av JOHN SJÖGREN
Samtidigt som jag läser om den debatt om meningslöshet och sociala medier som pågått den senaste tiden lyssnar jag på en gammal liveinspelning med Bruce Springsteen från 1981. I en monolog berättar Springsteen om sin pappa som varje kväll efter jobbet, dag efter dag, satt ensam och tyst i det nedsläckta köket med cigaretten som enda sällskap. Han trodde, säger Springsteen, att hans liv inte var värt något. Han upplevde sin tillvaro som meningslös. Men livet, utbrister Springsteen förtvivlat, måste ha mening!
I samtalet om den brist på mening som alltfler svenskar enligt en undersökning upplever sig lida av har det mesta kommit att handla om sociala medier. Lisa Irenius såg en koppling till den nya ”influencerklassen”, att människor i allt högre utsträckning jämför sig med dess skönsminkade liv. Victor Malm menade att det främst handlade om ”bortslösurfade timmar” som ”9 gånger av 10 saknar betydelse”.
Det är svårt att inte hålla med både Irenius och Malm. Varken det osunda jämförandet eller det hjärndöda slösurfandet lär bidra till någon djupare känsla av mening. Men frågan är om detta ändå inte bara är samtida symptom på en psykologisk mekanism, ett försvar som människor i alla tider tagit till för att skydda sig från den överväldigande verkligheten. Det vi gör framför skärmarna i dag är i grund och botten samma sak som Springsteens pappa gjorde i det nedsläckta köket, långt före de sociala mediernas tid. Vi stänger in oss i våra bubblor, isolerar oss, för att slippa hantera det riktiga livet.
Varför gör vi så? Kanske är Annelie Drakman inne på rätt spår i sin understreckare i Svenska Dagbladet om vår tids rädsla för glädjelöshet. Hon noterar att vi i dag förväntas känna glädje i allt vi gör, att vi utvärderar våra livsval utifrån hur mycket glädje de genererar. Men den som på allvar går ut i livet och lever det fullt ut kommer ofrånkomligen att såras av livet, drabbas av sorg, uppgivenhet och smärta. Dessa saker är dock inte synonyma med meningslöshet. Snarare är det en universell mänsklig erfarenhet, gestaltad i myter, religion och konst, att lidande är en del av den dynamik som alstrar mening i våra liv. Kanske har vi förväxlat mening med positiva känslor.
Det finns förvisso element av tillvaron som med rätta kan och kanske till och med bör kallas för meningslösa. Samtidigt tror jag att man måste se meningslösheten som ett undantagstillstånd. Meningslöshet är, det hör vi av själva ordet, i första hand en brist. Det är en frånvaro av den mening som borde vara där; det givna grundtillståndet.
Personligen har jag aldrig upplevt att problemet med tillvaron skulle vara en avsaknad av mening. Snarare är verkligheten svårhanterlig för att den bär på ett oöverskådligt överflöd av innebörder. Den som med öppet sinne möter verkligheten kommer att se strukturer överallt. Ja, den värld vi är en del av är en enda stor väv av meningsfulla mönster. Men mening manar också till ansvar och allvar. Enklare då att isolera sig eller fly in i skärmarnas skenverklighet. Kort sagt, det är inte verkligheten i sig som är meningslös. Det är flykten från den som tömmer våra liv på substans.
John Sjögren 2023-05-27
Detta är en opinionstext.