av MAGDALENA DAHLBORG
I slutet av november fattade Arbetsmarknadsnämnden i Uppsala kommun beslutet att inga bidrag för arbetsmarknads- och integrationsverksamhet skulle utbetalas till konfessionella föreningar. Det är ett litet beslut i en enskild nämnd, och rör inte mer än sammanlagt någon halv miljon svenska kronor, men paralleller finns till beslut i andra kommuner.
Uppsalas beslut motiveras av Mohamad Hassan (L): ”Utifrån vårt sätt att se det leder föreningar med religiös inriktning till att bara människor inom samma grupp träffas. Vi vill att människor ska mötas över gränser.” (Upsala Nya Tidning, 11 december 2021.) Han hänvisar i samma intervju till förekomsten av moralpoliser i utsatta områden. Varför detta skulle gälla enbart religiösa föreningar och inte andra typer av etniska kulturföreningar adresseras inte.
Att det förekommer moralpoliser behöver inte ifrågasättas. Sådana dyker upp i alla möjliga grupper, i synnerhet grupper som uppfattar sig som utsatta. Om sådana moralpoliser i praktiken begränsar människors möjlighet att fatta egna självständiga beslut är de ett problem som behöver adresseras, vilket troligen görs bäst genom att personligen lära känna och stärka kloka personer inom den gruppen. Om man generellt är ute efter att minoritetsgrupper fullt ut ska ta del i samhället, är att peka ut dem som farliga avarter en dålig metod. Myndigheten för stöd till trossamfund är en god resurs för den som vill arbeta konstruktivt i stället för att bara minska kontaktytor mellan dessa grupper och det offentliga.
Det svepande utpekandet av alla religiösa föreningar har två underliggande antaganden: 1) Religiösa föreningar anses inte kunna innebära möten över gränser, utan innebär att bara människor i samma grupp träffas; 2) Segregerande föreningar anses inte kunna bidra till integration.
Det finns religiösa föreningar som är mer gruppspecifika. Dit hör till exempel vissa lokala moskéer som samlar en viss gren av islam eller människor med ett specifikt geografiskt ursprung. Även etniska kristna församlingar har sådan prägel, liksom en del av de ortodoxa församlingarna. Men i många sammanhang är den gemensamma religionsutövningen en av de verksamheter i samhället som i högst grad låter människor mötas över klass-, kultur-, yrkes- och åldersgränser. Att säga att religiösa föreningar inte låter människor mötas över gränser är att begränsa grupptillhörigheten till enbart religion, och utgår också från att personer utanför den religiösa gemenskapen inte är välkomna.
Det andra antagandet, att segregerade grupper aldrig kan fungera integrerande, bortser från en viktig mänsklig egenhet: vi har lättare att vara öppna för nytt om vi har någonstans där vi känner oss hemma och trygga. Om vi har en plats där vi kan tala det språk vi är mest hemma med, fira de högtider vi är uppvuxna med, tillsammans laga föräldrarnas mat, då är det också lättare att ta till sig och glädjas åt det nya sammanhanget. Antagandet andas också en övertro på utbildningsinsatsers förmåga att för människor från vitt skilda kulturer förklara hur det svenska samhället fungerar. Men få kan förklara för en nyanländ från Libanon varför folk reagerat konstigt i fikarummet så väl som den som flyttade hit från samma land för trettio år sedan och har varit med om samma sak. Att träffa landsmän som etablerat sig i det svenska samhället är också viktiga ingångar till ett socialt nätverk och även arbetsmarknaden i ett land där nätverk är oerhört viktiga för att finna försörjning.
Bättre än generella formuleringar som riskerar att drabba fungerande verksamheter och samtidigt inte träffa målet, eftersom diskriminering och moralkrav kan finnas i alla organisationer (inte bara religiösa), är att föra dialog, att faktiskt lära känna föreningarnas medlemmar och att bygga ömsesidigt förtroende. Att skapa personliga relationer där det går att ställa ärliga frågor och ge ärliga svar, och där tilliten är så stark att människor vågar berätta om missförhållanden uppstår. Mohamad Hassan i Uppsala menar att det finns utsatta områden i kommunen där religionen inte varit till gagn för integrationen, vilket mycket väl kan stämma men fortfarande inte motiverar ett generellt avvisande av alla religiösa föreningar, och inte heller säger någonting om varför religionen inte gagnat integration i dessa områden. Det ser därmed ut mer som försöka komma åt symtomen än att söka roten till problemet.
Det måste naturligtvis finnas gränser för vad offentliga bidrag ska gå till, och dessa formuleras efter bidragets art och syfte. Det är helt rimligt att arbetsmarknadsstöd bara ges om det finns dokumenterade kontakter med arbetsgivare och om man efter en tids verksamhet kan visa resultat. Det är också mer än rimligt att ha formuleringar som gör det svårt att styra över anställdas och medlemmars klädval och privatmoral. Men att svepande avfärda alla konfessionellt kopplade föreningar som segregerande och problematiska, det antyder mest att majoritetssamhället inte har så stor förståelse för religioners gränsöverskridande gemenskap.
Magdalena Dahlborg 2022-01-03
Detta är en opinionstext.
Myndigheten för statligt stöd till trossamfund
Protokoll för Arbetsmarknadsnämnden i Uppsala kommun 29 november 2021