av SYSTER INGRID OSB
Ostmossen – ost som i ostlig – ett hundratal meter från klostret är en av de rikaste platser jag vet. Namnet till trots en vacker och kuperad hagmark, betad av grannens kor på sommaren. På ett relativt litet område finns en mångfald och rikedom att upptäcka. Resliga tallar, graciösa björkträd, ekar som dröjer med att veckla ut sina blad och bokträden där ekorrar ränner upp och ned för stammen. Hassel, en och hagtorn hukar i täta snår. Bäcken som nu porlar blir under torra sommarmånader till en rännil, de av vattnet blankslipade stenarna ligger plötsligt blottade. Under vintern knypplar frosten konstverk i vattenytan. En egen värld. Sällan möter man någon människa, oftast kan man vandra utan att höra något ljud skapat av mänsklig aktivitet.
Ensam är man dock inte. Spillkråkan gör sig påmind med djupa trumvirvlar, småfåglarna bildar en oefterhärmlig symfoni och på en nerfallen trädstam har en myrkoloni byggt ett långsträckt kedjehus. En padda tar sig makligt fram och huggormen som slinker förbi får mitt hjärta att hoppa till. Hasselmus, vinbergssnäcka, rådjur och vildsvin, alla har de sitt hem här. Likaså vårens sippor och gullvivor, orkidéerna – likt violetta lansar – inte att förglömma. All denna rikedom, lätt att upptäcka för sinnena, är ändå endast en bråkdel av allt liv som pågår här. Trädens rötter lever i symbios med svampar, utbyter näringsämnen och är ömsesidigt beroende av varandra. Samarbete, inte främst konkurrens eller den ensammes råa styrka. Suzanne Simard skriver i Allt jag lärt mig av träden att en tesked jord i skogen rymmer över 90 miljoner kryp. Enkelfotingar, tusenfotingar, hoppstjärtar, trögkrypare, bakterier, svampar, virus […] 90 miljoner – vilket himla liv som pågår under mina fötter! Tänk om det vore möjligt att höra detta underjordiska myller, där alla bidrar med just sin förmåga. Sammanvävda i ett samspel, oändligt intrikat.
Efraim Syriern säger att förundran och tacksamhet är den riktiga inställningen att närma sig såväl Gud, skapelsen och medmänniskan. För Efraim bär allt på en sakramental närvaro. Om djuren säger han ”vi ser att vi behöver dem och därför tar vi hand om dem. Det är tydligt att vårt behov av allt ger oss en kärlek till allt.”
Att verkligen lära känna en plats är en övning i just förundran och tacksamhet som öppnar mot oändligheten. En blickens vidgning i det hemtama. Träden och markerna har något med det egna livet att göra och kan påminna om tidigare år, andra sinnesstämningar eller livsfaser. Vilka rötter bär mitt liv? Vi har inte skapat oss själva utan är komna ur ett sammanhang och bär det vidare till nya generationer. Platsen bli likt en ikon som talar om det större och djupare sammanhang vi alla är en del av. Och gör det gripbart varför vi behöver vårda och värna skapelsen.
En solig dag i maj går jag just till Ostmossen för att leta efter de första orkidéerna. Och möter en äldre man med mycket vänliga ögon. Vi hälsar och hamnar i samspråk, han berättar att han letar efter gullvivefjäril. Numera sällsynt, hotad av alltför intensivt bruk av jorden, men lär kunna ses här just denna tid när gullvivorna blommar. Efter en stund säger han eftertänksamt ”detta är vi satta att bruka och vårda”. Stående på den dammiga grusvägen finner jag en broder i tron, en broder med stor kärlek till såväl Guds ord som skapelsen visar det sig efter en stunds samtal.
Vi står under en ek, nästan självlysande av nyutslagna gul-gröna hängen, och jag får lära mig att eken är ett särskilt värdefullt träd. För sin egen skull, men än mer för att den är värd för så många andra arter. Fler än tusen lavar, mossor, svampar och småkryp är på ett eller annat sätt beroende av eken. Och, ”när den är död – då börjar det verkliga livet i den” säger min äldre broder med en glimt i ögat. Som vore han en yngre arvtagare till Efraim utstrålar han såväl förundran som tacksamhet över detta. Döden som föder nytt liv. Vi skiljs åt, han för att spana efter den rara fjärilen, jag för att ta mig hem till klostret och middagen. På vägen tänker jag på återigen på Efraim, som talar om att Gud har gett oss två vittnen om sig själv. Skriftens ord och skapelsen. De motsäger inte varandra. Paulus ord om Kristi kropp och ekens underjordiska förbindelse med naturen omkring talar samma språk. Allt är oupplösligt förbundet med varandra. Våra val har avgörande betydelse långt utanför vår horisont.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-06-01
Detta är en opinionstext.