av SYSTER INGRID OSB
Min första trosundervisning fick jag helt omedvetet. Under hela tonårstiden var Händels Messias min återkommande följeslagare, många år innan jag tog steget att bli kristen. Inspelningen jag hade följde med mig på skolbussen, under läxläsningen, ja vid varje upptänkligt tillfälle. Så småningom upptäckte jag att partituret gick att låna på biblioteket och nära nog drunknade i tonerna som myllrade fram över sidorna. Tonerna är etsade i minnet. Och, visade det sig när jag så småningom började bli bekant med Bibeln, även orden. De bibliska berättelserna om frälsningshistorien en del av min associationsvärld via tonerna. Än idag räcker det att höra det första kvartssprånget i sopranarian Rejoice för att minnas den oförklarliga glädje som väcktes inom mitt tonåriga jag när jag lyssnade. Det var som om jag anade att det fanns ett ljus som kunde leta sig in i alla dunkla skrymslen och vrår i tillvaron.
Sopranen Amanda Forsythe och Boston Baroque i ett sprudlande framförande Rejoice greatly från Händels Messias. YouTube via länken här
Händels oratorium är för många en kär vän, kanske särskilt under advent. Just i år känner jag behovet av att påminna mig om den där oförklarliga glädjen som väcktes inombords för rätt många år sedan. För vi tycks leva i en dunkel tid. Inte främst på grund av vinterns grådask, dimma och mörker utan än mer av en omvärld som svajar betänkligt. Klimatkris och oförmågan att hantera den, krigsmuller i Europa, en hårdnande människosyn inom politiken i många länder, svält i alltför många områden på vår jord…. Var och en kan fylla på listan som kan göras lång, så lång. Mänskligheten tycks gå med vacklade och famlande steg, så som man går i mörker när man inte vet om det ligger ett hinder i vägen. Händel illustrerar det magnifikt i basarian The people that walked in darkness. Sångstämmans tonsteg kan göra vilken vandrare som helst vimmelkantig, är det ens möjligt att gå utan att falla? Men så, vilken befrielse, kommer de långa förtröstansfulla tonerna som i ljusaste dur försäkrar att ett stort ljus skall lysa – ja, lyser redan. Arian slutar bestämt, ljuset har sista ordet, det skall lysa i mörkret. Men hur?
Philippe Sly, bas-baryton, och Trinity Wall Street Baroque förkunnar i ord och toner att mörkret inte har sista ordet. The people that walked in darkness ur Messias. YouTube via länken här
Alldeles i början av Bibeln, i tredje versen av kapitel ett i Första Moseboken, berättas att Gud som det allra första skapar just ljuset. Förbryllande nog låter han sedan vatten välla fram och grönska täcka den bara jorden innan solen och stjärnorna skapas. Vad är detta första ljus för något? Till synes något annat än det rent fysiska som solen frambringar. En judisk tolkning är att Gud gömde detta ursprungliga och heliga ljus när han såg att människorna inte var värdiga att handha det. Och att det skulle anförtros den Rättfärdige. Vi tror att han har kommit – Jesus Kristus, Gud av Gud, ljus av ljus, ljuset som lyser i mörkret och inte har övervunnits av det.
Nutida tonsättaren Morten Lauridsens meditation över hymnen O nata lux de lumine. YouTube via länken här
Så kanske kan man uttrycka vår uppgift som att skyffla bort allt det som gömmer ljuset. Grus, sten och bråte i form av hårda ord, dömande, våld och misstro. Men också den tunga grå filten av ensamhet, utanförskap och oro. Förunderligt nog har ljuset kraft att lysa igenom också de smalaste springor och en liten glipa gör stor skillnad i ett nattsvart mörker.
Tacka busschauffören, städerskan, personalen i skolmatsalen. Le mot någon du inte känner varje dag. Säg något uppmuntrande. Hjälp någon utan att de behöver be dig. Detta fick barnen som går i trosundervisning hos oss som läxa för adventstiden. Just sådant som öppnar en liten glipa för ljuset i en annan människas liv. Inga stordåd.
Kanske invänder någon att det behövs krafttag för att få slut på våld, krig och miljöförstöring. Ja. Och nej. Det stora måste få sin början i det lilla, annars har det varken trovärdighet eller bärkraft. Och – vad som är stort eller litet vet vi oftast inte. Hårda ord kan såra under många år och blir något stort och tungt, på samma sätt kan ett leende bära en hel dag och en hjälpsam hand ge kraft för lång tid. Dessutom, en starkare trosförmedling kan vi sannolikt inte finna. Genom Händels musik fick jag en första katekes, men den verkliga undervisningen ges jag varje dag av de människor jag möter. Var och en av oss bär det fördolda ljuset inombords, en gåva att vårda och dela med sig av.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2022-11-30
Detta är en opinionstext.
Eternal source of light Divine av Händel, i ett sublimt framförande av Christian Forshaw och Grace Davidson. YouTube via länken här