av BARBARA CROSTINI
Liksom varje år präglades i år, 2023, Sankt Eriks fest av en pilgrimsfärd mellan S:t Lars katolska kyrka i Uppsala och Gamla Uppsala kyrka, under ledning av Erik Åkerlund (som ingår i tidskriften Signums redaktionskommitté och som är lektor i filosofi på Newmaninstitutet). Men i år var tillfället extra betydelsefullt, eftersom det inföll på Kristi himmelsfärdsdag den 18 maj, samma festdag som kung Erik led martyrdöden i strid, efter att ha deltagit i mässan i Östra Aros, det vill säga Uppsala. Mässan hölls på den plats där den medeltida domkyrkan, som står kvar än i dag, senare byggdes.
I år var det därför naturligt att påbörja pilgrimsfärden efter högmässan i S:t Lars och göra domkyrkan till vårt första stopp. Domkyrkan var tom bortsett från några turister, så att vi i all stillhet kunde recitera en litania av nordiska helgon framför S:t Eriks ståtliga relikskrin. Vi inkluderade också ett besök i kapellet med väggmålningar av Eriks historia, guidad av en konsthistoriker som lyckligtvis var en del av vår lilla grupp. Hon förklarade för oss att scenen nere till vänster visar just mässan på Kristi himmelsfärdsdag då S:t Erik dog, vilket förstärker känslan av hur den historiska händelsen återspeglade vår egen erfarenhet från morgonens mässa (fast med ett fredligare resultat!).
Nästa anhalt var vid S:t Eriks källa vid ån intill Upplands museum, där Eriks heliga huvud en gång lät vatten strömma fram. Även om vi försökte aktivera den manuella pumpen verkade den frånkopplad och inget vatten rann ut. Tydligen kan man till och med besöka pumpens underliggande mekanismer vid specifika tillfällen, som Kulturnatten.
Välsignade av en vacker, solig men ändå frisk dag fortsatte vi längs floden och stannade en kort stund vid meditationsplatsen. Vi fortsatte sedan till Tunabergskolan, där vi satt på gräset nära träd ringen ”tolv apostlar” för att äta vår matsäck. Just då dök en enorm gräsklippartraktor upp! Och vi var tvungna att flytta till en annan gräsplätt för att avsluta vår lunch utan att bli ”martyroffer” av monstret.
Uppfriskade fortsatte vi. Tunabergkyrkan (ritad av samma arkitekt som S:t Lars kyrka) var tyvärr stängd. Vid Råbo började vi läsa rosenkransen, och gick sedan och reciterade det i en enda lång kö, samt avslutade med en kort psalm. Vi nådde vår destination Gamla Uppsala kyrka runt klockan 15. Vi satt i kyrkbänkarna och lyssnade till Sankt Eriks liv ur en medeltida legend.
Jag inspirerades i år att göra pilgrimsfärden, genom att jag träffade pilgrimer på vägen till Assisi i Italien. Den lilla gruppen dagspilgrimer för S:t Erik smälte fint samman. Jag känner att vi lärde oss något av varandra och njöt av vår utflykt. Min yngsta dotter slogs av hur Erik var olycklig över sin seger över de ”hedniska” finländarna. Hon invände att han verkligen inte borde ha dödat dem i första hand. Men vid den tiden måste Eriks brist på glädje över segern ha varit ett stort uttalande i en krigskultur som togs för given. Det fanns ingen anledning till fest för en seger som inte också innebar att dela frälsning med andra, även om de kanske var fiender. Denna helgonlika kung skulle vara en bra modell för dagens härskare, som inte har utvecklats mycket sedan medeltiden, i sin kärlek till erövring och förakt för blodsutgjutelse.
Barbara Crostini 2023-05-25
Detta är en opinionstext.
Översättning: Karin Edebol Eeg-Olofsson
Erik den helige föddes cirka år 1125, dog 1160. Han var kung 1156–1160. Han begravdes först i den medeltida domkyrkan, men flyttades till nuvarande Uppsala Domkyrka år 1273.