sig i båda. Kärleken övervann ju i Stefanos judarnas raseri, kärleken övertäckte hos Paulus de många synderna.”
Stefanos har ingen biroll i julspelet. Och han visar oss att inte heller vi har det. Vi är alla kallade att stå nära krubban och låta ljuset från honom som ligger där brytas genom just våra liv. För att kunna föras vidare till nya människor – precis som vi tagit emot det från oräkneliga släktled tillbaka.
Musik för att begrunda de långa tidsperspektiv vi är indragna i: Profeternas förutsägelser, Jesu födelse, Pretorius 1500-tals tonsättning i nutida dräkt av Jan Sandström, via länken här
Syster Ingrid OSB, Heliga hjärtas kloster, 2021-12-28
Detta är en opinionstext.